sedan. Den 22 augusti så träffade jag mitt barn för första gången. Jag såg henne, rörde vid henne, höll henne i famnen, matade och nattade henne för första gången!
Idag är det den 22 september. HUR kan det bara ha gått en månad? Hur är det möjligt att jag aldrig hade träffat henne för en månad och en dag sedan?
Visst känner jag att allt är nytt - men samtidigt känns den där dagen så avlägsen. När denna ljuvliga lilla unge kryper omkring här hemma, klättrar upp i famnen på mig, stänger munnen och vrider bort huvudet när hon inte vill ha maten som erbjuds, när hon skrattar, rör sig i takt till musiken - när jag då tänker på att hon bodde på ett barnhem för mindre än en månad sen - då svindlar det för mig. Hon som tar in allt omkring sig med en sådan självklarhet, som visar vad hon vill, som kryper upp i min famn och gosar in sig, hon som upptäcker allt runtomkring - känner på, smakar på allt - att hon var ett av många barn i en sovsal. Det går inte att förstå!
Och att jag - för en dryg månad sedan - fick tvinga mig genom varje dag. Att längtan gjorde så ont, att rastlösheten var så krypande, att rädslan var så stor för att hon aldrig skulle komma till mig - det är också svårt att förstå. Jag har inte glömt känslan - inte alls - och jag känner hur det kändes bara jag tänker tillbaka på det, men det känns som om det var längesedan.
Så självklart allt blir så fort. Så mysigt!
SvaraRaderaMen, tänk att det har gått en hel månad sedan du skrek ut din lycka över att du fått resebeskedet. Nu är ni härhemma och är så självklara tillsammans. Konstigt alltsammans.
Ja, tänk att tiden kan gå så fort, och ändå stå still samtidigt. Det är skumt.
SvaraRadera