Lugna sköna dagar

Vi firar jul hos mormor och morfar fortfarande och har det toppen! Lillan blir mer och mer fäst vid dem (och övriga familjen) och behöver bara vara liite blyg första minuterna på morgnarna nu - då flirtar hon med dem från min famn och gömmer sig lite innan hon är redo för att umgås.

Innan vi kom hem så tänkte jag ibland med ett stygn av vemod att jag kanske inte skulle kunna glädja mig åt en så fin och nära relation mellan mitt barn och mormor och morfar som den som mina systerdöttrar har med dem.

Inte för att jag inte trodde att de inte skulle kunna få den relationen utan för att jag trodde att jag kanske inte skulle våga tillåta det. Jag var inställd på att vara restriktiv med kontakten med omgivningen och tänkte att jag kanske skulle känna mig osäker även sedan när jag släppte på den.

Men jag känner mig trygg! Visst har vi nyss kommit hem, och visst är jag noga med att det är jag som är närmast lillan, skulle inte falla mig in att lämna henne ens 5 minuter eller låta någon annan mata, byta, trösta, lägga etc, men jag känner mig ändå trygg.

Jag känner att hon är min och jag är hennes och det håller. Jag känner att jag vågar och gläds åt att se hur älskad hon blir av familjen och hur mycket hon tycker om dem. Jag blir varm i hjärtat när hon skaffar sig olika relationer till våra närmaste - hur hon leker med dem och styr dem dit hon vill ;-)

Jag känner tydligt att hon är knuten till mig och jag till henne. Att hon använder mig som en självklar bas som hon söker sig till, att vi hör ihop mer än några andra.

Sedan har vi en lång väg kvar att vandra - lillan är fortfarande otrygg i vissa situationer - blir rädd för plötsliga ljud och reagerar och kan bli ledsen om jag lämnar rummet. Men inte alltid - ibland följer hon helt enkelt med och ibland accepterar hon att jag går ut ur rummet och kommer tillbaka igen. Jag hoppas att hon blir trygg i att jag finns där för henne för alltid.

Sen får vi ju se hur det blir när det väl är dags för oss att verkligen skiljas åt en stund. Men det dröjer... :-)

God Jul!

Julafton är snart här och jag har för första gången skrivit God Jul önskar mamma på en julklapp. (eller ja, inte har jag bara skrivit det på en ;-))

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev igen - den händelserika dagen gick bra så när på att jag hade nackspärr och bokade av barnvakteriet. Att passa en 5-åring och en 2,5-åring på kvällen när lillan antagligen hade varit trött med nackspärr kändes som överkurs. Som tur är blev barnens höggravida moder bara glad - hon fick en ursäkt att hoppa över sitt personalmöte eftersom de inte hade någon annan som kunde passa barnen.

Nåväl - till min stora lycka så gjorde det inte ont i nacken att bära lillan i selen - bara att få upp och ner henne så det funkade bra i alla fall.

Min socialsekreterade beundrade henne efter alla konstens regler så klart ;-) och den 12/1 går vårt fall upp i nämnden. Först fick jag för mig att det var då adoptionen går igenom men det är det ju inte - sedan ska beslutet tas i tingsrätten. Den 12/1 är en väldigt speciell dag för det var då jag fick barnbesked och det hade ju varit häftigt om adoptionen gått igenom på ettårsdagen av bb, men nu får vi ju ytterligare ett datum att fira.

Efter socbesöket gick vi till mäklaren och skrev på otaliga papper. Fick lite flashback från ceremonin i Vietnam faktiskt då jag satt med en nyfiken liten tjej i famnen och försökte få till min namnteckning även om de papper jag skrev på i augusti var LITE mer betydelsefulla och situationen LITE mer högtidlig ;-)

Men - nu har jag i alla fall köpt lägenhet - nu ska jag bara sälja den här... Håll tummarna!

När vi väl var färdiga så gick jag genom snöstormen till bilen och lillan slocknade i selen, fortsatte att sova när jag satte henne i bilen, åkte hem, tog ur henne ur bilen, bar upp henne och tog av henne ytterkläderna och lade henne i sängen. Då är man trött!

Händelserik morgondag

Imorgon ska jag ta med min skatt till min hemutredare - äntligen! Jag vet inte om jag har för höga förväntningar men jag tycker att vi har fått vänta länge på det här besöket och jag är säker på att vi fått vänta ännu längre om jag inte legat på och fått till det här mötet.

Det som ska ske är att hon ska träffa oss för att sedan skriva en rapport till tingsrätten om att adoptionen ska få fortsätta/gå igenom här i Sverige. I praktiken är hon "fosterhemsplacerad" hos mig fram tills adoptionen gått igenom i tingsrätten och jag vill gärna få allting klart så fort som möjligt. Och i morgon ska vi i alla fall träffa socialsekreteraren.

Det har verkligen varit en nyttig erfarenhet för mig hela den här processen med utredning och medgivande. Att vara så totalt beroende av en annan människa är jättespeciellt! I mitt arbete möter jag dagligdags föräldrar som också är beroende av socialsekreterare kring beslut om deras barn, men de är i ett annat utgångsläge än jag har varit. De är också i ett underläge och jag förstår deras frustration på ett annat plan nu känner jag.

Jag har inte haft några problem under min utredning egentligen men just det där totala beroendet och att man inte kan göra någonting om man får nej är speciellt. När jag skulle skicka mina handlingar till Vietnam så behövde jag ett intyg från hemutredaren att mitt medgivande fortfarande var giltigt. I instruktionerna stod just så - att det skulle stå att medgivandet fortfarande var giltigt men det vägrade hon att skriva eftersom det var onödigt då datumet gällde. När jag sedan skulle skicka mina handlingar till Indien behövde jag ett intyg där hon bekräftade att hon stödde min önskan om att adoptera ett barn upp till 2 år (vilket hon gjorde) men det skrev hon inte heller eftersom jag hade ett ålderslöst medgivande (med önskemål 0-18 månader) Jag förstår att det inte är hennes jobb att göra det, men frustrationen jag kände när jag inte kunde övertala henne att hjälpa mig var enorm! Tänk då hur det måste kännas för de föräldrar som kämpar för att få behålla sina barn! Missförstå mig inte - det finns absolut familjer där det allra bästa är att barnen får växa upp någon annanstans men jag kan föreställa mig frustrationen och förtvivlan hos de föräldrarna!

Nåväl - min hemutredare gav mig ju mitt medgivande och det gick ju bra utan dessa intyg så det ska jag inte hänga upp mig på. Det ska bli kul att få visa upp min älskling för henne i alla fall och kul att få prata om allt som varit igen.

Efter det besöket ska vi skriva kontrakt på lägenheten jag skrev om senast - för jag vann budgivningen och ska flytta! SÅ kul! :-)

På kvällen ska jag och lillan vara barnvakt till 2 söta barn. Det blir också spännande - första gången jag är barnvakt sedan jag blev mamma, men jag hoppas att jag har kvar förmågan att ta hand om flera barn -även om ett av dem är mitt! :-)

flytta?

Jag vet inte hur många gånger jag har suckat att jag gärna skulle vilja bo kvar här men att jag skulle behöva ett rum till och lite färre trappor. Och när jag så smått börja kolla på lägenheter till salu så är det en sådan lägenhet ute - ett rum till och en halvtrappa upp istället för 3,5.
Synd bara att det inte bara är jag som vill ha den ;-) Jag ska i alla fall få den här lägenheten värderad på måndag och försöka få lånelöfte från banken - det är bara att hoppas att budgivningen inte hunnit springa iväg för långt.
Jag har verkligen inte sett fram emot att behöva flytta men skulle jag få den så känns det bara kul!

Jag skulle kunna bo kvar här något år till men jag måste flytta senast i vår känner jag. Jag vill veta vart jag ska söka förskola till lillan så småningom och jag vill besöka, läsa om, spionera på ;-) de olika förskolorna innan jag söker. Det känns så främmande att vara ifrån henne ens en halvtimme - har ingen längtan efter det alls. Visst kan jag tycka att det är skönt när hon sover för natten och jag kan göra vad jag vill - men lämna henne och göra något utan henne - nej, det finns inte.

Lilla lilla hjärtat mitt!

Advent

Jag fullkomligt älskar advents- och juletiden. Håller fast vid traditioner och bara myser dagarna i ända. Det är en härlig tid för en sådan som mig att arbeta på förskola för då får man verkligen frossa i julförberedelser, luciasånger, pepparkaksbak o dyl. Och nu är det dags att fira advent och jul med min egna lilla unge! MYSIGT!!!
Nu har jag ställt fram en del pynt och på hedersplatsen står 2 änglar - en som ser ut att ha asiatiskt ursprung och en med afrikanskt.

Jag köpte en uppsättning till min förskola för några år sedan - där är de flesta barnen av just afrikanskt eller asiatiskt ursprung - och kort därefter köpte jag egna till mig.

Under de år jag haft dem så har jag undrat om jag kommer att ha en liten asiatisk eller afrikansk riktig ängel hos mig någon gång. Nu är hon här - min lilla vietnamesiska älveflicka... (och jag tänker inte ens skriva något om den lilla envisa tanken som dyker upp - kommer det kanske att finnas en liten afrikansk ängel här någon gång i framtiden också. För det är ju så att jag antagligen skulle kunna komma fram i köerna till ett afrikanskt land om några år - men det skriver jag inget om - nej då ;-))

Fotografering

Idag hade jag beställt tid hos en fotograf för lillan. Hennes båda kusiner blev fotade i ettårsåldern och jag/vi tänkte att det skulle vara roligt med kort från samma ålder på henne. Men tji fick vi! ;-)
Min lilla tös vägrade nämligen att lämna min famn. Hennes lilla rumpa var i mitt knä heela tiden fast hon var så frestad så frestad att undersöka allt spännande fotografen ställde fram. Hon sträckte sina armar och överkroppen i en båge för att nå - men lämna mamma -nähä!
Vi fick ge upp utan att ha fått ett enda foto av henne. Tråkigt så klart och synd om fotografen som slösade bort sin tid på oss men man får se det från den positiva sidan - hon vet vem hon hör hemma hos ;-)

Nu vet jag inte riktigt om jag ska ge samma fotograf en chans till, kanske går det lättare nästa gång när hon känner igen honom och miljön men jag är faktiskt tveksam. Hon var så långt ifrån att våga släppa taget.
När vi kom och hon satt i selen så hälsade hon så glatt på honom och han sa då att hon var ju lätt att få kontakt med ;-)

Igår var vi på ettårskontroll. Hon fick ingen spruta eftersom vi nyss tagit svininfluensavaccinet så vi ska dit igen om ett tag, men hon blev i alla fall undersökt och mätt och vägd.
Hon har tydligen växt 3,5 cm på 6 veckor! Är det verkligen möjligt eller har någon av mätningarna blivit fel tro?
Hennes första månad i Sverige växte hon 1/2 cm och nu alltså 3,5... Jag tvivlar lite faktiskt.

Min fina fina tös - ikväll översköljdes jag igen av den största tacksamhet när jag vaggade henne till sömns. Jag är så tacksam över att jag har fått henne i mitt liv!

vaccinerad

Idag lyckades jag få min lilla tjej vaccinerad mot svininfluensan. Känns skönt! Jag hoppas hon inte blir dålig av sprutan nu bara - de flesta småttingar jag känner har faktiskt blivit sjuka men hon fick sprutan i morse och än så länge har jag inte märkt något.

Än har jag inte behövt klara av att lillan är sjuk - blir intressant att se hur jag kommer att hantera det när det väl är dags. ;-)

Lillan har faktiskt slutat med de lite besvärliga vanorna hon hade för ett tag sedan att knipa igen munnen vid tandbostning och vända tallriken upp och ner vid måltiderna. (eller jag vågar inte tro att hon har slutat men hon har inte gjort det på ett bra tag i alla fall) Men jag hade föredragit dem framför hennes nya vana att snabbt som blixten ställa sig upp i matstolen. Jag fattar inte hur hon kommer upp så snabbt!!! Totalt livsfarligt ser det i alla fall ut. Idag klättrade hon också upp på tripptrappstolen från golvet. Ställde sig på fotplattan och försökte även komma upp i sitsen men jag avbröt henne. Gah! Den där lilla vingliga tjejen som ramlar och slår sig även om hon bara ska gå på ett slätt golv.

