Vända Vagn...

Oavsett om jag hade adopterat eller inte så skulle jag välja en vagn där barnet är vänt emot föräldern.
Jag minns att jag läste en forskningsrapport för många år sedan som redovisade hur många fler gånger ett barn log under en promenad om det var vänt mot föräldern. Jag kommer inte ihåg några siffror men det var en markant skillnad och jag minns att jag tänkte då att ingen som fått veta detta skulle väl välja att vända bort sitt lilla barn ifrån sig.
Nåväl - numera så får man ju nästan leta efter vagnar där barnen är vända mot sin förälder - lite överdrivet men ändå.

Min A har alltså suttit vänd emot mig - när hon väl har åkt vagn. Nästan hela första året så var hon stor vagnmotståndare - nu åker hon en del men föredrar fortfarande att bli buren - om hon inte går förstås - det gör hon ju en hel del också.

Nu när hon är 2,5 år så börjar hon ju bli tung att bära så jag försöker allt få henne att sitta i vagnen.
Hon har inte visat några tendeser till att vilja se framåt - förrän nu...
Nu har det hänt flera gånger på kort tid att hon faktiskt har vänt sig framåt i vagnen och jag börjar tänka att min uppgift som förälder till just detta barn är att följa den signalen.

Min A är inte det minsta distanslös - hon är snarare ganska försiktig av sig och fortfarande väldigt väldigt nära mig. Men just nu är hon mitt inne i en självständighetsfas med allt vad det innebär ;-)
Ja - det handlar om att kunna själv, att testa gränser, att göra tvärtom - men också genom att hon faktiskt tar små steg ifrån mig som hon inte har gjort förut.
Hon har inte lekt med andra barn utan mig eller någon annan trygg vuxen i samma rum förut - men nu börjar det hända lite då och då. Hon stannar också oftare kvar i ett rum om jag ska gå och hämta något -förut var det otänkbart och andra sådana små steg som de flesta jämnåriga tagit för länge sedan.

Jag tänker att det inte på något sätt är min uppgift att "knuffa henne ur boet" men däremot att stötta henne när hon testar sina vingar - för det är just det som hon behöver...

Så - idag när hon vände sig framåt så frågade jag henne om jag skulle trolla med vagnen så att hon kunde åka framlänges och det ville hon. Hon tyckte att det var jättespännande - hon vände sig visserligen om för att titta på mig flera gånger men ville ändå inte att jag skulle trolla tillbaka vagnen.

Jo - när vi skulle hem från vår utflykt - då ville hon det och då körde jag henne som vanligt igen.

Min älskade lilla unge!

Såå mycket bättre...

I oktober skrev jag detta inlägg:
http://mintusenmilaresa.blogspot.com/2010/10/kluvet.html
(gör man så när man länkar tro)
I alla fall så kände jag mig så otroligt kluven och sliten mellan mitt barn och mitt jobb och jag tyckte mig inte få något av det att fungera. Jo det fungerade med lillan hemma - men inte i relation till jobbet.
Jag tyckte heller inte att jag gjorde ett bra jobb - och då var det inte heller särskilt roligt att gå till jobbet. Jag arbetade också korta dagar utan rast och fick i princip inga möjligheter att vare sig prata privat eller diskutera pedagogik med mina kollegor - utan jag lämnade mitt barn för att ta hand om andra barn - och kände inte att jag gjorde det bra.
Jag visste heller inte hur jag skulle få det att funka med våra kvällsmöten...
Det var då...

Nu - så jobbar jag 25% - alltså 10 timmar som utvecklingsledare. Jag jobbar utanför barngrupp och en stor del av den tiden så diskuterar jag intressanta frågor med andra vuxna. Jag styr också till stor del mitt schema själv och kan anpassa det efter Alvas behov och vardagsform.
Förutom dessa 25 roliga procent på jobbet så pluggar jag 50% på förskolelyftet och det är superkul!
Intressant litteratur, intressanta möten med nya människor, spännande uppgifter - och inte minst - större delen av tiden är självstudier så trots att jag har gått upp i tid så har lillan gått ner. :-)
Det är inneveckor i skolan med långa dagar - och då kommer mormor hit och tar hand om lillan (och mig ;-)) och de har så mysigt ihop!

Och kvällsmötena - ja de har också ordnat sig - åtminstone ganska bra. Det är fortfarande jobbigt för både lilla A och mig att vara ifrån varandra på kvällen men nu kan jag i alla fall se till att anpassa hennes tider under dagen när vi har möte.
Och vi har skaffat en fast barnvakt - en tjej som läser till förskollärare som som gjorde praktik på A:s avdelning och därför kände henne väl redan innan. Inte nog med det - kommunen betalar större delen av hennes lön. Hade ingen aning om att man kunde ansöka om barnomsorg på obekväm arbetstid men det kunde man visst och det har vi fått beviljat...

Så allt har blivit såå mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro. Jag kommer att läsa även nästa termin - sen till nyåret 2012 så måste jag nog tyvärr börja jobba 75% - men då är lilla A dryga 3 och som det ser ut så kommer jag att kunna fortsätta med det här roliga jobbet på "hel"tid då - vilket gör att jag även då kommer att kunna anpassa schemat till viss del och inte heller ha någon som är beroende av att jag är på minuten i tid - behöver en lämning få ta längre tid så är det bara att låta den göra det.
Min lilla A verkar trivas på förskolan också - jag märkte att jag hade fastnat i tanken på att hon inte gjorde det - men när jag tänkte efter så hade det hänt massor med henne. Nu har vi visserligen nyss tagit oss igenom ett litet bakslag efter sjukdom och trötthet, men nu verkar allt vara bra igen...
Om jag kunde välja så hade jag gärna haft henne hemma längre, men nu kan jag ju inte det och då har vi fått så mycket bättre förutsättningar än vad jag kunnat drömma om. :-)
Och ja, det är inte heller dumt att ha studiedagar hemma - man kan faktiskt passa på att slänga i en tvättmaskin eller två under tiden för även om jag tror på att skapa rutiner där det är självklart och naturligt att barnen är med och delaktiga (Daah, hur skulle det annars funka i en familj med en förälder bara ;-)) så är det ju onekligen skönt att då och då få göra en del saker själv -både för mig och lillskruttan.

Glada hälsningar från en som borde ägna sig åt kurslitteratur istället

Har faktiskt flera inlägg i huvudet

men skriver inget av dem nu.
Utan jag skriver om nyheten att AC sökt auktorisation för Vietnam igen. (jag väljer att tro på uppgifterna även om jag inte försökt få dem bekräftade själv)

Ett av inläggen jag tänkte skriva handlade om min ambivalens kring syskon eller inte (igen ;-)) men även om hjärnan tvekar, att tankar och tvivel och tveksamhet finns där så är det bara att inse att hjärtat inte gör det...
I samma stund som jag läste nyheten så reagerade jag med att bli tårögd av glädje...

Jag är faktiskt förvånad själv över att det känns så starkt men det gör det!

Samtidigt så är inte landet avgörande för mig - även om det både känns och verkar så just nu. Det handlar mer om att de villkor som Vietnam hade tidigare i alla fall.(medgivandeålder, resan och sådant - sådant som gör att det känns mer rimligt att jag kommer att kunna genomföra det i praktiken)
Men det är inte bara det - i Vietnam fick jag mitt barn! I Vietnam förändrades mitt liv för alltid och det kommer alltid alltid att kännas speciellt.

Jag återkommer med hjärnans tankar kring ev syskonförsökande...