söka auktoriation för Vietnam under December enligt hemsidan.
Usch, det är ju otäckt spännande!
Jag törs inte tro på ett ja, det vore för bra för att vara sant nästan och vet att jag skulle bli så besviken vid ett nej...
Jag tror dock inte att det blir ja, jag tror att MIA vill se mer om hur det ska bli i praktiken - men det är klart att jag hoppas!
tisdag 29 november 2011
fredag 25 november 2011
glad
Innan jag skulle på läkarundersökning så kände jag igen mig från förra gången - jag blev jättenervös!
Jag blev så rädd att något skulle strula - att jag inte skulle anses vara helt frisk men det var ju inga problem.:-)
Nu återstår HIV-test men det oroar mig inte - sen ska referensbreven in, och läkarintyget då - och sen - är det klart sen?
Tjoho!
Eller klart -sen ska utredningen skrivas - jag ska kolla att den ser ok ut, nämnden ska godkänna den osv osv men ändå!
Jag blev så rädd att något skulle strula - att jag inte skulle anses vara helt frisk men det var ju inga problem.:-)
Nu återstår HIV-test men det oroar mig inte - sen ska referensbreven in, och läkarintyget då - och sen - är det klart sen?
Tjoho!
Eller klart -sen ska utredningen skrivas - jag ska kolla att den ser ok ut, nämnden ska godkänna den osv osv men ändå!
tisdag 22 november 2011
läkarundersökning på fredag
och ett av två referensbrev på väg in.
Det andra är säkert också på väg men där har jag inte fått det bekräftat.
Nu är bara frågan om jag ska försöka få till 4 träffar med hemutredaren fast det verkar som om hon tycker att vi setts tillräckligt nu.
Jag ringde till AC och frågade - eftersom jag hört att Kina kräver 4 träffar.
De svarade att det var lugnt så länge som det inte framgick av utredningen att vi hade haft färre.
FFIA däremot säger tydligen att det ska framgå att man har haft 4 träffar.
Törs jag lita på AC tro?
Kanske ska maila min hemutredare och fråga hur tänker skriva...
Vietnam, Kina, Nigeria - eller kanske kanske Lesotho - eller någon annan stans eller inte alls...
Jag vet inte vart vi kommer att hamna till slut.
Men nu ska jag fixa det där medgivandet först och främst.
Det andra är säkert också på väg men där har jag inte fått det bekräftat.
Nu är bara frågan om jag ska försöka få till 4 träffar med hemutredaren fast det verkar som om hon tycker att vi setts tillräckligt nu.
Jag ringde till AC och frågade - eftersom jag hört att Kina kräver 4 träffar.
De svarade att det var lugnt så länge som det inte framgick av utredningen att vi hade haft färre.
FFIA däremot säger tydligen att det ska framgå att man har haft 4 träffar.
Törs jag lita på AC tro?
Kanske ska maila min hemutredare och fråga hur tänker skriva...
Vietnam, Kina, Nigeria - eller kanske kanske Lesotho - eller någon annan stans eller inte alls...
Jag vet inte vart vi kommer att hamna till slut.
Men nu ska jag fixa det där medgivandet först och främst.
onsdag 16 november 2011
godkändstämplad och klar?
Nu har jag haft hembesök och nätverksträff.
Mitt lilla hjärta höll sitt ord och vägrade säga hej till hemutredaren och grymtade argt när hon ville titta på hennes rum...
Men det gick bra ändå ;-)
Hemutredaren sa att blyghet och reservation är goda tecken, hon såg att min tjej hade sin trygghet hos mig och hon såg att jag hade ett klokt nätverk runt omkring mig.
Hon sa till och med att jag hade så stora resurser och kunskaper om anknytning att hon önskade att jag kunde dela med mig lite till andra ;-)
När jag frågade om nästa steg så sa hon att det var att alla blanketter kommer in till henne - sedan skriver hon rapporten och skickar till mig för genomläsning.
Så jag antar att om jag är frisk så har jag hennes godkännande!
Konstig känsla - det går så lätt det här!
Peppar, peppar känner jag att jag måste lägga till när jag skrev så.
Men skönt är det!
Mitt lilla hjärta höll sitt ord och vägrade säga hej till hemutredaren och grymtade argt när hon ville titta på hennes rum...