Min älskade lilla skruttunge!

tiden

På söndag ska vi träffas - vi som gick medgivandekursen tillsammans. För läängesedan - våren 2006 - träffades vi varje vecka och nötte och blötte tankar och känslor med varandra. Vi har fortsatt att träffats ca en gång/termin och på söndag är det dags igen.
Jag ser verkligen fram emot det och tänkte att det känns extra roligt eftersom vi kommer att ha ett litet nytt barn med oss - en av tjejerna har nyss kommit hem med sin dotter från Kina. Det dröjde länge innan jag insåg att min tjej också är ny - det är ju första gången vi träffas sedan hon kom hem också. Ibland känns det som om hon varit här så länge och att alla redan träffat henne, men så är det ju inte. För tre månader sedan satt jag på planet på väg till Vietnam. För tre månader sedan hade inte JAG träffat henne.

När jag träffar bekanta som frågar hur vi har det, hur det känns osv så känner jag ibland att jag inte kan uttrycka hur fantastiskt allt är. Hur mycket jag älskar henne, hur mycket jag älskar att vara hennes mamma. Orden räcker inte till alla gånger och det känns platt det som kommer ur min mun. Igen - det är så stort och märkvärdigt och lätt och självklart. Hon är min - så självklart min - och på samma gång så är ju det ett mirakel! Att detta lilla barn från andra sidan jorden på ett så självklart sätt har blivit min - det är ju inte självklart egentligen. Jag VET att jag upprepar mig ;-)

På måndag ska jag försöka få henne vaccinerad för svininfluensan. Jag hoppas att hon får den och jag hoppas att hom kommer att må bra efter den. Än så länge så har hon ju inte varit sjuk - förkyld ja, men ingen feber eller liknande... Jag hoppas att hon kommer att slippa, men om inte att hon inte blir allt för dålig och jag inte alltför orolig. ;-)

Kan man älska ihjäl en unge så är min illa ute!

Var på jobbet idag och lämnade en del saker. Där träffade jag en pappa till ett av barnen som gratulerade mig eftersom jag fått barn och konstaterade att han inte sett mig på länge och att han då trodde att jag kanske fått barn. Min kollega (som jag beklagade mig över innan sommaren i bloggen tror jag) säger då - nej, det är inte så, hon har adopterat. Han tittar då på henne och säger - ja, då har hon ju fått barn, det har väl ingen betydelse på vilket sätt!

Och jag kände mig så mycket närmare denne djupt religiösa muslimska man med fru och 4 barn än någonsin kollegan som också är en ensamstående mamma med rötterna i samma landsända som jag själv!

Nuet och framtiden

Vi har haft en lugn helg jag och lillan occh inte gjort något speciellt alls. Det kändes att vi behövde det efter en ganska intensiv födelsedagsvecka. Nu har vi ganska mycket inplanerat veckan som kommer, men nu tror jag vi är redo igen.

På onsdag åker vi till min hembygd och stannar till söndag. Vi har redan varit där på besök och lillan har inte haft några problem med den omställningen. Självklart är jag beredd att anpassa mina planer efter hennes behov men jag ser det som att det är jag som är hennes trygghet och det verkar fungera bra för henne.

Vi ska bl a fira min bästa vän som fyller 40. Hon önskade sig en utekväll tillsammans till sommaren och även om vi kanske är redo för barnvakt framåt sommaren så blev jag jättestressad av tanken. Vi får se om jag är redo för ett sådant presentkort...

Det stressar mig också att jag inom en ganska snar framtid måste ta beslut om hur vi ska leva och bo. Vi bor trångt nu, men det funkar och skulle säkert funka något år till, men i längden så kommer det inte att gå och vi kommer alltså att behöva flytta. Och då vore det ju smart att flytta innan det är dags för lillan att börja förskolan. Men var ska vi bo???
Ska jag köpa en ny bostadsrätt eller ska jag sälja den jag bor i och få loss pengar. I beräkningen måste jag också ha med möjligheten att eventuellt försöka få syskon till lillan någon gång i framtiden. Det är alldeles för tidigt att ta något beslut om det nu, men det handlar faktiskt mycket om pengar om det ska bli möjligt eller ej.

Blä - jag är så velig!

Jag kanske ska fortsätta mina tankar kring ett barn till när jag ändå är inne på det.
Å ena sidan så känns livet komplett nu. Jag har mitt barn, vi är en familj och får jag aldrig något mer barn så är jag lycklig ändå. Å andra sidan så finns det ingen större skatt än ett barn. Och jag har alltid sagt dels att jag vill ha många barn och att syskon är den största gåvan man kan ge sitt barn.

Men så var det det här med pengarna då. Jag skulle säkert kunna låna till en adoptionsavgift till, men ibland tänker jag att jag kanske borde lägga pengarna på mitt och lillans liv. Pengar är inte allt med det underlättar ju helt klart. Jag kan kanske vara hemma längre, ha längre semestrar och kunna leva ett enklare liv. Men å andra sidan - tänk om mina föräldrar gjort det valet. Tänk om de hade sagt till mig - nej, vi valde bort syskon och åkte på fina semestrar med dig istället. ;-)

Tänk om lillan när hon blir stor undrar varför hon inte fick syskon och jag då säger - men jag tänkte att det var bättre med längre sommarlov? Det går ju inte...

Men som jag skrev förut så är det alldeles för tidigt att ta ställning till det nu. Lillan är liten, vi har nyss fått varandra och eldprovet för mig kommer säkert att komma när jag ska få ihop livet efter föräldraledigheten. Nu är det ju inga problem när jag kan ägna mig helt åt henne men hur blir det sedan? Så - det är inget beslut jag kan fatta nu, men jag kommer att fortsätta att betala in sökandeavgiften till AC. För jag är ju i den lyckliga sitsen att jag inte använt min tidigaste kötid. Om inga regler ändras så är möjligheten stor att jag är framme i någon kö när det gått så lång tid att jag kan börja tänka på syskon.

Men så var det ju det här med boendet igen då. Om jag säljer lägenheten och flyttar till en hyresrätt så förlorar jag visserligen en del av vinsten men jag får loss pengar. Köper jag en ny bostadsrätt så gäller det att värdet håller sig/ökar så att jag kan låna på den. Usch och fy igen för beslut!

Funderar en del över förväntingar inför föräldraskapet. Jag har till exempel en vän vars barn inte vill vara med någon annan än i sin mamma (biobarn om det har någon betydelse) Vi pratar om och jag förstår verkligen att det är jobbigt och ansträngande och att hon blir utmattad till slut. Vi pratar om att försöka få avlastning, att försöka få barnet att acceptera att vara med sin pappa ibland och jag känner verkligen med min trötta vän.

Jag läser om adoptivbarn som valt den ena föräldern och förstår verkligen att det måste vara hemskt att bli bortvald men läser också om behovet att stödja den förälder som blir vald och som har sitt barn intill sig hela tiden.

Jag hör hur man pratar om nyblivna föräldrars behov av egentid - att få andas lite utan barn - och min spontana tanke är hur jag kan hjälpa till och avlasta innan jag inser att det inte är så lätt som förut eftersom jag har min egna lilla skatt att ta hand om. Och så slår det mig - att det SKULLE kunna kännas så för mig också. Jag är ju så klart med min lilla hela tiden. Hon är aldrig många meter från mig, aldrig i ett annat rum, hon är självklart med mig på toaletten och ofta ofta är hon i min famn och det känns inte det minsta jobbigt.

Jag funderar på hur stor skillnad det gör när man som jag vet att det kommer att vara så. När man väljer att bli ensamförälder så vet man ju att man har hela ansvaret hela tiden, kanske blir det skillnad om man är två och tror att man ska kunna dela på ansvaret och det sedan inte blir så.

Missförstå mig inte - jag förstår så klart att det finns massor med par som hamnar i den situationen och som jag inte tycker att det är jobbigt alls, och jag tycker alltså heller inte att det är konstigt att det är jobbigt för dem som tycker det, men jag undrar ändå om man inte är hjälpt av att veta och ställa in sig på att man har 100% av ansvaret 100% av tiden.

Jag förstår också att jag någon gång (även om jag känslomässigt har svårt att tro det ;-)) kommer att känna behovet av att få tid utan lillan, men det känns så avlägset. Det funderar jag också på - hur det blir för barnen som adopteras av 1 respektive 2 föräldrar. Min tjej har ju mig hela tiden - hon har inte behövt ta farväl någon gång. På ett sätt är det säkert en fördel - vi får en jättenära och trygg relation, men på ett annat sätt är det kanske en nackdel. Barn med 2 föräldrar får öva sig i att en av föräldrarna går och kommer tillbaka på ett tryggt sätt eftersom de då är med den andra föräldern. Så - de får mindre helt oavbruten tid med sina nya föräldrar men en mjukare separationsövningsprocess.

Jag kan bara hoppas att lillan blir så trygg genom att få hela min uppmärksamhet så att hon även kommer att bottna utan mig i en avlägsen framtid.

Adoption

Jag är så glad över två efterlängtande resebesked. Två väntande mammor som jag gick "hämta-barn-kurs" med i våras ska äntligen äntligen få åka till Vietnam för att hämta sina barn. De har fått vänta väldigt mycket längre än förväntat och jag ryser bara av tanken på hur det måste ha känts. Men nu är väntan snart över - snart har de sina döttrar i famnen. :-)

Att ha fått barn via adoption har inte bara gett mig en älskad dotter utan också så många nya människor att våndas och glädjas med! För även om vi är olika, om våra vägar till våra barn skiljer sig väldigt mycket åt så känns det att vi delar något speciellt. För ett tag sedan blev jag stoppad av en äldre kvinna när jag var och handlade. Hon kramade om mig och frågade var dottern kom ifrån. Jag som har svårt att känna igen människor famlade febrilt i minnet för att försöka komma på vem det var, men det var helt enkelt en mamma som själv adopterat och som hade vuxna barn nu och som förstod att min skatt också var adopterad. :-)

Min ettåring

sover gott - ganska slutkörd efter firande och umgänge med kusiner i dagarna tre. Jag har just ätit upp resterna av hennes födesledagstårta och bara njuter av livet!
Att man kan få ha det så här bra, att man kan få vara så här lycklig!

I söndags var det barnkalas - många härliga barn och deras föräldrar kom för att fira lilltösen. Hon fick smaka glass vilket tydligen smakade hemskt och framkallade grimaser, igår umgicks vi med kusinerna som stannade kvar i vår hemstad + att lillans ena morbror kom för att fira henne. Idag var själva födelsedagen med paket i sängen, tårta, sång och ballonger och allt som hör till och som är fullkomligt obegripligt för en liten ettåring så klart - men kul ändå verkar hon tycka. Tårtan smakade mycket bättre än glassen, men hon åt lika glatt på sitt grova bröd sen :-)

När kusinerna åkte på eftermiddagen somnade hon innan de hunnit ut genom dörren tror jag och sov i 2,5 timme - det tar på krafterna att fylla år. :-)

Paket, ballonger och kameran

är framplockade - tänk att jag har ett barn att som jag får fira! :-)
Godnatt!

Mitt barns biologiska mamma

är i mina tankar dessa dagar. För ett år sedan födde hon ett barn - mitt barn - men omständigheterna/livet/ödet tillät dem inte att leva tillsammans. En tragedi och mitt livs lycka!
Under hela min adoptionsprocess har jag tänkt mycket på den kvinna som skulle föda mitt barn. Det är stora, svåra tankar men oundvikliga. För det är ju alltid en tragedi bakom när en mor inte kan behålla sitt barn, när ett barn inte kan få stanna hos sin mor.

Men även om hennes olycka ligger till grund för min lycka så ligger inte min lycka till grund för hennes olycka om ni förstår vad jag menar. Alltså - tragedin hade inträffat ändå - det är inte adoptionen som är en tragedi utan omständigheterna som gjorde att mitt barn inte kunde få leva med sina föräldrar. Så måste jag tänka och så tänker jag och det kan jag slå mig till ro med.

Det hindrar inte att jag tänker på henne och känner med henne och undrar vad hon tänker och känner i dessa dagar. Om hon undrar hur hennes lilla flicka har det, om hon sörjer eller om hon kanske kan känna ett lugn i att ha fattat rätt beslut och viss om att hennes barn är omhändertaget. Jag hoppas verkligen det!

Imorgon ska vi i allafall ha ettårskalas. Det ser jag verkligen fram emot. Gäller bara att ställa in lillans mat- och sovklocka så att hon är pigg och glad när det är dags för firande ;-)

Jubel och fanfarer

idag gick min dotter på riktigt. ;-)
Jag märkte redan igår på öppna förskolan att något var på gång - hon tog flera steg ifrån mig - gick iväg - istället för att stå och gå till mig och nästan kasta sig i famnen vilket varit fallet förut.
Men idag så gick hon genom hela rummet, stannade och fortsatte sedan, svängde och stod fortfarande på benen - hon gick helt enkelt!

Hennes 6-åriga kusin sa att hon önskade att hon skulle kunna gå på ettårskalaset på söndag (inte vet jag varför hon vill det) och hon verkar uppfylla den önskan.

