Kärlek

Kärlek...
Jag funderade verkligen över det redan när jag fått barnbeskedet - för jag älskade ju henne från första stund - och vad är då kärlek?

Om man kan älska ett barn man bara har sett på bild?

Men - kärleken jag kände då var villkorslös i den meningen att jag "visste" att jag skulle älska henne oavsett vem hon var/hur hon var. Kärleken till det barn som skulle bli mitt.

Och nu - ja nu älskar jag henne för den hon är! Jag älskar att hon gör som hon gör, är som hon är - jag bara älskar henne helt enkelt! Också en total villkorslös kärlek!

Jag älskar att höra henne skratta, jag älskar att ha henne i famnen, jag älskar att se henne leka och busa och upptäcka världen.

Jag går sönder när hon gråter! Ikväll grät hon i nästan 45 minuter - är nästan säker på att hon hade ont i magen - och jag kände mig på allvar helt desperat! Jag håller mig lugn enbart för att jag inte vill göra det värre för henne - helst skulle jag också vilja gråta när hon gråter så där otröstligt. (har inte hänt mer än någon gång än) Till slut somnade hon i min famn och nu sover hon lugnt sedan några timmar min stackars lilla unge! Imorgon ska jag köpa mer katrinplommon - det hjälper!

Här hoppar jag mellan tankar på vad kärlek är till konkreta magbesvär ;-) - så kan det gå...

En månad

sedan. Den 22 augusti så träffade jag mitt barn för första gången. Jag såg henne, rörde vid henne, höll henne i famnen, matade och nattade henne för första gången!

Idag är det den 22 september. HUR kan det bara ha gått en månad? Hur är det möjligt att jag aldrig hade träffat henne för en månad och en dag sedan?

Visst känner jag att allt är nytt - men samtidigt känns den där dagen så avlägsen. När denna ljuvliga lilla unge kryper omkring här hemma, klättrar upp i famnen på mig, stänger munnen och vrider bort huvudet när hon inte vill ha maten som erbjuds, när hon skrattar, rör sig i takt till musiken - när jag då tänker på att hon bodde på ett barnhem för mindre än en månad sen - då svindlar det för mig. Hon som tar in allt omkring sig med en sådan självklarhet, som visar vad hon vill, som kryper upp i min famn och gosar in sig, hon som upptäcker allt runtomkring - känner på, smakar på allt - att hon var ett av många barn i en sovsal. Det går inte att förstå!

Och att jag - för en dryg månad sedan - fick tvinga mig genom varje dag. Att längtan gjorde så ont, att rastlösheten var så krypande, att rädslan var så stor för att hon aldrig skulle komma till mig - det är också svårt att förstå. Jag har inte glömt känslan - inte alls - och jag känner hur det kändes bara jag tänker tillbaka på det, men det känns som om det var längesedan.

Det är ju inte klokt

vilken oerhörd tur jag har haft och hur oerhört lycklig jag är! Jag har fått barn - och det mest underbara lilla barn man kan tänka sig. Jag bara älskar henne!

Jag växlar verkligen mellan att helt självklart ta hand om henne, dagarna flyter på, de går så snabbt -helt plötsligt är det dags för henne att sova igen - och att slås av undret, miraklet att hon är här. Att jag har fått barn - att jag för alltid är hennes mamma, att mitt liv för evigt är sammankopplat med henne och hennes liv! Båda känslorna ryms samtidigt eller i växelverkan i mig - det självklara och miraklet!

Blogga?