Men det gick bra ändå ;-)
Hemutredaren sa att blyghet och reservation är goda tecken, hon såg att min tjej hade sin trygghet hos mig och hon såg att jag hade ett klokt nätverk runt omkring mig.
Hon sa till och med att jag hade så stora resurser och kunskaper om anknytning att hon önskade att jag kunde dela med mig lite till andra ;-)
När jag frågade om nästa steg så sa hon att det var att alla blanketter kommer in till henne - sedan skriver hon rapporten och skickar till mig för genomläsning.
Så jag antar att om jag är frisk så har jag hennes godkännande!
Konstig känsla - det går så lätt det här!
Peppar, peppar känner jag att jag måste lägga till när jag skrev så.
Men skönt är det!
tisdag 15 november 2011
Hembesök och nätverksträff imorgon...
Allt i livet rusar fram just nu så jag hinner knappt tänka efter - men imorgon så kommer alltså min hemutredare hit för hembesök, för att träffa dottern och för att träffa mitt närverk.
Hur det kommer bli har jag ingen aning om :-D
I alla fall så sa min lilla loppa att hon inte tänker säga hej till tanten och att tanten inte ska få titta på hennes rum...
Spännande, spännande...
Jämför med hur det var under min första utredning...
Då - som nu - så gick jag en ledarskapsutbildning som så klart handlar mycket om min egna utveckling, mina mål, mina val etc.
Då som nu så känns det som att jag ur jobbsynpunkt inte vill berätta om hemutredningen. Då var i och för sig huvudskälet att jag inte visste om jag skulle bli godkänd, nu handlar det faktiskt om att jag inte vill att någon ska räkna bort mig för att jag kanske ska få barn. Jag vet ju även om de flesta andra inte är insatta, att ett medgivande inte på något sätt betyder att det kommer att komma ett barn till hit, och om det ändå gör det så tar det ju tid.
Men just nu så görs alla tjänster om - jag kommer att söka jobb innan jul antagligen och då vill jag inte riskera något faktiskt.
Då som nu läser jag kölistor, försöker planera, funderar och drömmer jag.
En stor skillnad från då till nu är att jag inte är lika nervös alls inför besöken.
En annan skillnad är att det inte är alls lika välstädat här hemma ;-) Inte i närheten faktiskt...
Det ska i alla fall bli väldigt spännande att se upplägget på det här besöket, att se hur lillan kommer att bete sig, att höra hur mitt nätverk kommer att prata med min hemutredare och hon med dem, att höra vad de tycker om henne - jag har ju berättat en hel del under åren men ingen annan har ju träffat henne.
Det ska också bli spännande att se hur fortsättningen kommer att bli - har lite ångest över att vare sig ha ordnat referensbreven, läkarintyget eller mailat in de utbildningar kring barn och adoption som jag har och som hon bad mig göra.
Tiden har helt enkelt gått för fort. Och jag har ju inte känt att det varit så bråttom heller.
N känns det lite mer angeläget att få allt klart.
Det kanske tar jättelång tid innan Vietnam öppnar för oss (om det nu blir så) men det kan ju gå fort också - man vet ju aldrig...
Håll tummarna för mig imorgon!
Hur det kommer bli har jag ingen aning om :-D
I alla fall så sa min lilla loppa att hon inte tänker säga hej till tanten och att tanten inte ska få titta på hennes rum...
Spännande, spännande...
Jämför med hur det var under min första utredning...
Då - som nu - så gick jag en ledarskapsutbildning som så klart handlar mycket om min egna utveckling, mina mål, mina val etc.
Då som nu så känns det som att jag ur jobbsynpunkt inte vill berätta om hemutredningen. Då var i och för sig huvudskälet att jag inte visste om jag skulle bli godkänd, nu handlar det faktiskt om att jag inte vill att någon ska räkna bort mig för att jag kanske ska få barn. Jag vet ju även om de flesta andra inte är insatta, att ett medgivande inte på något sätt betyder att det kommer att komma ett barn till hit, och om det ändå gör det så tar det ju tid.
Men just nu så görs alla tjänster om - jag kommer att söka jobb innan jul antagligen och då vill jag inte riskera något faktiskt.
Då som nu läser jag kölistor, försöker planera, funderar och drömmer jag.
En stor skillnad från då till nu är att jag inte är lika nervös alls inför besöken.
En annan skillnad är att det inte är alls lika välstädat här hemma ;-) Inte i närheten faktiskt...