Ettårskalaset ja, hon fyller ett år på tisdag och på söndag ska hon firas. Min familj och många kompisar kommer och det ska bli jättekul! Sedan ska vi fira på tisdag också - men då är det vi och kusinerna med föräldrar. Ett år - jag undrar hur hennes biomamma känner dessa dagar!

För tredje natten i rad har lillskruttan somnat i sin spjälsäng istället för min famn och jag har låtit henne sova kvar hela natten. Det känns lite splittrat - det är ju jag som valt att göra så här och skälet är att jag ärligt talat är rädd för att hon ska skada sig när hon ligger hos mig. Jag har lyft över henne framåt morgonkvisten då hon vaknat men de senaste nätterna har hon vaknat till då och varit helvild. Jag har försökt att vänta ut henne och till slut har hon lagt sig och somnat men hon har börjat ställa sig upp, hängt sig ut över kanten på sängen och farit omkring. Den sista natten hon låg hos mig så ställde hon sig upp och kastade sig handlöst bakåt och skallade mig. Det gick bra med henne och jag klarade mig också bra även om det gjorde ont, men situationen kändes som sagt farlig så jag bestämde mig för att prova att söva om henne i sin säng. Första natten låg jag bredvid henne på golvet och det funkade bra, i natt behövde jag bara stoppa om henne igen så sov hon till morgonen.

Att lägga henne vaken i sängen på kvällen har inte varit ett lika aktivt val men jag provade - och hon snurrade runt och kom till ro i sängen med mig sittandes bredvid. Och visst - det är ju bra att hon kan somna själv men jag vill samtidigt ge henne så mycket närhet och kroppskontakt som möjligt. Men jag bär henne faktiskt flera timmar per dag så vi får ju mycket närhet ändå.
Jag hoppas att hon fortfarande kommer att vilja bli buren mycket nu när hon blir mer och mer rörlig. Än så länge så sträcker hon upp armarna och vill upp - ofta, ofta och jag vet inte vem som njuter mest av närheten :-)

Dagarna går så fort

Ja, varje dag rusar och tiden rusar tycker jag. Som jag skrev tidigare så är tempot ganska lågt men tiden går så fort. Jag njuter verkligen av varje dag med min lilla - och kan inte förstå att man kan få ha det så här bra!

Jag läste igenom min blogg igår och tänker på mina reflektioner innan jag träffade mitt barn kring om omställningen skulle vara större än jag trodde. "Alla" runtomkring vittnade om det -att de inte förstått hur stor omställningen verkligen skulle bli innan de fick barn men än så länge så tycker jag inte att det är så för mig. Om det är något så är det mycket lättare än jag trodde. Allt flyter liksom på även om jag vänder och vrider på alla små och stora beslut som ska tas. Men det visste jag också innan att jag skulle göra ;-) Jag kan inte heller säga att jag är förvånad över hur mycket jag älskar henne för det "visste" jag också att jag skulle göra även om jag inte visste hur det skulle kännas så klart. Jag visste också att jag skulle vara "blödig" och lättrörd men jag trodde nog inte att jag skulle tycka att det var såå jobbigt att hantera när hon blir ledsen för att hon slår sig eller liknade. Jag kommer också ihåg att jag läste på anknytning.nu om att alltid ge svar på barnets signaler inom 10 eller var det 15 sekunder. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det en väldig kort tid men att jag försod andemeningen i budskapet, nu tycker jag att 10 sekunder är en evighet - självklart har jag försökt svara på hennes signal inom den tiden. Sedan att det inte alltid innebär att hon får som hon vill - men jag svarar!

Jag tror att den verkliga utmaningen kommer när jag ska börja jobba - när vi inte har all tid i världen tillsammans och när vi ska få ihop allt praktiskt på den tid vi har tillsammans.

När jag var på jobbet igår så sa en kollega till mig att jag måste se till att få barnvakt för att göra något för mig själv. Hon fick sitt första barn i min ålder och upplevde jättestarkt att hon tappade sitt liv och sin identitet (hon kopplade ihop det med att bli förälder som 30+are) Jag känner inte det minsta behov av att vara utan henne en enda sekund faktiskt. Jag förstår ju att den dagen kommer då jag kommer att ha det behovet men nu känns det så avlägset.

Imorgon ska vi till öppna förskolan igen - då kommer lillans barnhemskompis också dit *vinkar till mamman om hon läser* Det ska bli jättekul att se dem igen. Och det känns jättespeciellt! Tjejerna har ju tillbringat sin första tid i livet tillsammans i Vietnam - och nu är de här. När jag tänker på henne och hennes föräldrar så kommer ju Vietnamupplevelsen närmare igen och det är så starka känslor inblandade. Jag kan som jag skrivit förut inte förstå att det bara ligger ca 2 månader bakåt i tiden. Känslorna och minnena är jättestarka men samtidigt så känns det som jag har haft lillan mycket längre tid än så.

Var på besök på jobbet idag

och träffade alla mina söta förskolebarn och trevliga kollegor.
Mina kollegor frågade vad jag kallar henne - hennes svenska tilltalsnamn, hennes vietnamesiska eller båda som dubbelnamn. Jag svarade sanningsenligt att det är lite olika men att jag oftast sa älskling ;-)

De testade då - ropade det svenska namnet - ingen reaktion, ropade det vietnamesiska - inte då heller, men när kollegan ropade "älskling" tittade hon genast upp. :-D
Jag måste börja skärpa mig - kollegan berättade om ett barn som verkligen trodde att han hette lillebror. Vore ju inte så bra om hon presenterade sig själv som älskling :-)

Min älskling verkar har fått en inbyggd radar för när jag pratar i telefon när hon har somnat. De senaste kvällarna har hon vaknat till då - likadant ikväll. Det räcker ofta att jag lägger henne ner för att hon ska somna om men de gånger jag har försökt det och fortfarande haft samtalet kvar då har hon baske mig inte somnat. Antagligen utstrålar jag lite "stress" då - att jag vill att hon ska somna fort och då går det inte ;-)

Jag får väl börja prata för mig själv här på kvällarna så att hon hör min röst hela tiden...

Jag undrar om jag någonsin kommer att ha det så bra som jag har det just nu!

Ser tillbaka igen...

Kanske har jag en viss tendens till att älta ;-) men idag tänker jag tillbaka på denna dag för ett år sedan. Jag kunde inte vara längre ifrån mina känslor idag än de jag kände då. (jag vet att jag redan skrivit om det men det här är ett helt ego-inlägg)

För ett år sedan kom beskedet att regeringen bestämt sig för att avsluta adoptionerna med Vietnam. Jag hade som jag skrivit mina papper klara vid den tiden, de låg på UD och var ca 1 vecka från att skickas till landet.

Man visste att beslutet skulle tas innan den sista oktober men inte vilken dag och varje dag var en plåga, jag grät varje dag men kunde inte riktigt ta in att det verkligen skulle kunna sluta så illa - det fick bara inte ske!

Den här dagen för ett år sedan jobbade jag på förskolan och skulle ha föräldrasamtal. Tolken vi väntade på kom inte, så jag gick in till datorn för att slå upp telefonnumret. Och då såg jag pressmeddelandet...

Det var det värsta föräldrasamtalet jag genomfört. Det var inget enkelt samtal i sig, jag hade en elev som observerade mig, samtalet var via tolk vilket gör att det tar längre tid och jag ville inget annat än att få låsa in mig och gråta!

Jag fick ganska snart veta att jag jag istället skulle få skicka mina handlingar till Indien och trots att jag var oerhört glad och tacksam över det så gnagde det i mig. Att det barn som skulle ha blivit mitt fanns där i Vietnam, att jag alltid skulle ha känslan av att ha ett "förlorat barn" där, även om jag visste att jag skulle älska det barn som i framtiden skulle komma till mig.

Tidsaspekten var också viktig i ledsamheten. Helt plötsligt hade jag backat längre bort från mitt barn igen och det var tungt!

Jag hade också dåligt samvete över att jag tyckte att det var så tungt att samla papper till Indien när jag hade samlat Vietnam-papprena i ett rus av lycka. Jag ältade ;-) också de steg som tagit för lång tid - det handlade ju bara om en vecka - och hade jag valt en annan översättare eller hade socialsekreteraren skrivit rätt på en gång på uppdateringen - och hade jag tagit en semesterdag för att samla papprena så hade mina handlingar varit i Vietnam.

Och så kom då dagen då jag samlat klart Indienakten så kom beskedet att jag ändå skulle få skicka till Vietnam - och nu är hon här - min alldeles egna underbara lilla unge!

Idag har vi varit på öppna förskolan för andra gången. Det var mysigt tycker jag och det tror jag att lillan också tyckte. Hon är nyfiken på de andra barnen och upptäckte också rutschbanan vilken var jättekul. Efter ett tag märkte jag att hon var trött och då somnade hon i min famn och sov en stund. Jag satt med i samlingen med mitt sovande barn och hon vaknade när vi började sjunga första sången och var direkt med och klappade händerna :-)

Igår var vi som sagt på BVC och jag resonerade lite kring hennes matvanor och sköterskan tyckte att jag skulle fortsätta min lugna takt och inte stressa på med att utöka smakportionerna.
Jag undrar verkligen hur mycket psykologi det ligger bakom och hur vi påverkar varann för idag åt hon stora portioner både till lunch och middag. Jag tycker inte att jag varit stressad av att hon inte äter men kanske ändå. Jag känner igen det där från jobbet då det ofta räcker att lyfta en situation som inte fungerar med kollegorna för att den ska förändras...

I och för sig så har hon fått hemlagad mat idag också istället för burkpuréer men det har jag ju provat med innan med... Hmm.

Till sist ska jag skriva om en liten fundering som jag egentligen inte vet vad jag tror om.
Igår tänkte jag utöka repertoaren av konster - vi satt och klappade händerna, vinkade och pekade på lampan. Jag visade henne då en slängpuss och blev jätteförvånad då hon härmade direkt men också började gråta. På kvällen kom jag att tänka på att personalen på barnhemmet kastat slängpussar och att jag såg några andra barn som gjorde det tillbaka. Uppenbarligen hade de "tränat" på det där, men jag såg aldrig min lilla göra det. I morse gjorde jag det igen - och hon började gråta igen. Det kan absolut vara en slump men tänk om det inte är det. Kan hon komma ihåg något? Kan hon förknippa slängpussarna med avsked och är det därför hon blir ledsen? Jag undrar...
Vid lunch så kastade hon spontant en slängpuss själv och blev sedan orolig - hon grät inte - men hon höll i min hand och ville inte sitta kvar i matstolen längre.

Till sist skrev jag om slängpussarna men det blev ett litet stycke till. Hon håller verkligen på att utforska ordet nej just nu. Hon kryper ofta in i ett hörn där det finns sladdar där jag varje gång säger nä,nä och då backar hon ut igen (nästan jämt) och skakar på huvudet. Vid maten har hon 2 gånger nu vänt tallriken upp och ner och när jag säger nej då skakar hon glatt på huvudet och börjar med nästa nej-aktivitet - att vifta ner all mat på på golvet. Hela tiden skakar hon på huvudet och det är svårt att hålla sig för skratt.

Nu tjatar jag lite igen - men det är så kul med kommentarer. Senaste kommentaren var från "mamman" (tror jag) som gärna ville läsa om vardagssituationer - och volia - här kommer sådana ;-)

Premiären på BVC

har vi klarat av idag. En positiv upplevelse måste jag säga. Jag gillade sköterskan, hon var lätt att prata med och jag fick intrycket att hon verkade vara insatt i adoptionsfrågor. Hon kommenterade vår anknytning och sa att hon tydligt såg hur lillan vände sig till mig och hon tipsade om den öppna förskolan för adopterade barn som finns i stan. Hon erbjöd mig att gå med i en föräldragrupp eller få enskild information om det var något jag funderade över och hon var allmänt sympatisk tycker jag. Jag rådfrågade henne om min lilla tjejs matvanor. Hon äter det mesta med god aptit - utan just mat. Där är vi på smakportionsnivå fortfarande och jag tycker att det går lite väl långsamt framåt och har börjat fundera på om jag borde dra ner på välling och gröt så att hon skulle bli lite mer hungrig. Samtidigt tar det emot - hon äter och växer och verkar må bra och sköterskan tyckte att jag skulle fortsätta att ta det lugnt och låta henne äta det hon vill ha. Ett råd i min smak! :-)
Sedan blev det ju inte sämre av att jag hörde henne säga till sin elev när vi lämnat rummet "vilken otroligt fin liten flicka". Kanske var hon så smart så hon förstod att mamman hörde henne - men i så fall funkade det. Hon fick 5 + av mig - så klart att man får det när man ser vilken otroligt fin liten flicka jag fått äran att ta hand om. ;-)

lilla älskade ungen min

Trots magsjuka hos modern och förkylning och tandsprickning hos dottern så har vi det bra! Jag är så lycklig över att ha henne hos mig - jag undrar om det här är en del av smekmånaden eller om det kommer att kännas så här jämt! Mitt i eländet så känner jag tacksamheten i grunden hela tiden!

