Nu är bilden borta

på ett av de barn som söker familj och som jag faktiskt skulle ha kunnat ansökt om ifall jag hade en färdigt medgivande och som jag gått in och tittat på lite väl ofta med tanke på att jag ju inte är redo än - vare sig med medgivande eller tidsmässigt i vår familj. :-)
Så det är ju alldeles utmärkt att bilden är borta - det betyder att barnet fått familj och inte behöver vänta så mycket längre.

Själv känner jag att om jag fick önska så skulle nästa barn komma tidigast om ett år - och mycket snabbare än så kommer det ju inte att gå även om allt flyter på.
Då är hon 4 - min älskade lilla unge - för snart är hon 3!
Nästa vecka har jag en treåring - är inte det helt otroligt!

När jag var och handlade presenter till henne häromdagen och stod och slog in dem så kom den här starka känslan av tacksamhet över mig igen. (den är aldrig borta - men kom som en våg av känslor då)
Tänk att jag får vara mamma! Tänk att jag har ett barn att planera treårskalas åt!

Jag är ju din unge - säger hon ofta ungen min och kryper upp i famnen och delar ut sina kramar och pussar.
Ja det är hon - hon är min unge! Tack och lov!

hämtade posten idag

och där låg ett brev från kronfogdemyndigheten och mitt hjärta slog ett dubbelslag - VAD HAR JAG GJORT? Inte kan jag hamna i deras register nu!
Men sen kom jag på att jag ju själv beställt utdraget inför hemutredningen :-)
När jag kom på det (det tog väl bara en millisekund) så kom jag också på att jag ju beställt ett utdrag från försäkringskassan - och att det mycket väl kunde vara det som min blivande treåring slet och drog och vek längs perforeringen på ;-)

Det var det också - och jag hann rädda det. Det är ju tur att de här utdragen är till hemutredaren - inte till några myndigheter någonstans i världen då allt måste vara snyggt, prydligt och i sin ordning...

När jag samlade papper till Indien (under de där veckorna då Vietnam stängdes och övergångsreglerna inte kommit än) så fick jag ett intyg från banken där de skrivit ner mina tillgångar i dagens dollarkurs, samma dollarkurs som skulle användas på en mängd andra handlingar.

Det där bankpappret öppnade en vän till mig medan jag var på jobbet. (med mitt goda minne - jag hade så bråttom med alla handlingar och ville spara in tiden och veta om jag fått rätt papper.)
Han råkade då riva sönder pappret!

Kris och panik - i det stressade tillstånd som jag var i då så var det en katastrof.

Kom och tänka på det idag och inser att jag nog får tänka på våra postöppnarrutiner i framtiden - för risken att min lilla ivriga hjälpsamma dotter skulle kunna riva sönder viktiga papper är nog inte obefintlig. :-)

drömmar (redan ;-))

Drömde en helt förvirrad dröm - ingen idé att försöka redogöra för logiken för den finns ju som sagt inte alltid i drömmar.
I alla fall så var det så att jag i drömmen hade att välja på att hålla masken inför hemutredaren och tydligen dela A med en pappa som skulle ha henne varannan vecka - eller erkänna för hemutredaren att jag tidigare ljugit - hon hade ingen pappa - och då inte kunna adoptera igen...

Inte logiskt alls alltså men känslorna bakom är kanske inte lika ologiska.
Inte kunna ha Alva hela tiden utan bara halva - ja, jag kommer ju inte behöva lämna bort henne om vi får syskon men mitt undermedvetna brottas väl med det att jag inte kommer att kunna ge lilla A mitt allt. Jag kommer att behöva dela på "mig" mellan henne och någon annan.

Intressant är kanske också att jag vaknade innan jag kom fram till hur jag skulle göra i drömmen.

Undrar om hemutredaren kommer att prata med A om syskon när hon kommer hit. Det känns onödigt tycker jag - hon är 3 år, oavsett om hon skulle säga att hon vill eller inte vill bli storasyster så kan ju inte hon sätta sig in i vad det innebär.
Eller tänker jag fel? Borde jag ha pratat med henne om att det kanske ska komma ett barn till i familjen?
Nej, det känns inte alls rätt i det här läget. Jag VET ju ingenting än, inte när, inte ens om jag kommer att försöka på riktigt.
Samtidigt så inser jag nu att hon ju kommer att vara här när vi har nätverksträff och det är klart att vi kommer att prata om ett eventuellt syskon då - vi som är med på träffen.

Hmm, inser att jag inte har tänkt så noga på det här.
Någon som läser som har erfarenhet?

Det är också en stor skillnad från förra gången - hur förberedd/oförberedd jag är inför träffarna.
Förra gången så fick jag vänta drygt 10 månader från att jag anmälde till kommunen till utredningen började och jag hann tänka igenom punkterna i hemutredningen många många gånger.
Jag hade funderat på det mesta ett flertal gånger - den här gången så har jag inte samma tid att fundera över alla detaljer. :-)
Samtidigt så vet jag ju på ett annat sätt vad adoption innebär.