Det ska i alla fall bli väldigt spännande att se upplägget på det här besöket, att se hur lillan kommer att bete sig, att höra hur mitt nätverk kommer att prata med min hemutredare och hon med dem, att höra vad de tycker om henne - jag har ju berättat en hel del under åren men ingen annan har ju träffat henne.
Det ska också bli spännande att se hur fortsättningen kommer att bli - har lite ångest över att vare sig ha ordnat referensbreven, läkarintyget eller mailat in de utbildningar kring barn och adoption som jag har och som hon bad mig göra.
Tiden har helt enkelt gått för fort. Och jag har ju inte känt att det varit så bråttom heller.
N känns det lite mer angeläget att få allt klart.
Det kanske tar jättelång tid innan Vietnam öppnar för oss (om det nu blir så) men det kan ju gå fort också - man vet ju aldrig...
Håll tummarna för mig imorgon!
lördag 12 november 2011
Kötid
Och jag har nu än en gång kollat igenom kölistorna hos AC.
Av de som köar aktivt nu finns inga par med längre kötid än mig - men det finns fyra ensamstående.
Tre från året innan och en med inloggningsdatum några dagar innan...
Av de som köar aktivt nu finns inga par med längre kötid än mig - men det finns fyra ensamstående.
Tre från året innan och en med inloggningsdatum några dagar innan...
Oj oj oj
vad vi kalasar!
Kalas idag och kalas imorgon - sedan är det färdigkalasat för denna gång.
Och vad roligt det är att ha en treåring! :-) <3
Och oj oj oj vad glad jag blev idag då jag läste detta:
http://www.adoptionintegrity.com/2011/11/11/vietnam-ratifies-the-hague-adoption-convention/
Vietnam verkar ha skrivit under Haag-konventionen 1 november och 1 februari börjar den gälla.
Det var det här som saknades från deras håll och nu är det gjort.
Hoppas hoppas hoppas att Sverige kan få godkänt att starta upp adoptioner sedan.
Jag hade nu i dagarna börjat ställa in mig på att det inte kommer att bli Vietnam igen för mig.
Och funderat fram och tillbaka och nästan landat i att jag skulle försöka få adoptera från Nigeria.
Min plan var att vänta till nästa höst (och då hoppas att jag skulle vara framme och få skicka handllingarna) Då fyller jag 39, min älskade unge blir 4 och till Nigeria kan man skicka med medgivandeålder inte fyllda 3...
Det som oroar mig med Nigeria är att det verkar vara en tuff resa/vistelse i landet - inte för min egen del men för min lillas skull. Men jag hade ändå landat i att jag nog tror att det skulle kunna gå -att vi skulle försöka.
Och så läser jag den här nyheten om Vietnam idag då - och blir tårögd direkt!
Känslorna finns där - jag skulle så gärna vilja få ett barn till från Vietnam - det är bara att inse!
Självklart så är det viktigast att få barn - inte vart barnet kommer ifrån, självklart skulle jag få samma känslor för ett annat land om mitt barn kom därifrån och redan innan jag fick min A så var jag i Nigeria och vände känslomässigt.
Jag försökte få bli pilotfamilj när de öppnade - det blev jag inte men fick veta att "de hade mig i åtanke" och jag fick PM om processen utskickad och jag drömde och hoppades.
Men nu fanns mitt barn i Vietnam och nu kommer Vietnam för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
TÄNK om det öppnar igen - tänk om det finns ett litet syskon till min A där!
Och skulle nu inte mitt barn finnas där så är jag ändå glad för de barn som i och med detta kommer att kunna få föräldrar (och för de föräldrar som får barn också)
Kalas idag och kalas imorgon - sedan är det färdigkalasat för denna gång.
Och vad roligt det är att ha en treåring! :-) <3
Och oj oj oj vad glad jag blev idag då jag läste detta:
http://www.adoptionintegrity.com/2011/11/11/vietnam-ratifies-the-hague-adoption-convention/
Vietnam verkar ha skrivit under Haag-konventionen 1 november och 1 februari börjar den gälla.
Det var det här som saknades från deras håll och nu är det gjort.
Hoppas hoppas hoppas att Sverige kan få godkänt att starta upp adoptioner sedan.
Jag hade nu i dagarna börjat ställa in mig på att det inte kommer att bli Vietnam igen för mig.
Och funderat fram och tillbaka och nästan landat i att jag skulle försöka få adoptera från Nigeria.