Jag vet inte om jag ska skriva här eller inte, och vad jag i så fall ska skriva om. Jag har ett stort skrivsug men det handlar ju om sådant som att lillan börjat leka tittut, vilken tid hon vaknar på morgonen, att hon älskar att gunga och musik, men blir rädd för plötsliga ljud och liknande och hur kul är det att läsa om. Men å andra sidan - jag skriver ju för min skull och lite för lillans.
I och för sig så vet jag ju att familj och vänner gärna skulle vilja läsa just sådana saker, men de vet ju inte att jag bloggar :-)

Ja, ja jag skriver idag i alla fall.
Nu har vi varit hemma i en dryg vecka och allt är så underbart så att jag tror att jag drömmer ibland. Jag älskar den där lilla ungen så att det gör ont! De två senaste dagarna har jag hamnat i ett riktigt känslosvall och tårarna har börjat rinna vid flera tillfällen - när hon skrattar till exempel - jag börjar nästan gråta nu när jag skriver det. Lilla lilla barnet mitt! Kanske kommer känslorna ikapp mig nu när vi är tryggt hemma, lillan mår bra och vi lever vardagsliv. För även om jag grät och kände mycket i Vietnam också så var jag så mycket lugnare än vad jag hade trott.

Vi har kommit in i bra rutiner här hemma utan problem (peppar, peppar - allt är nytt fortfarande) Lillan äter och sover och leker och verkar må bra. Hon visar också tecken på osäkerhet - om jag försvinner utom synhåll till exempel så blir hon ledsen. Hon blir också jätterädd för plötsliga ljud - och mina nysningar verkar vara allra värst. Vi är förkylda båda två så jag nyser en del. Då kastar sig lillan i min famn och råkar hon sitta i matstolen eller någon annanstans där hon känner att hon inte kommer fram till mig så börjar hon gråta. Stackars liten! Men hur det än är så känns det ju bra att hon söker tryggheten hon mig trots att det är jag som låter så hemsk ;-)

Vi tränar försiktigt på "försvinnandet" när vi åker bil. Jag sätter henne i stolen och går sedan runt bilen och det går bra nu.

Annars går dagarna i ett flygande fläng även om tempot är långsamt. Bara att äta, sova och upptäcka omgivningen fyller ju upp dagarna. :-)

Idag har vi passerat en milstolpe också - höll nästan på att glömma det - hon har tagit sina första steg idag. Inte ens 11 månader gammal. Hon har bråttom ut i livet min lilla!

Hemma!

Jag är hemma nu, hon är hemma nu - vi är hemma nu!
Hemma hos oss!

Nu sitter jag här igen och vet inte vad jag ska skriva. Mer än att jag älskar den lilla trollungen som är min dotter.
Snart är vi hemma - resan till Sverige har på sätt och vis påbörjats - jag har hennes pass och nu ska vi bara få inresetillståndet instämplat i det. Sedan åker vi hem! Till mig! Till Oss! :-)

Vårt nya liv

för visst är det ett nytt liv - för både henne och mig. Särskilt för henne såklart. Idag när jag lade ner henne i sängen för att sova sin middagssömn så tyckte jag allt att underlaget var lite strävt mot hennes lilla kind och jag bäddade in henne i mjuka filtar. För inte ens 2 veckor sedan lade jag ner henne i en spjälsäng av järn - utan underlag, bara med en liten frottéhandduk som kudde.

Idag svarar någon (läs jag) på hennes signaler så fort det bara går - hon behöver inte vara ledsen många sekunder innan jag lyfter upp henne eller vad det är hon vill... För mindre än 2 veckor sedan var hon ett barn bland många andra barn som visserligen var på ett kärleksfullt barnhem men där det så klart fanns alldeles för få vuxna för att varje barn skulle kunna få den där totala uppmärksamheten som ett barn förtjänar.

Jag skulle så gärna vilja veta vad hon tänker och känner - men jag får nöja mig med att läsa hennes signaler och göra mitt allra bästa för henne i alla lägen. Mitt barn!

Förundran

Jag förundras över att jag kan se mitt barn sova i min säng. Känslan sköljer liksom över mig. Jag har henne hos mig nu! Väntan är över! Jag har mitt barn! Dagarna fylls av mata och leka och bära och söva och mysa och mata igen - och det är härligt och roligt och mitt i allt så känner jag hur det svindlar nästan - det är mitt barn jag tar hand om!

Hon har det mest underbara skratt, hon är viljstark och orädd och nyfiken och aktiv och så gosig och kramig och underbar på alla sätt och vis!
Att man kan få vara så här lycklig!