Absolut jobbigast är när hon gråter och är ledsen. Jag klarar av att hon gråter för att hon inte vill byta blöja eller blir frustrerad när jag ska klä på henne eller liknande men när hon som förrgår natt verkar ha ont - ja då får jag panik inuti. Det är inte så att jag blir handlingsförlamad eller inte behåller lugnet utan jag tröstar och vaggar och lugnar henne men inuti är jag i totalt uppror. Det är så att jag kan skratta åt det - att det känns så starkt...

Och senast idag blev jag alldeles tårögd igen av hennes kluckande skratt. Det gör mig så lycklig och idag tänkte jag på att jag inte vet hur mycket hon har skrattat under sina första månader. Hur många skratt har hon "missat" för att ingen hade tid att ligga och busa med henne? Och när hon fick sina första tänder eller var förkyld och täppt i näsan innan vi fick varann - hur var det då? Grät hon på nätterna och hade någon tid att bära omkring på henne? Jag vet inte och kan inte ens gissa hur det var. Jag vet att sköterskorna på barnhemmet var gulliga och brydde sig om barnen och gjorde så gott de kunde - men självklart kan de inte ägna lika mycket tid åt varje barn som en mamma eller pappa kan göra.
Älskade lilla ungen min!

Äckelvarning

har just genomlidit eller genomlider just nu min första prövning som ensamstående förälder. Är magsjuk och mår riktigt pyton! Hoppas att det försvinner lika snabbt som det kom så att jag är frisk imorgon för det här är inte kul!

Men jag börjar från början och berättar om hela vår dag för det har varit trevliga inslag också :-)
Idag var det äntligen dags för vår hemkomstundersökning. Vi har nu gjort sammanlagt 9 olika besök i samband med den med provtagningar av olika slag. Jag måste säga att jag är ganska så kritisk till hur det är upplagt - det skulle vara lätt att organisera om det så att det blev högst 3 kanske 4 besök som krävdes. Nu har det gått bra för oss - lillan är ju pigg och glad och jag med så vi har klarat alla dessa besök fint - men tänk om vi inte hade mått bra. Tänk om lillan hade blivit orolig av alla utflykter, tänk om vi inte sovit bra, inte ätit bra osv. Så kan det ju faktiskt också vara och som sagt jag är ganska kritisk även om jag är tacksam över att hon blir ordentligt utredd.

I morse skulle vi ta bussen kl 8 och eftersom lillan vaknar 6.45 i 99% av dagarna så ställde jag ingen klocka. Okej, hon har sovit lite längre någon gång om hon somnat lite senare men nu somnade hon istället tidigt igår - kl 19 - så jag var säker på att hon skulle vakna då. Det gjorde hon nu inte - som tur var vaknade jag i alla fall så jag kunde väcka henne halvåtta och stressa iväg. Det gick det med!

Så nu är lillan ordentligt undersökt - han fick "högsta betyg" på allt sa doktorn - han ansåg att hon var frisk, pigg och aktiv och han skrattade åt hennes upptåg flera gånger. Och vilken mamma kan vara sur och kritisk då.

Det är så skönt att veta att hon är frisk, att alla prover är bra och inte minst att hon går upp i vikt precis som hon ska. Jag har ju haft henne hos mig sedan den 24/8 nu och det enda som har varit lite svårt är övergången till vanlig mat. Så det var skönt att få veta att hon går upp i vikt som hon ska som sagt var.

Efter läkarbesöket stannade vi till på bibliotekets småbarnsavdelning där vi hade en jättemysig stund. Lillan som är superaktiv större delen av dagarna sitter verkligen och lyssnar och tittar koncentrerat när jag läser för henne. Efter det besöket åt vi lunch med god vänner innan vi skulle åka hem för att sova middag. Jag vill att hon ska få sova åtminstone en gång per dag i sin säng så jag anpassar våra aktiviteter till det. När jag satte mig på bussen så fick jag ont i magen och sedan dröjde det inte förrän magen vände sig ut och in på mig - utan förvarning på bussen. (jag varnade er ;-))
Jag hoppade av bussen och stod dubbelvikt över en buske med lillan fastklamrad runt benen.
Efter ett tag kom en man fram och frågade om jag inte mådde bra (;-)) och erbjöd sig att hålla lillan. Jag vet inte om jag överdriver eller inte men det kändes helt otänkbart att ge lillan till honom utan jag stod där med henne och kräktes som en kalv. Sedan följde en mardrömslång promenad hem då jag fick stanna åtskilliga gånger och så har eftermiddagen och kvällen fortsatt. Hugaligen säger jag bara! Jag bara hoppas och ber att jag är frisk imorgon och att jag inte har smittat henne. Vill verkligen inte att hon ska bli sjuk och absolut inte att vi är sjuka samtidigt!

Min älskade lilla unge - jag är så stolt över henne och det är också en konstigt känsla för allt det underbara som är hon är ju inte på något sätt min förtjänst. Det är inte mina gener, inte min "uppfostran" eller påverkan som ligger bakom hennes ljuvliga lilla personlighet men ändå är jag stolt! Stolt och lycklig och ödmjuk!

Och hur det än är så är jag hellre magsjuk med en liten dotter runtomkring mig än magsjuk utan henne ;-)

forts

Efter att jag fått mitt medgivande i februari 2007 levde jag i ett lyckorus ett bra tag- Jag funderade och räknade och drömde - var mitt barn fött - fanns han/hon kanske i sin mammas mage?
Jag lusläste också alla barnsökerföräldrar-sidor och anmälde mitt intresse så fort det kom ett barn som jag skulle kunna få bli förälder till.
BFA uppgav 1-1,5 år i kötid och i maj -07 hade jag ett år där. Men kötiden ökade och ökade hela tiden då jag närmade mig och jag tyckte att det blev jobbigare och jobbigare att vänta. Rykten kom och gick om ändrade regler i Sverige och i Vietnam och det var verkligen en känslomässig bergochdalbana. Lesotho dök upp som ett alternativ men försvann - Nigeria dök upp och jag ansökte om att få bli pilotfamilj men så blev det inte heller -men hon hade mig i åtanke var beskedet jag fick... När jag köat 2 år i BFA så var jag såå nära att få skicka - de som blivit medlemmar mindre än 2 månader innan fick skicka men jag hamnade utanför... Jag låg på plats 7 och man skulle skicka 5-7 under oktober. Jag har nästan glömt det nu - men det var en jobbig period.
Men så kom den då - dagen då det låg ett kuvert och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Jag såg att det var från BFA och när jag såg att mitt namn var handskrivet så sög det till i magen på mig - jag öppnade kuvertet och kunde inte tro att det var sant - ett brev om förmedlingsbeslut! Allt rusade - jag förstår verkligen varför man säger lyckorus och yr av lycka för det snurrade verkligen för mig - jag var framme - det skulle bli verklighet - jag skulle få barn! Jag får tårar i ögonen bara av att skriva om det - det var en OTROLIGT stark känsla!
Sedan följde några intensiva veckor med papperssamling. Jag hade också ansökt om nytt medgivande eftersom mitt skulle gå ut i februari och fick en träff inbokad i oktober. Jag bestämde mig för att skicka ner den gamla utredningen istället för att vänta på den nya. Jag kände att jag inte kunde vänta en extra dag i onödan även om det skulle innebära att jag förlorade pengar i och med översättnings- och legaliseringskostnader.
Jag samlade klart alla mina papper, skickade dem till BFA och pustade ut.

Då kom den stora stora smällen. Jag åkte på en träff i Ensamstående AdoptivFöräldrars regi och fick höra att det ryktades om att Sverige skulle säga upp avtalet med Vietnam. När jag kontaktade BFA fick jag höra - att jo, de hade också hört det men informationen var ytterst knapphändig och de visste ingenting. Jag var så rädd så rädd!
Mina papper var i alla fall inlämnade, de hade blivit legaliserade och var på väg att skickas till UD för att sedan skickas till Vietnam när vi fick veta att regeringen skulle ta beslut innan sista oktober. När det var en vecka kvar tills mina papper skulle vara i Vietnam kom beslutet - Sverige sa upp avtalet och allt stoppades upp. MIA rekommenderade organisationerna att inte skicka fler handlingar så min färdiga akt blev liggande hos BFA.

Jag vet inte om det går att förstå hur det kändes - jag var helt och fullkomligt knäckt! Det kändes så starkt att jag förlorade mitt barn och maktlösheten var total!

Ganska snart fick jag erbjudande om att istället få skicka mina handlingar till Indien - tack gode gud för det halmstrå´t säger jag, för det höll mig uppe. Så - jag började samla papper till Indien istället. Jag var så glad och tacksam över möjligheten men kunde inte släppa tanken på det lilla barn som skulle ha blivit mitt. Jag kände att det fanns där och jag hade dåligt samvete över att jag fortfarande var så ledsen mitt i papperssamlandet till Indien. Men - det skulle ta längre tid, det var också en viss ovisshet kring allting eftersom man som ensamstående endast kan adoptera sn-barn från Indien - vilket jag var helt öppen för, men det som skrämde mig var historierna att man ofta blir erbjuden gravt handikappade barn först - att man skulle vara beredd på att kanske vara "tvungen" att tacka nej till ett barn - och det trodde jag inte att jag skulle klara av.

Men - jag samlade papper, drömde om mitt lilla indiska barn, satte mig in i processen där, sökte nytt jobb och började sakta men säkert ställa in mig på att det var meningen - att det var där mitt barn skulle finnas. Men hela tiden fanns sorgen över det barn som skulle ha blivit mitt i Vietnam kvar - och jag ställde också in mig på att leva med den sorgen.

Då ringde Maria från BFA igen - och sa att man nu bestämt sig för övergångsregler och jag kunde ändå få skicka mina handlingar till Vietnam om jag ville. Kruxet var att om man inte hunnit få barnbesked innan 1/5 så frös allting inne för då stängde man definitivt. Hon ringde på en torsdag och jag fick helgen på mig att bestämma mig. Som jag grubblade - vänta på den säkrare men långsamma Indienkontakten eller följa hjärtat som kände att det fanns ett barn i Vietnam till mig - och få möjligheten att få barn inom ett år.

Till slut kom jag fram till ett beslut - jag skulle chansa och skicka till Vietnam. Jag visste att alla handlingar var klara och att jag skulle vara först av oss som nu fick skicka med övergångsreglerna. På måndagen ringde jag Maria som då sa att hon inte tyckte att jag skulle se det som en chansning. Jag var som sagt först så nästa barn som var utrett och klart skulle bli mitt. Jag bestämde mig då för att tillåta mig att glädjas - att strunta i att oroa mig för att inte hinna och planera för att jag skulle få barn. Lyckan var total igen

för 4 år sedan

den 1 oktober 2005 ställde jag mig i bostadskö för att kunna säga till min framtida hemutredare att jag gjorde det. För 4 år sedan hade jag bestämt mig för att försöka få barn via adoption. Nu är hon här! Vilken resa det har varit! Jag anmälde mig i och för sig inte förrän i december och fick då veta att det kunde dröja lite. Ett kort kort tag tänkte jag att det inte gjorde något - jag hade inte bråttom, men den känslan försvann snabbt. Sedan åtminstone januari 2006 har jag tänkt adoption/läst om adoption/pratat om adoption - i stort sett varje dag!