Min plan var att vänta till nästa höst (och då hoppas att jag skulle vara framme och få skicka handllingarna) Då fyller jag 39, min älskade unge blir 4 och till Nigeria kan man skicka med medgivandeålder inte fyllda 3...
Det som oroar mig med Nigeria är att det verkar vara en tuff resa/vistelse i landet - inte för min egen del men för min lillas skull. Men jag hade ändå landat i att jag nog tror att det skulle kunna gå -att vi skulle försöka.
Och så läser jag den här nyheten om Vietnam idag då - och blir tårögd direkt!
Känslorna finns där - jag skulle så gärna vilja få ett barn till från Vietnam - det är bara att inse!
Självklart så är det viktigast att få barn - inte vart barnet kommer ifrån, självklart skulle jag få samma känslor för ett annat land om mitt barn kom därifrån och redan innan jag fick min A så var jag i Nigeria och vände känslomässigt.
Jag försökte få bli pilotfamilj när de öppnade - det blev jag inte men fick veta att "de hade mig i åtanke" och jag fick PM om processen utskickad och jag drömde och hoppades.
Men nu fanns mitt barn i Vietnam och nu kommer Vietnam för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
TÄNK om det öppnar igen - tänk om det finns ett litet syskon till min A där!
Och skulle nu inte mitt barn finnas där så är jag ändå glad för de barn som i och med detta kommer att kunna få föräldrar (och för de föräldrar som får barn också)
torsdag 3 november 2011
Till de som tänker på henne i dessa dagar
Skickar jag även den här födelsedagsnatten en tanke och en slags hälsning.
Hon är så högt älskad!
Jag kommer alltid göra allt jag kan för henne!
Jag hoppas att de som tänker på henne kan vila i en känsla av att hon är omhändertagen och älskad - det hoppas jag verkligen!
Mitt lilla hjärta kom nyss vandrandes och kröp upp i min säng och somnade om.
Tack och lov verkade hon inte komma ihåg att det var något speciellt på gång - är så tacksam över att slippa argumentera med viljstark treåring mitt i natten! ;-)
Min älskade viljestarka treåring! <3 <3 <3
Hon är så högt älskad!
Jag kommer alltid göra allt jag kan för henne!
Jag hoppas att de som tänker på henne kan vila i en känsla av att hon är omhändertagen och älskad - det hoppas jag verkligen!
Mitt lilla hjärta kom nyss vandrandes och kröp upp i min säng och somnade om.
Tack och lov verkade hon inte komma ihåg att det var något speciellt på gång - är så tacksam över att slippa argumentera med viljstark treåring mitt i natten! ;-)
Min älskade viljestarka treåring! <3 <3 <3
tisdag 1 november 2011
Treåringar
Snart är hon alltså tre - mitt älskade barn som sover så sött där i sängen.
Hon är väldigt förväntansfull inför födelsedagen, tänker, planerar, ändrar och drömmer.
Hon är stor på ett sätt - men väldigt liten samtidigt.
Hon är väldigt intresserad av Vietnam just nu, och vill gärna höra om historier från vår tid tillsammans där. Hon vill gärna veta vad olika saker heter på vietnamesiska - i och för sig vad de heter på engelska och arabiska också när jag tänker efter :-)
För ett tag sedan tog jag fram en liten barnbok med engelsk och vietnamesisk text i som går ut på att barnet ska svara ja eller nej på om de vill göra olika tokiga saker och nu använder hon de vietnamesiska orden för ja och nej när hon leker.
Det är ju attan att språket är så svårt för oss med svenska som modersmål. Och att det finns så få vietnameser här i vår hemstad.På förskolan där jag jobbar träffar jag barn med en massa olika modersmål och också modersmålspedagoger och jag kan många ord på många språk - men tyvärr har vi aldrig haft något vietnamesiskt barn.
Jag insåg en lucka i lillans förståelse för ett tag sedan då jag tittade på UR:s serie om adoption medan lillan sov. Hon vaknade mitt i och jag pekade på tjejen i 11-årsåldern som var huvudperson och sade - hon är också född i Vietnam.
Min A tittade noga på henne och sa skeptiskt - men hon är ju stor...
Och då insåg jag att hon känner en hel massa barn från Vietnam - men ingen över 4 år!
