Jag vet inte om jag ska skriva här eller inte, och vad jag i så fall ska skriva om. Jag har ett stort skrivsug men det handlar ju om sådant som att lillan börjat leka tittut, vilken tid hon vaknar på morgonen, att hon älskar att gunga och musik, men blir rädd för plötsliga ljud och liknande och hur kul är det att läsa om. Men å andra sidan - jag skriver ju för min skull och lite för lillans.
I och för sig så vet jag ju att familj och vänner gärna skulle vilja läsa just sådana saker, men de vet ju inte att jag bloggar :-)
Ja, ja jag skriver idag i alla fall.
Nu har vi varit hemma i en dryg vecka och allt är så underbart så att jag tror att jag drömmer ibland. Jag älskar den där lilla ungen så att det gör ont! De två senaste dagarna har jag hamnat i ett riktigt känslosvall och tårarna har börjat rinna vid flera tillfällen - när hon skrattar till exempel - jag börjar nästan gråta nu när jag skriver det. Lilla lilla barnet mitt! Kanske kommer känslorna ikapp mig nu när vi är tryggt hemma, lillan mår bra och vi lever vardagsliv. För även om jag grät och kände mycket i Vietnam också så var jag så mycket lugnare än vad jag hade trott.
Vi har kommit in i bra rutiner här hemma utan problem (peppar, peppar - allt är nytt fortfarande) Lillan äter och sover och leker och verkar må bra. Hon visar också tecken på osäkerhet - om jag försvinner utom synhåll till exempel så blir hon ledsen. Hon blir också jätterädd för plötsliga ljud - och mina nysningar verkar vara allra värst. Vi är förkylda båda två så jag nyser en del. Då kastar sig lillan i min famn och råkar hon sitta i matstolen eller någon annanstans där hon känner att hon inte kommer fram till mig så börjar hon gråta. Stackars liten! Men hur det än är så känns det ju bra att hon söker tryggheten hon mig trots att det är jag som låter så hemsk ;-)
Vi tränar försiktigt på "försvinnandet" när vi åker bil. Jag sätter henne i stolen och går sedan runt bilen och det går bra nu.
Annars går dagarna i ett flygande fläng även om tempot är långsamt. Bara att äta, sova och upptäcka omgivningen fyller ju upp dagarna. :-)
Idag har vi passerat en milstolpe också - höll nästan på att glömma det - hon har tagit sina första steg idag. Inte ens 11 månader gammal. Hon har bråttom ut i livet min lilla!
Ja, jag kan tro att det händer mycket hos dig, och ditt lilla troll. :-)
SvaraRaderaEtt tips, om du vill fortsätta skriva, men inte lämna ut er för mycket är ju att helt enkelt låsa bloggen och bara bjuda in dem som känns bekvämt. Så har jag på min ena blogg. Där lägger jag upp foton mm.
Ha det så mycigt. Hoppas att jag också kan få vara föräldraledig snart. :-)
Hejsan
SvaraRaderaSååååååååååå mysigt det låter, jag vet ju själv hur det är, och du är så värd detta att få mysa med lillan.
Titt ut lekar, under en filt, runt en dörrpost, bakom leksaker mm är en rolig och stärkande lek.
O tänk vilket fantastiskt liv denna lilla har fått genom dig, det är klart att hon vill ut i den nya världen och testa allt. Det kommer att komma mycket nu och detta får man lov att gråta för, det är ju lycka, eller hur?
Jag har fått vara med Liten i över året och kan fortfarande känna lyckotårar komma när jag matar Liten på kvällen. Det gör ont i hjärtat. Att få vara med om detta lilla fantastiska liv, är ju helt underbart. Den där närheten som man kan ha med det lilla lilla barnet, är över all förväntan.
När man får ett sådant betydelse fullt liv i famnen är det svårt med hur mycket man skall skriva om på sin blogg. Det måste mogna och det tar lite tid att göra, men bloggen kan vara bra att ventilera sig via. Singeladopt har ju ett bra tipps. Du kan också välja att just nu låsa och eventuellt senare låsa upp igen. Låt i alla fall allt mogna och på ett eller annat sätt skriva av dig för det är så roligt att läsa tillbaka och det är omöjligt att komma i håg.
Lycka till
Mamman