Det har verkligen gått upp och ner - under våren 2006 gick jag den obligatoriska kursen vilken jag tyckte var intressant och givande. Jag berättade för de allra närmsta vad jag höll på med men höll det hemligt för de flesta. I maj 2006 ställde jag mig i kö i en andra organisation för säkerhets skull (trodde att jag skulle adoptera från Etiopien via AC vid den tiden) Nu gick jag med i BFA också - tack gode gode Gud! I oktober 2006 fick jag äntligen börja hemutredningen. Det var lång kö i kommunen och väldigt frustrerande att vänta - tålamodet var slut redan då. I oktober 2006 blev jag även medlem i FFIA och började fundera på att bara vara med i 2 organisationer året efter. Trodde fortfarande på AC och funderade på FFIA som andraorganisation eftersom BFA inte hade Kina. Sedan förändrades allt när Kina stängde för singlar så - igen - tack gode gode Gud att jag itne gick ur BFA. Jag var kvar i alla 3 - vågade inte chansa. Hemutredningen pågick under oktober -december och jag smög och ljög på jobbet. Jag ville inte berätta något innan jag visste om jag skulle bli godkänd.
Första riktigt jobbiga perioden kom när min hemutredare var tveksam till att jag tjänade tillräckligt. Jag är som jag skrivit tidigare förskollärare och räknas väl inte som högavlönad men ligger högt inom yrket och mycket hade jag oroat mig för - men inte det! Det var nog det enda som inte slagit mig - att hon tyckte att min lön var för låg. Hon skulle konferera med sin chef och sedan höra av sig. Det blev en jul full med våndan. Hon sa att hon skulle skicka den färdiga utredningen till mig om allt var okej, men om det inte var det skulle hon ringa.
När jag kom tillbaka efter jul så var det otäckt varje dag jag kom hem. Skulle det ligga ett brev på hallmattan?(hoppas, hoppas)
Nehej, skulle hennes nummer finnas på nummerpresentatören (nej, nej, nej) Nehej inte det heller.
Till slut stod jag inte ut utan ringde upp och frågade. Det finns ingenstans på min arbetsplats där man kan ringa ifred så jag fick gå ut i bilen på rasten ;-)
När jag ringde så var hon helt frågande - det var ju självklart att hon skulle rekommendera mig - något annat hade det ju aldrig varit tal om - nehej!
Jag grät så klart av lycka och lättnad men vågade inte ta ut något i förskott - inte förrän nämnden sagt sitt. Det var väl osannolikt att de skulle gå emot utredaren men man vet ju aldrig.
I slutet av februari fick jag till slut beslutet - jag hade mitt medgivande! Herre gud vad lycklig jag var! Jag darrade och skrattade och grät och berättade för mina kollegor och grät ännu mer.

Sedan gick jag och köpte den första saken till mitt blivande barn - ett flygplan från Fisher-price som hon leker med nu på dagarna.

Ja det var lite om de första stegen på resan till mitt barn - fortsättning följer

Kärlek

Kärlek...
Jag funderade verkligen över det redan när jag fått barnbeskedet - för jag älskade ju henne från första stund - och vad är då kärlek?

Om man kan älska ett barn man bara har sett på bild?

Men - kärleken jag kände då var villkorslös i den meningen att jag "visste" att jag skulle älska henne oavsett vem hon var/hur hon var. Kärleken till det barn som skulle bli mitt.

Och nu - ja nu älskar jag henne för den hon är! Jag älskar att hon gör som hon gör, är som hon är - jag bara älskar henne helt enkelt! Också en total villkorslös kärlek!

Jag älskar att höra henne skratta, jag älskar att ha henne i famnen, jag älskar att se henne leka och busa och upptäcka världen.

Jag går sönder när hon gråter! Ikväll grät hon i nästan 45 minuter - är nästan säker på att hon hade ont i magen - och jag kände mig på allvar helt desperat! Jag håller mig lugn enbart för att jag inte vill göra det värre för henne - helst skulle jag också vilja gråta när hon gråter så där otröstligt. (har inte hänt mer än någon gång än) Till slut somnade hon i min famn och nu sover hon lugnt sedan några timmar min stackars lilla unge! Imorgon ska jag köpa mer katrinplommon - det hjälper!

Här hoppar jag mellan tankar på vad kärlek är till konkreta magbesvär ;-) - så kan det gå...

En månad

sedan. Den 22 augusti så träffade jag mitt barn för första gången. Jag såg henne, rörde vid henne, höll henne i famnen, matade och nattade henne för första gången!

Idag är det den 22 september. HUR kan det bara ha gått en månad? Hur är det möjligt att jag aldrig hade träffat henne för en månad och en dag sedan?

Visst känner jag att allt är nytt - men samtidigt känns den där dagen så avlägsen. När denna ljuvliga lilla unge kryper omkring här hemma, klättrar upp i famnen på mig, stänger munnen och vrider bort huvudet när hon inte vill ha maten som erbjuds, när hon skrattar, rör sig i takt till musiken - när jag då tänker på att hon bodde på ett barnhem för mindre än en månad sen - då svindlar det för mig. Hon som tar in allt omkring sig med en sådan självklarhet, som visar vad hon vill, som kryper upp i min famn och gosar in sig, hon som upptäcker allt runtomkring - känner på, smakar på allt - att hon var ett av många barn i en sovsal. Det går inte att förstå!

Och att jag - för en dryg månad sedan - fick tvinga mig genom varje dag. Att längtan gjorde så ont, att rastlösheten var så krypande, att rädslan var så stor för att hon aldrig skulle komma till mig - det är också svårt att förstå. Jag har inte glömt känslan - inte alls - och jag känner hur det kändes bara jag tänker tillbaka på det, men det känns som om det var längesedan.

Det är ju inte klokt

vilken oerhörd tur jag har haft och hur oerhört lycklig jag är! Jag har fått barn - och det mest underbara lilla barn man kan tänka sig. Jag bara älskar henne!

Jag växlar verkligen mellan att helt självklart ta hand om henne, dagarna flyter på, de går så snabbt -helt plötsligt är det dags för henne att sova igen - och att slås av undret, miraklet att hon är här. Att jag har fått barn - att jag för alltid är hennes mamma, att mitt liv för evigt är sammankopplat med henne och hennes liv! Båda känslorna ryms samtidigt eller i växelverkan i mig - det självklara och miraklet!

Blogga?

Jag vet inte om jag ska skriva här eller inte, och vad jag i så fall ska skriva om. Jag har ett stort skrivsug men det handlar ju om sådant som att lillan börjat leka tittut, vilken tid hon vaknar på morgonen, att hon älskar att gunga och musik, men blir rädd för plötsliga ljud och liknande och hur kul är det att läsa om. Men å andra sidan - jag skriver ju för min skull och lite för lillans.
I och för sig så vet jag ju att familj och vänner gärna skulle vilja läsa just sådana saker, men de vet ju inte att jag bloggar :-)

Ja, ja jag skriver idag i alla fall.
Nu har vi varit hemma i en dryg vecka och allt är så underbart så att jag tror att jag drömmer ibland. Jag älskar den där lilla ungen så att det gör ont! De två senaste dagarna har jag hamnat i ett riktigt känslosvall och tårarna har börjat rinna vid flera tillfällen - när hon skrattar till exempel - jag börjar nästan gråta nu när jag skriver det. Lilla lilla barnet mitt! Kanske kommer känslorna ikapp mig nu när vi är tryggt hemma, lillan mår bra och vi lever vardagsliv. För även om jag grät och kände mycket i Vietnam också så var jag så mycket lugnare än vad jag hade trott.

Vi har kommit in i bra rutiner här hemma utan problem (peppar, peppar - allt är nytt fortfarande) Lillan äter och sover och leker och verkar må bra. Hon visar också tecken på osäkerhet - om jag försvinner utom synhåll till exempel så blir hon ledsen. Hon blir också jätterädd för plötsliga ljud - och mina nysningar verkar vara allra värst. Vi är förkylda båda två så jag nyser en del. Då kastar sig lillan i min famn och råkar hon sitta i matstolen eller någon annanstans där hon känner att hon inte kommer fram till mig så börjar hon gråta. Stackars liten! Men hur det än är så känns det ju bra att hon söker tryggheten hon mig trots att det är jag som låter så hemsk ;-)

Vi tränar försiktigt på "försvinnandet" när vi åker bil. Jag sätter henne i stolen och går sedan runt bilen och det går bra nu.

Annars går dagarna i ett flygande fläng även om tempot är långsamt. Bara att äta, sova och upptäcka omgivningen fyller ju upp dagarna. :-)

Idag har vi passerat en milstolpe också - höll nästan på att glömma det - hon har tagit sina första steg idag. Inte ens 11 månader gammal. Hon har bråttom ut i livet min lilla!

Hemma!

Jag är hemma nu, hon är hemma nu - vi är hemma nu!
Hemma hos oss!

Nu sitter jag här igen och vet inte vad jag ska skriva. Mer än att jag älskar den lilla trollungen som är min dotter.
Snart är vi hemma - resan till Sverige har på sätt och vis påbörjats - jag har hennes pass och nu ska vi bara få inresetillståndet instämplat i det. Sedan åker vi hem! Till mig! Till Oss! :-)

Vårt nya liv

för visst är det ett nytt liv - för både henne och mig. Särskilt för henne såklart. Idag när jag lade ner henne i sängen för att sova sin middagssömn så tyckte jag allt att underlaget var lite strävt mot hennes lilla kind och jag bäddade in henne i mjuka filtar. För inte ens 2 veckor sedan lade jag ner henne i en spjälsäng av järn - utan underlag, bara med en liten frottéhandduk som kudde.

Idag svarar någon (läs jag) på hennes signaler så fort det bara går - hon behöver inte vara ledsen många sekunder innan jag lyfter upp henne eller vad det är hon vill... För mindre än 2 veckor sedan var hon ett barn bland många andra barn som visserligen var på ett kärleksfullt barnhem men där det så klart fanns alldeles för få vuxna för att varje barn skulle kunna få den där totala uppmärksamheten som ett barn förtjänar.

Jag skulle så gärna vilja veta vad hon tänker och känner - men jag får nöja mig med att läsa hennes signaler och göra mitt allra bästa för henne i alla lägen. Mitt barn!

Förundran

Jag förundras över att jag kan se mitt barn sova i min säng. Känslan sköljer liksom över mig. Jag har henne hos mig nu! Väntan är över! Jag har mitt barn! Dagarna fylls av mata och leka och bära och söva och mysa och mata igen - och det är härligt och roligt och mitt i allt så känner jag hur det svindlar nästan - det är mitt barn jag tar hand om!

Hon har det mest underbara skratt, hon är viljstark och orädd och nyfiken och aktiv och så gosig och kramig och underbar på alla sätt och vis!
Att man kan få vara så här lycklig!

Lycklig, lycklig, lycklig!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva - men det är inte anledningen till att jag inte skriver så mycket - det är jättesvårt att komma in på den här sidan för mig.

Imorgon har jag i alla fall haft lillan hos mig på heltid i en vecka. Jag tror att jag i genomsnitt har haft henne i famnen eller i alla fall hud mot hud 20 timmar om dygnet fram tills igår. Hon vill gärna sitta i famnen, ligga på min mage, bada inte minst, vara nära nära.... De timmar jag inte haft henne i famnen är hennes långa middagssömn - då söver jag henne i min famn och lägger henne i spjälsängen och sedan ca 2 timmar efter att hon somnat på kvällen tills jag går och lägger mig. På kvällen söver jag henne i min säng - vill sova tillsammans med henne och inte minst att hon ska vakna alldeles intill mig. Lillan har verkat vara helt nöjd med arrangemanget - har jag någon gång provat att sätta ner henne på golvet så vill hon upp igen. Tills igår - då hon velat leka mer, velat gåträna och krypa omkring. Jag fortsätter att följa hennes signaler - vill hon bli buren så bär jag, vill hon leka - ja då leker vi. Så det senaste dygnet kanske jag bara har haft henne hud mot hud i dryga 19 timmar ;-)

Lillan verkar ha tagit denna stora stora förändring i livet bra än så länge. Hon äter och sover och skrattar och ler - men absolut inte bara, och det är jag glad för. Hon protesterar vid blöjbyten och när hon blir uttråkad, hon tar inte nappflaskan dagtid alls utan vill dricka på alla möjliga andra sätt - och som sagt - det känns bra! Hon verkar tillräckligt trygg för att våga protestera och hon vågar säga nej till mat (läs mjölkersättning) - hon litar på att hon ska få vad hon behöver ändå.

Jag vet så klart att vi bara är i början av vår resa tillsammans och att allt kan ändras många gånger om men som jag skrivit förut - vår resa börjar bra och det gläds jag över!

Mitt lilla barn - idag har jag flera gånger hört repliken som andra nyblivna föräldrar vittnar om att man får höra - "she is a very lucky girl" och jag svarar varje gång - "I´m the lucky one"
- åh Gud vad jag menar det!

Ceremonin är avklarad och alla papper är som de ska - jag är nu hennes mamma och hon är min dotter. Hon som sover här intill - det är tredje natten som hon sover hos mig och allt går än så länge alldeles utmärkt. Hon är glad större delen av tiden, visar vad hon vill - att bli buren - och protesterar mot sådant hon inte vill- ligga still och byta blöja till exempel ;-) - och det känns så väldigt väldigt bra!!!

Lilla lilla barnet mitt!

Bilden är från den allra första stunden då jag fick röra vid mitt efterlängtade barn!

Mitt barn är mitt!