Tillbaka till treårsåldern. Jag antar att jag kommer att skicka mina handlingar till ett land som kräver inte fyllda tre. För mig går än så länge någon sorts gräns där - kanske förändras den i takt med att min tjej blir större men som det är nu så är det det som känns rätt för mig.
Så - om vi får ett syskon så är det mycket möjligt att den första födelsedagen som vi firar tillsammans är det nya barnets treårsdag.
Känns speciellt på något sätt när jag tänker så inför lillans födelsedagskalas.
Lillasyskonet kommer ju att ha en mycket lägre familjeålder när han/hon fyller tre och en annan förförståelse och andra förutsättningar på många olika sätt - men han eller hon kommer att ha levt lika många dagar som min tjej har gjort nu - men utan mig.
Hur ser hans/hennes vardag ut? Vad gör han/hon? Vad lär hen sig? Vem tar hand om henom, vem älskar henom - älskar någon henom?
Nu går alltså min dotter över det där magiska strecket som möjliggör för mig att ansöka om ett barn inte fyllda tre. Eller?
Om jag får medgivande där det i texten står minst ett år yngre än... - kan jag då skicka ansökningar innan lillan fyllt fyra?
Jag vet inte och jag behöver inte veta det nu.
Men snart har jag en treåring - en treåring som firar sin tredje födelsedag hos mig. Tänk vad nyhemkommen hon ändå var när hon fyllde ett tänker jag nu. Då kändes det som vi haft varann en evighet! <3 <3 <3
Hon är väldigt förväntansfull inför födelsedagen, tänker, planerar, ändrar och drömmer.
Hon är stor på ett sätt - men väldigt liten samtidigt.
Hon är väldigt intresserad av Vietnam just nu, och vill gärna höra om historier från vår tid tillsammans där. Hon vill gärna veta vad olika saker heter på vietnamesiska - i och för sig vad de heter på engelska och arabiska också när jag tänker efter :-)
För ett tag sedan tog jag fram en liten barnbok med engelsk och vietnamesisk text i som går ut på att barnet ska svara ja eller nej på om de vill göra olika tokiga saker och nu använder hon de vietnamesiska orden för ja och nej när hon leker.
Det är ju attan att språket är så svårt för oss med svenska som modersmål. Och att det finns så få vietnameser här i vår hemstad.På förskolan där jag jobbar träffar jag barn med en massa olika modersmål och också modersmålspedagoger och jag kan många ord på många språk - men tyvärr har vi aldrig haft något vietnamesiskt barn.
Jag insåg en lucka i lillans förståelse för ett tag sedan då jag tittade på UR:s serie om adoption medan lillan sov. Hon vaknade mitt i och jag pekade på tjejen i 11-årsåldern som var huvudperson och sade - hon är också född i Vietnam.
Min A tittade noga på henne och sa skeptiskt - men hon är ju stor...
Och då insåg jag att hon känner en hel massa barn från Vietnam - men ingen över 4 år!
Tillbaka till treårsåldern. Jag antar att jag kommer att skicka mina handlingar till ett land som kräver inte fyllda tre. För mig går än så länge någon sorts gräns där - kanske förändras den i takt med att min tjej blir större men som det är nu så är det det som känns rätt för mig.
Så - om vi får ett syskon så är det mycket möjligt att den första födelsedagen som vi firar tillsammans är det nya barnets treårsdag.
Känns speciellt på något sätt när jag tänker så inför lillans födelsedagskalas.
Lillasyskonet kommer ju att ha en mycket lägre familjeålder när han/hon fyller tre och en annan förförståelse och andra förutsättningar på många olika sätt - men han eller hon kommer att ha levt lika många dagar som min tjej har gjort nu - men utan mig.
Hur ser hans/hennes vardag ut? Vad gör han/hon? Vad lär hen sig? Vem tar hand om henom, vem älskar henom - älskar någon henom?
Nu går alltså min dotter över det där magiska strecket som möjliggör för mig att ansöka om ett barn inte fyllda tre. Eller?
Om jag får medgivande där det i texten står minst ett år yngre än... - kan jag då skicka ansökningar innan lillan fyllt fyra?
Jag vet inte och jag behöver inte veta det nu.
Men snart har jag en treåring - en treåring som firar sin tredje födelsedag hos mig. Tänk vad nyhemkommen hon ändå var när hon fyllde ett tänker jag nu. Då kändes det som vi haft varann en evighet! <3 <3 <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)