Nej, jag inbillar mig inte att det kommer att vara likadant nästa gång - det är ett helt annat barn i en helt annorlunda familj den här gången, men ändå - jag har dels mina egna erfarenheter och jag har ett stort nätverk med andra a-familjer och jag har läst ganska mycket adoptions- och anknytningslitteratur.
Jag är förberedd på ett annat plan tycker jag.

Men samtidigt - som jag skrev i förra inlägget så känns det mindre lätt att se framför sig hur jag skulle tackla olika situationer. Nu kommer också min A:s reaktioner in - hur kommer de att vara, hur kommer barnens relation att vara - det är svårare att förutspå hur det kommer att bli.
Förra gången hade jag också medgivande för ett barn inte fyllda 18 månader...
Nu kommer jag antagligen ha ålderslöst (men ett år yngre än A) och upp till inte fyllda 3 år kommer säkert att vara aktuellt i länderna.
Ett barn under 18 månader är ett litet barn - det är ett barn under 3 år också på sätt och vis - men det blir andra frågor kring anknytning, anknytningsmönster, bagage och erfarenheter etc etc

Ja det finns att fundera på!
Men som sagt - spännande är det! :-)

Var ganska så säker på att ingen läste...

så jag har inte ens tittat in för att se om någon kommenterat men det var det ju. Tack för dem!

Ja, jag har alltså startat upp en ny hemutredning. Jag har lite svårt att veta hur öppen jag ska vara med det i verkliga livet.
Det känns inte särskilt hemligt alls egentligen - det enda som stoppar mig är att jag faktiskt inte vet om jag kommer att få ett barn till och i så fall så kommer det ju inte att hända snart och med omorganisering på jobbet och nya tjänster och så så vill jag ligga lite lågt.
Men jag kan nog skriva här ändå utan "fara".

Jag svarar på bloggkommentererna här - ja, jag har sett att ni är på gång till Kina igen J:s föräldrar. :-) Så roligt!
Jag vet inte vilket land det skulle bli för mig om det nu blir - funderar mycket på det fast det inte går att veta hur det kommer att bli. Återkommer till ämnet...

Modigt - ja hu... Eller dumt? Eller?
Jag vet inte - det är ett väldigt mycket större beslut den här gången tycker jag.
Inte för att jag inte funderade innan jag satte igång processen förra gången - det är klart att jag gjorde det, men det var ändå så mycket lättare.
Alla osäkra faktorer kunde jag på något sätt ta genom att tänka att jag får hantera det utifrån hur det blir. Så är det ju så klart nu med - men nu tillkommer faktorn att jag redan har ett barn att ta hänsyn till. Det måste ju bli bra för henne också.
Och också att jag ju faktiskt är själv - ett barn som behöver allt av mig - ja då hade jag ju fått ge allt helt enkelt. (och vilket barn behöver och får inte allt av en - men jag tänker på barn som behöver ännu lite mer än "allt")
Nu ska mitt allt räcka till två barn - och jag måste komma fram till att jag tror att det gör det.

Men jag känner att jag tror att jag räcker till - och jag vet att jag i hjärtat vill!
Men det är också en annorlunda känsla - innan jag fick dottern så var det så livsavgörande. Jag vet att jag skulle sörja hela livet om jag inte fick leva med barn på ett eller annat sätt.
Nu känns det inte lika hjärtknipande viktigt. Får jag bara ett barn - ja då kommer livet ändå kännas komplett.
Är det då fel att ändå försöka få ytterligare ett barn?
Ännu en tanke som jag brottas med men kommit fram till - att nej, det kan det inte vara. Självklart måste barnet vara både efterlängtat och önskat och det är det ju ingen tvekan om att mitt barn skulle vara. Det är ju inget som bara händer hux flux precis - att det dyker upp ett barn i familjen.

Och ibland tänker jag - vi har det ju så bra nu - dottern och jag. Ska jag verkligen riskera det? Men - det är ju när man har det bra som förutsättningen finns att det ska finnas plats för någon mer. Annars hade det ju så klart inte gått...

Jag har i alla fall kommit en bit i processen och min socialsekreterare har redan sagt att hon inte tycker att något talar emot att jag ska få medgivande :-)
Nästa steg är nätverksträff vilket är inbokat i november. Läkarbesök och referentbrev återstår också - och jag drar nog ut lite på något av det.
För det gör mig inget om medgivandet kommer en bit in på nästa år. Dottern är tre år nu - hon får gärna bli lite större och då är det bra att ha marginal i tiden. Jag kan visserligen göra både en och två utredningar till innan jag blir för gammal men det är ju skönt att slippa.

Spännande är det i alla fall!
Och nu har jag köpt en fin bok att skriva i till lilla tvåan om nu lilla tvåan kommer att komma.
När jag väntade på min lilla etta så skrev jag mycket med det blivande barnet i tankarna och kommer det ett litet barn till in i familjen - ja då vill jag ju att han/hon också ska kunna läsa om väntan, längtan och alla tankar och känslor som jag har...

Skulle bli väldigt förvånad om någon fortfarande läser här...

men kanske har jag tagit det första lilla steget på ytterligare en tusenmilaresa.
Kanske...
Ville bara skriva det