Lycka, harmoni och lugn

är vad jag känner och jag är lite förvånad. Inte över att jag är lycklig - det hade jag "räknat med", men att jag känner mig så här lugn! Jag tror i och för sig att det blir annorlunda när vi lämnar barnhemmet, när ansvaret helt är mitt och när lillan med all säkerhet kommer att bli ledsen och orolig.
Men jag är så tacksam över att ha fått såpass mycket tid med henne innan hon ska lämna barnhemmet. Jag känner att det kommer att underlätta för oss båda - jag har sett henne i hennes vanliga miljö och hon har tillbringat en massa tid i min famn och känner åtminstone igen mig, min röst och min lukt litegrann nu.

Hon vill inte busa med mig utan gosar in sig. Det märks att hon brukar vara annorlunda men jag tolkar det som att hon tar det hon behöver - hon känner att det finns en famn att vara i och det tar hon tillvara på. Jag väljer att ta det lugnt med henne -försöker följa hennes signaler och bara ha henne hos mig. Jag sätter mig så att hon kan krypa iväg när hon vill och visst gör hon det då och då, men kommer sedan snabbt tillbaka.
Busa hinner vi senare - jag tror att vi båda får vad vi behöver för att få en så god start som möjligt med varandra just nu!

Ännu en dag har gått

har jag verkligen bara träffat lillan två dagar? Det känns som mer!
Även denna dag har gått strålande. Det känns att hon känner att det finns en famn bara för henne och det tar hon vara på - hon vill gärna bara sitta i famnen och luta huvudet mot mig - tackar oftast nej till barnsköterskornas inviter att ta henne för att busa eller gosa. Hon somnade i min famn i slutet av förmiddagspasset och sov tills vi kom tillbaka på eftermiddagen - kändes skönt att få vara på plats när hon vaknade igen.

Idag visade hon även sitt humör när hon inte fick äta upp sin mammas anteckningsblock ;-)
Sköterskorna sa också när de beskrev henne att "om hon vill ha något måste hon få det - i alla andra situationer är hon lättsam"
De sa också att hon skilde på bekanta och främlingar och att man måste bli vän med henne innan hon accepterade en och att var lättsam och aktiv och snabb och ville vara väldigt nära när hon vil vara nära och ifred när hon vill det.
Känns skönt att hon har humör och visar egen vilja.
(på eftermiddagen var första gången vi hade någon med som kunde kommunicera på Vietnamesiska och tolka till oss - övriga besök har vi kommunicerat med gester och kroppsspråk)

Jag vet ännu inte när ceremonin blir - här gäller det att ta dagen som den kommer - kanske blir det imorgon - kanske någon annan dag. Jag har i alla fall förberett det tal jag ska hålla under ceremonin - hur nu det ska gå till utan att börja gråta - men vem vet - jag har förvånat mig själv förut.
Imorgon 8.30 åker vi till barnhemmet igen - längtar!

Varldens lyckligaste!

Nu ar jag tillbaka efter att ha traffat lillan!
Kunde inte haft ett battre forsta mote.
Hon sov nar jag kom och jag fick tid att se pa henne, kanna pa henne och ta in alla kanslor som rusade. Sedan vaknade hon och jag fick henne i famnen. Somnig som hon var gosade hon in sig i min famn och satt lugnt dar.
Jag hade henne i famnen storre delen av tiden - personalen ville garna att hon sulle visa vad hon kunde men hon ville tillbaka och sitta och titta pa mitt halsband och leka med sakerna jag hade med - inte mig emot! :-)
Jag fick mata henne - en upplevelse jag ska beratta mer om nagon annan gang och sedan somnade hon i min famn.
Vi far aka till barnhemmet om nagra timmar igen och jag bara langtar.
I all kanslostorm sa kanns det bara sjalvklart ratt - jag vill ha kvar henne i famnen - hon hor hemma dar!
snyft

sista dagen ensam hemma

Jag inser nog inte på riktigt att jag ska åka redan imorgon (nej jag tittar inte på klockan och ser att det är "idag" ;-))
Jag har vimsat runt idag med, men även tagit det väldigt lugnt - för lugnt inser jag nu när klockan snart är halv två och jag har ganska mycket kvar att göra. Men, men, det är jag i ett nötskal, jag undrar hur det kommer att bli sen när det kanske inte funkar att leva så här i sista minuten. Kommer jag att anpassa mig och börja vara ute i godare tid eller kommer jag att leva med andan i halsen? Ja, den risken finns.

Men det är futtigheter egentligen - det är inte det jag tänker på. Snart ska jag få träffa mitt barn - snart har jag barn. Snart är jag mamma på riktigt - i praktiken - inte bara på pappret och i hjärtat.
En del jämför att få hämta sitt barn med förlossningen och att väntan på resebeskedet då skulle ha varit min graviditet. Jag tycker inte att jämförelsen håller. Om man nu ska jämföra med bio-sättet att få barn på så var min förlossning när jag fick barnbesked men jag fick inte med mig barnet hem från sjukhuset utan har fått vänta tills nu. För så känns det verkligen - hennes liv börjar inte nu, och min kärlek till henne börjar inte heller nu utan hon har varit min i hjärtat sedan första gången jag fick höra talas om henne. Självklart förstår jag att denna kärlek inte kan jämföras med den kärlek jag kommer att känna när jag får henne i famnen och får lära känna henne och älska henne för den hon är -men kärlek är det! Hela mitt hjärta är inställt på att älska och värna denna lilla människa - och snart ska jag få göra det!

Hmm - det är natt, jag är trött och imorgon ska jag resa - det märks på inlägget ;-)

Men det är inte mera sant för det!

Annars så fattar jag inte överhuvudtaget att det verkligen är dags nu, men jag har gått och tänkt vad jag än har gjort idag - nästa gång jag gör det här så har jag lillan med mig!
Lycklig, lycklig, lycklig!

Godnatt

Nu ska jag gå och lägga mig - trött och lycklig och utan att ha gjort mycket nytta alls idag.
Imorgon däremot finns ingen återvändo - då ska allt göras som måste göras.


Är så lycklig om någon missat det!

Vilken dag!

Ja, då har jag alltså fått mitt efterlängtade resebesked.
Jag var på jobbet i morse och framåt 10-tiden ringde telefonen och jag såg att det var från BFA. Nu ringer dom ropade jag och rusade in i ett annat rum. Trodde men vågade inte tro att det var resebeskedet. Maria småpratade lite med mig först och det fick mig att tro att det inte var så - men så sa hon att mina papper var i Da Nang, att kontaktpersonen också var där och det enda som återstod var att få ceremonidatumet. Hon sa att jag kunde boka biljett till början av nästa vecka, men att hon lika gärna kunde ringa senare på eftermiddagen och säga att jag skulle åka den här veckan. Hon sa också att det kunde bli så att det dröjde en vecka eller 2 eller 3 men det hördes att hon inte trodde det. Hon sa åt mig att åka hem och packa väskan. Blev så jublande glad och hade gråten i halsen. När vi la på var jag yr av känslor och började precis gråta när jag hörde någon annan som grät - ett litet barn som hade svårt att lämna sina föräldrar och som inte kände de fröknar som skulle ta emot henne. Så jag skyndade mig för att ta hand om henne istället. Väldigt konstig känsla!
Sedan var jag totalt förvirrad. Försökte jobba samtidigt som jag ringde och smsade när jag fick tillfälle. Jag behövdes till klockan 1 sedan skulle jag kunna kompa ut. Det sista jag skulle göra var att söva några barn -sedan skulle jag gå hem. ca 10 i 1 ringde Maria igen, frågade vad jag gjorde och när jag berättade det så sa hon att jag skulle sluta med det och gå hem och packa. Jag fick då veta att jag skulle ta mig ner så fort som möjligt - gärna flyga på torsdag. Totalt lyckokaos igen!
Ett av barnen hade inte hunnit somna - samma lilla flicka som jag tagit emot på morgonen och fast jag verkligen försökte gå ner i varv för att sprida lugn till henne så gick det nog inte så bra - hon somnade inte. ;-) Samma lilla barn hamnade i mitt känslovirrvarr 2 gånger samma dag - samma barn som jag tänker på när jag läser beskrivningen av min dotter - pigg, aktiv, nyfiken, snabb och överallt ;-)

Tänk vilken tur att jag sökte visum från och med imorgon - jag hämtade ut dem idag.
Nej, nu har jag inte ro att skriva mer - jag återkommer...
Lycklig, lycklig, lycklig

JAAAAA!

Har fått resebesked - åker på torsdag - i övermorgon!
Skriver mer ikväll, är för stressad nu, men galet galet galet lycklig!

oro

Det borde vara nära nu, även om det inte kommer att gå så fort som jag vill så borde det ju inte vara jättelänge kvar - om man nu inte hittar några fel på mina papper vill säga.
Jag vet ju till exempel att det står fel år på det papper som notarius publicus sammanställt efter att jag översatt min senaste hemutredning. Jag upptäckte det direkt och meddelade BFA som kollade upp det och sa att de hade fått klartecken om att det var okej. Men nu börjar jag noja - tänk om kvinnan i Hanoi undrar över det och att det skulle fördröja det hela. NP har skrivit att mitt ärende gick upp i nämnden i oktober -09 - det är ju lätt att upptäcka att det inte stämmer.
Lite irriterande faktiskt att betala en massa pengar för stämplar och intyg som sedan inte är rätt. (Det är BFA som har skickat handlingarna till NP - hade det varit jag som ordnat det så hade jag rättat till det direkt.)

Men det är den lilla oron. Jag tror att känslan av att det är nära nu har fått igång min oro för att något ska gå riktigt snett. Rädslan att något ska hända henne, någon naturkatastrof, någon sjukdom, något annat, känns starkare nu när resan börjar kännas inom räckhåll. Jag som verkligen aldrig aldrig har varit skrockfull vill inte utmana ödet. Jag vet att mina tankar eller ord eller text inte påverkar vad som ska hända - jag vet det och jag tror inte det överhuvudtaget, men sen kommer tanken - varför chansa - så därför - PEPPAR, PEPPAR.
;-)

Imorgon finns det kanske en möjlighet att jag får nya kort på lillan. Det var ju 2,5 månad sedan sist - jag undrar så hur hon ser ut nu!

Inga nyheter idag

och utan att ha några belägg för det så känns det som om att när det inte kom idag så kommer det inte den här veckan. Så behöver det ju verkligen inte vara, men det känns så.
Lite grundar jag väl känslan på att jag nu vet att den vietnamesiska kontaktpersonen är i Da Nang nu tillsammans med familjen som är nere och hämtar sitt barn.
Jag har just sett på bilder när de träffar sin dotter för första gången och jag grät floder.
Herregud vilket ögonblick!

Nu är de där

familjen som spurtade om mig och som nu är i Vietnam för att hämta sitt barn.
I morgon träffar de sitt barn för första gången - det är så stort!!
De kommer ju med största sannolikhet att träffa min lilla också och det känns jättespeciellt.

Jag hoppas så mycket på att jag ska få goda nyheter i veckan så att jag nästan blir rädd.
Håll tummarna ni som läser!

ringde idag

och fick väl egentligen inte veta så mycket konkret nytt, men fick ändå en positiv känsla efter samtalet.
Mina handlingar har inte fått den där sista stämpeln att allt är okej än, och innan de fått det så går det ju inte att säga något om när jag får resa - det kan ju hända att man hittar ett intyg med felaktig namnteckning eller något liknande.
Men - tydligen hade de sagt på myndigheten att mina och en familjs till papper skulle få högsta prioritering nu, och det är inte alls omöjligt att det kommer att gå jättefort när det väl är dags.
Så - jag uppmanades att alltid ha mobilen med mig (hallå - det har jag haft i många månader nu ;-)) och att meddela min chef att jag när som helst kan försvinna från ena dagen till den andra.
Hoppas, hoppas, hoppas att hon har rätt - jag vill åka nu!

Men - nu ska jag inte glömma att jag ännu inte fått den där avgörande stämpeln - inte ta ut något i förskott!

Hoppas så!

Andra får goda nyheter -och det går extremt fort för dem också.
Jag själv har inte hört något sedan i måndags men jag känner att hoppet väcks att det ska vara nära nu, och jag vill inte hoppas för mycket. Det är så tungt att landa igen om det spricker.
Jag ska nog ändå våga ringa till BFA imorgon. Jag föredrar egentligen att få mail i det här läget för det tjocknar så lätt i halsen om man säger så...
Men - jag skulle så gärna vilja få en liten uppdatering innan helgen. Det är kanske bara dumt för vore det något större som hänt så hade jag ju fått veta det, men jag vill ändå...
Äsch, vi får se om jag ringer eller inte.
Idag har jag i alla fall skickat iväg min och min systers visumansökan. Egentligen vet jag inte hur vi har tänkt kring detta med visum. Man får alltså vara 15 dagar i Vietnam (tror jag att det var) utan visum. Min syster åker med mig ner men vi har kommit fram till att hon ska åka hem efter en dryg vecka och då ska mina föräldrar komma istället. Syrran har svårt att vara borta för länge från barn och jobb och mina föräldrar kommer lite efter så att inte de ska försvinna samtidigt som mamma för mina systerdöttrar. Men - det innebär ju egentligen att vi kan vara ganska säkra på att min syster inte kommer att vara borta mer än 15 dagar medan mina föräldrar kanske kommer att vara det om det drar ut på tiden på något sätt.
Hmm, kanske de borde söka visum de med - jag har ingen lust att åka nästan ett dygn sjäv hem med lillan om man säger så.

Se där - vilken tur att jag bloggar, det fick mig att tänka till lite ;-)

För 7 månader sedan

För sju månader sedan idag var jag så rusigt galet lycklig att jag bara skrattade och grät om vartannat. På förmiddagen hade telefonen ringt - och jag fick reda på att det fanns en liten flicka som jag ska få bli mamma till.

Den här tiden hade jag nog just kommit hem från min shoppingtur. Jag hade med mig korten på henne hela tiden - kunde inte se mig mätt på henne och var tvungen att ha korten att titta på för att försäkra mig själv om att det verkligen hade hänt.

Telefonen ringde, sms:en ramlade in, blomsterbudet ringde på dörren, jag skålade i bubbel och åt god mat tillsammans med en nära vän som gladdes med mig. Jag fick en dunkande huvudvärk och hade all möda i världen att varken börja gråta eller skratta för mig själv när jag var ute på stan. :-)

Dagarna efter var också konstiga - när jag träffade på ytliga bekanta i situationer där det inte var läge att berätta om Henne så kändes det som om jag ljög. Allt jag sa skorrade falskt i mina öron eftersom jag bara kunde tänka på det som väntade.

I sju långa månader har jag vetat om henne och längtar efter att få träffa henne på riktigt. Hoppas, hoppas att den dagen snart är här!

Jag undrar verkligen hur jag kommer att reagera när jag får resebeskedet - det känns inte riktigt som om man "ska" brista ut i tårar vid det samtalet - men ärligt talat - det tror jag säkerligen att jag kommer att göra. :-)

Fällde några tårar på jobbet idag ändå

men det hände på rasten och där gråter jag ohämmat ;-) Nej då, men där är jag mitt privata jag och det gör mig ingenting.
Det som fick mig att bli tårögd idag var min nya kollega - som jag dock känt i många år.
Hon sa: berätta för mig om din flicka. Och jag kände helt plötsligt - jag har ju inget att berätta. Jag känner henne inte, jag vet så lite om henne...
Och så är det ju - fast jag känner att jag skulle kunna gå igenom eld för henne så känner jag ju henne inte. Jag har sett henne på en massa kort och mitt hjärta har ställt in sig på att få älska henne för resten av livet men jag känner henne inte! Jag har bara fått henne beskriven i några få ord - en mycket fin liten flicka, snabb och aktiv och den korta, runda typen.

Samtidigt så är det ju så stort att få lära känna henne. Jag kommer att kunna berätta massor om henne längre fram när jag har träffat henne, lärt känna henne, fått reda på vad hon är för en liten person och när jag har delat en massa upplevelser med henne.

Hur är det möjligt att det kan kännas så rätt och så stort och så viktigt i det här läget? Kanske går det inte att förstå, kanske behöver jag inte förstå det heller utan bara vila i den fantastiska känslan att det verkligen känns så.

Rätt
Stort
Viktigt

Mycket bättre dag än förväntat

Jag bävade som sagt lite inför att komma tillbaka till jobbet idag men det gick ganska bra ändå. Hann berätta vad jag vet om förseningar och anledningar till dem, och sedan fick jag ett uppdateringsmail från organisationen.
Hon som var sjuk i Vietnam har tillfrisknat, mina papper "är näst på tur", man verkar få sköta postgången själv och slippa skicka den med1-3veckorsposten. Mailet slutade "håll ut så hoppas jag att vi hörs snart igen"
Jag blev som himla glad! Jag vet inte hur länge det kommer att dröja ändå, men nu finns ju hoppet att det kan gå fort. Fick tårar i ögonen av lycka - jag bara undrar hur jag kommer att reagera när jag väl ska få resa. :-)

Sedan är det en njutning att komma hem till lägenheten också. Det är ju ganska färdigt för den lilla här hemma och det har det ju varit ett tag, men eftersom jag varit borta i 5 veckor så har jag liksom glömt bort det och blir så glad när jag ser spjälsängen, skötbordet, matstolen och vagnen. :-) Det ska bo ett litet barn här snart (peppar, peppar)

Till jobbet imorgon

I morgon ska jag alltså börja jobba igen. Har inte riktigt känt efter hur det känns men jag vet att jag kommer att möta en massa kommentarer och frågor och beklaganden över att jag inte fått hämta lillflickan ännu. Och det gör mig egentligen ingenting - problemet är bara att jag titt som tätt har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag får frågan om det är jobbigt eller liknande. Jag är ju en van gråtare - är lättrörd även i vanliga fall och det gör mig oftast ingenting, men det är ju inte läge att börja snyfta på jobbet precis. Hoppas att jag kan gå in i min vanliga yrkesroll där känslorna inte ligger utanpå...

När jag ringde till jobbet för att berätta att jag skulle dyka upp igen svarade kollegan "hej mamman" i telefonen. Hon trodde att jag ringde för att berätta att jag var hemma med min flicka - det hade ju jag också trott.

Sen surar jag lite över att det är så svårt att planera privatlivet också. Innan sommaren såg jag att mina och mina studiekamraters gamla favoritgrupp skulle komma hit i slutet av augusti. Tänkte då att det funkar ju inte för mig. När det nu visar sig att jag inte alls är i Vietnam (även om det finns ett liitet hopp att jag är på väg då) eller hemma med mitt barn då så är det slut på biljetterna... Stackars mig. ;-)
De kommer tillbaka i november igen men då måste jag ju vara hemma med lillan - jag tänker då inte köpa biljetter till den konserten i alla fall.

I övrigt så har jag haft en bra helg. Fint väder och rolig fest med både nära och lite avlägsna vänner. Det är otroligt vad många det är som är engagerade i min resa utan att jag ens vet om det. Det värmer! :-)

Imorgon är det måndag - 5 härliga arbetsdagar väntar för förhoppningsvis friska vietnamesiska tjänstemän då de kan granska, stämpla och skicka handlingar vidare.
Hoppas, hoppas, hoppas hon är frisk igen.
Och hoppas att min lilla flicka har det bra!

Det gör ont att få barn

Fick mail från min kontaktperson här i Sverige idag - sköönt att hon är tillbaka från semestern. Det hackar i processen i Vietnam - sjukdom hos någon som gör att allt har stoppats upp och nya personer på avgörande poster vilket skapar oro.
Det är otroligt vad känslorna ligger utanpå just nu - jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste det.
Men - som jag skrivit förut - det är ju på grund av att det är något så stort, något så underbart, något så viktigt som väntar som gör att det är så smärtsamt och jobbigt att vänta.
Jag önskar att det gick lättare men det är ju utan tvekan värt alla tårar. Jag skulle aldrig välja ett mindre känslomässigt stormande liv!
Och utan tvekan så var det alltså rätt beslut att bryta semestern. Hoppet är ju definitivt över att jag skulle ha kunnat dra ut på ledigheten tills det var dags att åka. Imorgon ska jag ringa mina kollegor och berätta att jag kommer på måndag. Ja, ja smällar man får ta...

Har bestämt mig

angående semestern. Jag bryter den en vecka i förväg och börjar jobba på måndag. Jag har ju haft 5 veckor då och det finns absolut ingen anledning för mig att vara ledig längre den här sommaren - förutom att jag vill då. Jag vill egentligen absolut inte komma tillbaka till jobbet utan att veta ett dugg mer än när jag gick på ledighet. Jag vill inte svara på alla frågor som inte har något svar, jag har ingen lust att engagera mig i något som ska ske under hösten på jobbet, jag vill inte vara här medan lillan är där - långt borta!
Men - det är det enda rätta ändå. Annars kommer det att kännas likadant om en vecka - och då har jag inga lediga dagar kvar att använda till resan.
Och - det ska bli kul att träffa alla vänner i min hemstad igen, det ska bli kul att återigen fixa i lägenheten inför lillans ankomst, det ska bli kul att träffa många av de människor som jag träffar genom jobbet.

Små barn

Idag har jag ännu en gång träffat en kompis som har barn i ungefär samma ålder som min flicka. Det känns så speciellt - både att tänka att våra barn antagligen kommer att leka tillsammans i framtiden och att ha närkontakt med ett barn i den åldern och veta att snart, snart (peppar, peppar) så kommer jag att hålla mitt barn i famnen.

Jag skriver mitt i natten - vilket innebär att det är morgon i Vietnam. Min lilla tös kanske leker just nu eller äter eller busar eller vad hon nu kan göra. (nej, inte gråter hon inte, inte är hon ledsen eller ensam eller rädd - nej då, absolut inte)
Och en tjänsteman på ett kontor någonstans skulle kunna hålla i mina papper och se till att drömmen blir till verklighet... Just nu - det är ju möjligt!

augusti

Jaha, då var det augusti. Jag har sedan den där underbara dagen i januari upprepat 100-tals gånger att "jag kommer att få hämta henne i maj, juni eller juli". Jag vet att det inte finns några garantier och det har jag också sagt men mantrat har suttit där - maj, juni eller juli - hon kommer att vara 6,7 eller 8 månader. Nu är det augusti...

tänka tillbaka

Idag kom jag på att det var jättelängesedan jag skrev i den "tankebok" som jag skrivit i sedan jag fick medgivande våren -07. Jag har skrivit lite då och då om processen, tankar, känslor, drömmar och rädslor. Jag har skrivit för min egen skull men ändå med en tanke att mitt blivande barn någon gång skulle kunna få ut något av att följa min väg fram tills vi träffade varandra. Nu har jag alltså inte skrivit på jättelänge - och inte heller läst i den - men det gjorde jag alltså idag. Tänk vad det har gått upp och ner det här. Men trots att det har varit jobbigt stundtals så är det en känsla av lycka som stannar kvar när jag läst igenom den. Tänk - den här långa resan är på väg mot sitt mål och snart startar den nya (peppar, peppar, jag känner mig mer skrockfull än någonsin)

Jag önskar att jag hade skrivit redan under tiden då jag köade till hemutredningen, gick kursen och gjorde hemutredningen också. Även om man tycker att man kommer ihåg hur man kände så märker jag att jag har glömt vissa faser i den här väntan och det känns givande att kunna gå tillbaka och reflektera över det genom att läsa hur jag tänkte då. Bland annat minns jag att jag verkligen nojade över nästan allt innan jag gjorde min hemutredning, men nu kan jag inte komma ihåg logiken i det jag tänkte då. (jag kommer ihåg att jag ett tag till och med kunde hitta nackdelar med att jag har så stor barnerfarenhet - hur tänkte jag då tro ;-) Hmm)

Jag har ju inte heller skrivit så mycket nu på slutet av den här väntan - nu när det har kännts som jobbigast men då finns ju de här blogginläggen som komplement. :-)

kommentarer

Jag tror att jag har ändrat inställningarna för kommentarer så att det ska bli lättare för dem som vill lämna ett avtryck.
Ni är så välkomna att prova... ;-)

livet i framtiden

Hur kommer livet att gestalta sig - och när kommer förändringen att ske? Det är svårt att få nytt stoff till drömmarna och tankarna för det går ju inte att veta. Jag vet inte när jag kommer att få hämta lillan och jag vet inte hur det kommer att bli. Det är klart att jag kan föreställa mig ganska mycket hur det kommer att bli - men ändå inte.

Jag kan inte veta hur jag kommer att känna och reagera även om jag kan föreställa mig, men jag kan inte veta hur lillan kommer att känna och reagera och det är en del i det stora i att bli förälder tycker jag. Att det är en alldeles egen liten människa med egna tankar, känslor, humör och egen vilja som man får ansvar för.

Och samtidigt så kommer vi att skapa varandra - hon kommer att påverka mig och jag kommer att påverka henne. Hur kommer vi att "dansa tillsammans" genom livet? Mina steg kommer att påverka hur hennes dans blir och hennes steg kommer att påverka hur min mammadans blir.
Det är stort!

You-Tube igen

Nu har jag återigen tittat på filmer från min lillas barnhem. Visserligen är filmerna några år men jag känner igen både personal och inredning från fotona jag har fått.

Det är så hjärtskärande många barn på filmerna. :-( Bebis efter bebis ligger där i sängarna eller på golvet. Barnen som går omkring ser glada och omhändertagna ut och de söker sig till personalen för att få kramar och pussar - men igen - de är så många!
Tänk vad mycket tid en liten bebis får i famnen hos mamma eller pappa när den växer upp i sin familj. Och tänk vilken omställning det kommer att bli för min lillskrutta när jag kommer att ta henne ifrån den miljön. Det är ett otroligt stort ansvar jag tar på mig - det är så man hissnar.

ältar på

Jag är lite tveksam till att skriva eftersom jag i alla fall så här framåt natten lätt fastnar i de jobbiga känslorna och det blir ju lite tjatigt men skit samma - jag skriver ju för mig själv först och främst, så ni som läser får stå ut. Men igen - jag är så medveten om hur lyckligt lottad jag är och självklart är det värt all väntan- inte tu tal om saken! Min högsta dröm är på väg att bli sann - den känslan finns med som en grund - en botten -hela tiden men jag vill inte vänta längre!

Varje dag är en dag som vi är i från varandra i onödan, som jag skrivit förut, mig går det ju ingen nöd på och jag hoppas och tror att hon har det bra hon också, men hon bor på ett barnhem, inte hos en förälder. Det är så onödigt! :-(

Och även om det inte går någon nöd på mig så har jag så svårt att slappna av. Något jag brukar vara expert på. ;-) Jag är inte alls den rastlösa typen i vanliga fall utan brukar tycka om att ta dagen som den kommer, särskilt så här på sommaren, men nu...

Jag känner att jag måste fylla dagen med aktiviteter hela tiden, och känner mig ändå inte nöjd. Jag umgås med nära och kära, är ute varje helg med en av mina bästa vänner, umgås med barndomskamrater på vardagarna, träffar mina syskonbarn och gudbarn vilket jag verkligen uppskattar, har vänt på dygnet, läser en massa böcker nätterna igenom, sover gott och länge men som sagt -rastlösheten släpper inte! Jag gör allt för att tiden ska gå istället för som i vanliga fall när jag har semester - försöka få dagarna att räcka så länge som möjligt. Samtidigt blir jag stressad av att tiden går - för det innebär ju att lillan och jag i praktiken varit ifrån varann längre än jag vill + att det börjar bli hopplöst att hinna hämta henne under semestern. Det känns som om jag bara slösar bort tid men jag vet samtidigt inte vad jag ska göra med den istället. Jag försöker ju som sagt fylla den med så roliga aktiviteter som möjligt - vad annat kan jag göra...

Jag har så mycket att vara tacksam för även i livet utan lillan - det får jag inte heller glömma bort. Tänk om jag inte hade haft alla dessa underbara människor runt omkring mig - hur hade det inte varit då.

Ring, ring bara du slog en signal...

Jobbigt igen

Som jag misstänkte så fick jag ingen information när jag ringde idag - och efter att ha ställt några andra frågor via mail så fick jag svaret att mina papper var i Hanoi. Fattade inte om det var en ny uppgift eller inte, om det är det så är de på samma ställe som för 4 veckor sen...

Som jag också misstänkte igår så tog det nästan knäcken på mig. Jag fattar inte att det kan vara så himla tungt det här. Jag blir irriterad på mig själv att jag inte kan ta tillvara på tiden och njuta. Glädja mig åt det som komma skall och njuta av det som jag har just nu. Jag är så lyckligt lottad - det vet jag, men det är tufft, tufft, tufft!

i morgon ska jag ringa igen

När jag ringde BFA i torsdags så sa de att jag skulle ringa i mitten av den här veckan om jag inte hade hört något. I morgon är det onsdag och jag ska alltså ringa igen...
Jag är lite pessimistisk igen. Jag inser att de skulle ha ringt mig om resebesked var på gång och jag är rädd för att de inte vet något mer om var mina papper är heller. Att jag är så negativ handlar mest om att jag är rädd för att jag kommer att känna mig helt knäckt om jag inte får höra något alls. Jag försöker njuta av dessa lediga dagar men det är svårt. Inbillar mig att det skulle vara lättare om jag visste när de skulle vara slut. Jag skulle kanske vara lika otålig i alla fall men det känns som om det skulle vara mycket lättare.

Håll tummarna för ett positivt besked i morgon!!!

Helgen är snart över :-)

Det är så skönt att helgen snart är över och en ny vecka med 5 hela dagar då telefonen kan ringa ligger framför mig. Det är inte det att jag inte har kul - jag har haft en härlig helg då jag förutom att ha umgåtts med mina älskade systerdöttrar även har träffat gamla goda vänner och varit ute och festat med min bästa kompis, men ingenting kan gå upp mot möjligheten att få information - eller ändå hellre resebesked. Jag blir lite rädd att jag ska bli besviken - för det känns som om jag räknar med att åtminstone få veta någonting senast onsdag eftersom de sa åt mig att ringa till organisationen då om jag inte hört något. Det finns ju inga som helst garantier att jag kommer att få veta något då heller - det måste jag försöka ställa in mig på! Men jag vill så gärna få veta någonting nu! Hoppas, hoppas, hoppas!

Idag har jag pratat med organisationen igen - utan att få några nya besked. Men de sa att jag skulle ringa i mitten av nästa vecka om jag inte hört något innan dess. Det gav mig ju ändå visst hopp om att möjligheten ändå finns att jag kommer att höra något innan dess. För det är klart att det är så - de kan ju ringa vilken dag som helst. Kontaktpersonen i Vietnam hade inte fått svar från myndigheterna om var handlingarna befann sig - och det är ju så scenariet kan vara i de fall då man får åka fort. Det går inte att följa papprena men de fördas genom systemet och helt plötsligt ska man vara där...

Idag har jag bestämt mig för att söka om visum trots att jag inte fått den uppmaningen av organisationen ännu. Man kan ansöka om ett visum som gäller i 3 månader och skulle jag inte vara hemma innan mitten av oktober - ja då får ag väl ansöka om ett nytt då. SÅ lång tid får det ju bara inte ta. Det känns som om det vore skönt att ha visumet klart och slippa tänka på det när det väl är dags.

Idag har jag också suttit med min 6-åriga systerdotter och tittat på youtube-filmer från min flickas barnhem. Det är spännande och intressant att höra hennes reflektioner kring barnen, deras öden, miljön osv.

Systerdottern är övertygad om att hon ska adoptera när hon blir stor hon med - det har hon sagt redan innan hon fick veta att jag skulle göra det. Hennes lillasyster som är 3 - hon har enligt egen utsaga redan en bebis i magen - med samma namn som sin blivande kusin - jag vet inte riktigt om hon menar att hon ska föda fram mitt barn åt mig eller om hon ska få ett eget barn med samma namn. :-)

Söta som socker är de båda två i alla fall och idag pysslade de med välkomstskyltar till mig och lillan - men det var hemligt så det vet jag inte om ;-)

6-månadersdagen är passerad

Igår hade det gått månader sedan jag fick mitt barnbesked. I 6 månader har jag vetat om att hon finns den lilla tjejen som ska bli min dotter. Ett halvt år! Det återstår 4 vardagar den här veckan - 4 dagar då telefonen faktiskt kan ringa...

funderingar

Jag hade tänkt ringa organisationen idag dels för att höra hur det fungerar så här i semestertider men dels också för att höra om de vet något mer. jag vet att min kontaktperson är på semester men förstås så ringer man ut rb ändå - men hur är det med annan info - som om mina papper har åkt från Hanoi till exempel - får jag reda på det?
Jag ringde inte idag för jag vill ha kvar hoppet om att jag ska få höra något -och så länge jag inte har ringt så finns ju det kvar.

Är inne i en riktigt överkänslig period just nu - idag har jag gråtit så fort lillan kommit på tal + att jag känner en sådan tydlig känsla att en sådan här stor lycka också för med sig risken till stor olycka om ni förstår vad jag menar. Jag kan inte riktigt formulera det som känns så klart i huvudet, men alltså - när något blir så betydelsefullt för en så riskerar man ju mycket också. Det är det som är livet på något sätt, men ändå lite skrämmande. Konstigt det låter när jag skriver det, men men...
Jag har också gått in i en fas där jag lyssnar på alla små och stora bekymmer som andras barn råkar ut för och ryser! Hur ska jag kunna skydda mitt lilla barn - eller snarare - hur ska jag göra för att alltid finnas där för henne oavsett vad hon måste ta sig igenom. För så här i teorin innan jag ens har träffat henne så vet jag ju att hon måste "få snubbla på sina egna stenar" i trygg förvissning om att hon alltid har någon som kan trösta henne när hon behöver. Men i hjärtat så känner jag att jag nog aldrig ska släppa ner henne från bärselen ;-)

Börjar hoppas igen...

Nu börjar hoppet stiga igen - den där känslan i magen att "tänk om de ringer imorgon" Ett tag hade jag nästan tappat det - det kändes inte som att det var på gång och jag vet inte vilken känsla som är bäst. Det är jobbigt att hoppa högt varje gång telefonen ringer men skönt att känna sig hoppfull! :-)
Det har ju ingen betydelse hur det känns - de ringer när de ringer, jag kan inte påverka det över huvud taget. Inatt drömde jag att ja fick besked om att jag inte skulle få resa förrän i november och det var så sjukt jobbigt i drömmen. Jag vaknade faktiskt med den där känslan man har efter en mardröm - en olustig känsla som byts ut mot lättnad när man inser att det bara var en dröm.
Jag hoppas alltså inte att jag drömmer sanndrömmar.

Ring imorgon nu - ring!!!

Tänk om jag vetat...

Sommaren för 4 år sedan funderade jag väldigt intensivt på att försöka få barn. Jag tog beslutet att jag var redo och ville bli mamma trots att jag var ensamstående - jag kom fram till att jag trodde mig kunna ge ett barn ett gott liv i min familj. Det stora beslutet var just det - att "skaffa barn" ensam. Sättet var inte ett lika stort beslut - insemination fanns med i mina tankar. Sedan kom jag av många skäl fram till att det var genom adoption jag skulle försöka få barn. Men tänk om jag vetat då att det skulle ta 4 år innan jag skulle få mitt barn i famnen... (jag ställde mig inte i kö förrän i december - så det kommer inte att ta 4 år från det hoppas jag i alla fall ;-))

Om jag vetat om det i förväg - hade jag då haft tålamodet att vänta eller hade jag gjort andra försök under tiden? Den risken finns - jag skriver risk för då hade ju inte lilla älveflickan blivit mitt barn om det hade lyckats.
Ärligt talat så är jag glad att jag inte visste hur lång tid det skulle ta. När jag ställde mig i kö så var det helt andra förutsättningar. Många många singlar köade till Kina - där tog det lång tid att få barn redan då - men de andra köerna var inte alls så långa. Mina kurskamrater som jag gick föäldrautbildningen med våren 2006 sa någon gång att det kommer att dröja 3 år innan vi väl får våra barn. Ja, för er kanske tänkte jag, jag köade till andra länder och var inte alls inställd på sådana väntetider. Sedan stängde Kina för singlar och allt förändrades. De som stått flera år i Kina-köerna seglade förbi mig i de andra köerna och tiden gick. Det var bara ren tur att jag som andra-organisation valt BFA som inte har Kina som land - annars hade jag inte varit i närheten att få barn än.

Nu när Vietnam också stänger så är ju situationen ännu tuffare för alla singeladoptanter. Själv befinner jag mig i en lyxsituation -jag står kvar i kön till AC där jag blev medlem först och om jag någon gång i framtiden skulle vilja försöka få ett barn till - ja då kommer jag att ha bra kötid där. Jag tror dock inte att det kommer att bli aktuellt men jag tänker fortsätta att betala in sökandeavgiften för säkerhets skull.

Imorgon jobbar jag sista dagen på förhoppningsvis ett drygt år (jag vill verkligen inte behöva komma tillbaka i höst pga att jag inte fått hämta lillan än och jag tänker inte tro det heller)
Det känns så overkligt att vara på väg in i en ny fas i livet nu - men det är jag. Och jag är såå lycklig! :-)

Vilka läser?

Jag är nyfiken på vilka ni som läser är (igen) och skulle också bli jätteglad för lite allmänna kommentarer. Det är alltid roligt att höra vad andra tänker kring det jag tänker...
Så - kommentarer emottages tacksamt :-)
Annars så är det ganska mycket stiltje här. Fick svar på mitt mail till organisationen igår. Hon trodde att mina handlingar kommit till nästa steg förra veckan men uppgifterna var osäkra. Hon skulle återkomma... Kontaktpersonen går på semester nästa vecka och om hon menar att hon ska återkomma så borde jag alltså få veta något mer redan den här veckan. Hoppas, hoppas!

Idag var jag på helkroppsmassage - underbart skönt! En av de saker som kommer få vänta när lillan väl kommit hem sen. KOM HEM NU!