tisdag 26 maj 2009

Lite deppig idag

En liten underdrift i rubriken. :-)
Idag fick jag månadsbrevet från min organsiation. Pga ändrade rutiner i Vietnam så går allt långsammare än vanligt. Man har börjat skicka handlingarna med vanlig post istället för med kurir vilket tar längre tid, man har endast en person numera som arbetar med alla svenska ansökningar - förut var de flera.
Det stod att vi som väntar som det ser ut nu måste räkna med åtminstone 6 måander mellan barnbesked och resebesked och det fick mig att bryta ihop...
Konstigt kanske - i praktiken kanske det inte betyder någonting eller så blir det några veckors ytterligare väntan (att det kan vara ännu mer förtränger jag just nu) men jag kunde inte hantera det kände jag.
Jag vill hämta henne nu nu nu - inte om någon/några månader!

Sedan stod det också att vistelsen blir längre i Vietnam om man åker under sommaren - det r semestertider där med - och det känns också lite besvärligt. Dels så blir det besvärligare för min syster - men det är ännu besvärligare med en senare resa egentligen. Jag vet inte heller hur jag ska göra med min semester. Klokast vore att skjuta på den en vecka - men det känns omöjligt att orka just nu!

Undrar om jag kommer att skratta eller åtminstone dra på munnen åt att det här kändes så jobbigt någon gång i framtiden. Det känns inte så!

måndag 25 maj 2009

känslor

Tankarna snurrar som vanligt. Det känns som jag upprepar mig men det är ju som det är - det är ju inte mycket nytt som händer och ibland är jag uppåt och ibland är det mer nedåt :-)
Men nu i helgen slog det mig igen - herregud vad jag är lycklig! Jag tittade på korten på denna lilla människa och lyckan rusade genom kroppen. Jag, jag kommer att få bli hennes mamma. Vilken förmån, vilket förtroende, vilken lycka! Denna ljuvliga lilla bebis ska jag få åka om hämta och få dela livet med. Jag känner mig så ödmjuk inför detta! Ja, jag tror att ödmjuk är det som kommer närmast!

Annars hade jag en känslomässigt omtumlande dag igår. Först var jag alltså på dop och jag blir så rörd. Bara tanken på att jag ska samla nära och kära och vi tillsammans ska fira min flicka längre fram - jag fattar inte hur det ska gå ;-)
Jag önskar verkligen att jag kunde styra min känslomässiga inkontinens lite mer. ;-)
Jag har nära till mina känslor och det tycker jag inte är en nackdel i de flesta fall. Men som sagt - jag önskar att jag kunde styra det lite mer än jag kan. Egentligen kan jag väl det - när jag går in i min yrkesroll så gråter jag ju inte - även när jag måste hantera de största tragedier - men här har jag ingen yrkesroll att gömma mig bakom, och det vore väl hemskt om det vore så. :-)

Jag kommer inte ihåg om jag redan skrivit om att jag tidigare nojade kring hur första mötet med lillan skulle bli. Jag oroade mig verkligen för att jag skulle bli för rörd, men sedan kom jag fram till att det får bli som det blir. Gråter jag hysterisk så gör jag det ;-) Vi har all tid i världen att lära känna varandra i lugn och ro även om första mötet blir upp och ner.
Det var skönt att slå sig till ro med den tanken, men nu har nojan börjat dyka upp igen. Jag läser om hur andra förbereder sitt första möte med sina barn och jag vill ju också att lillan ska känna sig trygg med mig. Men - jag tror att min första strategi var den rätta för mig - det får bli som det blir, det är ingen katastrof vad som än händer. Jag känner mig ganska trygg i att det kommer att gå bra sedan i vår kontakt. Hur det än är så är det en trygghet att ha så mycket praktiskt barnerfarenhet som jag ändå har, och också att vara van vid att möta många små barn och skapa kontakt och förtroende mellan oss - trots att vi pratar olika språk.
Sedan inbillar jag mig inte för en sekund att det kommer att kännas likadant eller lika lätt när det handlar om mitt barn. Det kommer att vara så många känslor från mitt håll + att precsi allt kommer att vara nytt för min lilla. Det går nästan inte att föreställa sig hur mycket hennes värld kommer att vändas upp och ner. I det läget är det skönt att nästan kunna byta blöjor i sömnen ;-) Det kommer vara annat som kommer ta upp alla min kraft och energi.

Tillbaka till gårdagen. När jag surfade runt på you-tube hittade jag en film som hette "Daughet from Da Nang" (Da Nang är min lillas födelsestad) Det var inget vanligt youtube-snutt utan en full-lång dokumentär som började på 70-talet då många barn som var barn till vietnamesiska kvinnor och amerikanska soldater flögs ut ut Vietnam för att få nya hem i USA. Det var hemska scener med gråtande mödrar och barn som skildes åt. Bara det - det gick nästan inte att titta på! Så starkt och så tragiskt!
Sedan följde man ett av dessa barn när hon i vuxen ålder reste tillbaka till Vietnam för att träffa sin biologiska familj. Ett komplicerat återseende med kulturkrockar och mycket sorg.

Trots allt tragiskt så var det fantastiskt att få se scener från Da Nang och få inblick i en vietnamesisk familjs vardagsförhållanden. Men tankarna snurrade när jag skulle sova.
Alla adoptioner har en tragisk bakgrund. Hur det än är så vilar min lycka på en sorg. Men - det är inte adoptionen som orsaker tragiken, tragiken har redan skett och förhoppningsvis så kan adoptionen lindra tragiken så mycket som bara är möjligt.

När jag skulle försöka komma på andra tankar för att kunna sova så kom jag in i en dokumentär om kinesiska barn som tränades/plågades för att bli elitgymnaster. Så hårt!
Så - känslorna flödade igår - med... ;-)

söndag 24 maj 2009

dop

Nu ska jag strax åka på dop. En liten kille som är ca 1 månad yngre än min tös ska döpas idag. Jag hoppas att jag och hans mamma hinner få lite mammaledigtid tillsammans när vi väl blivit trygga och hemmastadda lillan och jag. Det är kul för flera av mina vänner kommer att vara hemma samtidigt med mig. Det är kul att ha valmöjligheten att kunna umgås - det blir ju ingen traditionell mammagrupp för mig.

Åter till dopet - får se om jag kommer bli rörd igen - risken finns. :-)

Jag hoppas att de inte sjunger psalmen med frasen "du är aldrig ensam och oönskad mer" den gillar jag inte alls!

lördag 23 maj 2009

Förberedelser på ett praktiskt plan

Just nu tvättar jag sängkläder till lillans säng. Konstig känsla... Hon ska ligga här hos mig och sova inom en inte så lång framtid ändå. Jag märker att jag lättare ägnar mig åt förberedelser inför resan och tiden vi ska ha där, medan det känns ännu mer avlägset att förbereda saker för vårt liv här hemma. Men det är ju roligt ju, så även om det inte egentligen är någon panik så ska jag försöka göra lite då och då.
Att jag sedan inte gör det som jag verkligen borde göra - röja i förråd och garderober och liknande eller göra klart saker på jobbet är ju idiotiskt men ganska typiskt mig...

Annars närmar sig sommaren och semesterplanerna. Det är ju totalt omöjligt att planera någonting. Jag vet inte när jag kommer att åka eller när jag kommer hem. Som tur är så behöver inte det jag helst gör på somrarna planeras - jag spenderar semestern i en liten stuga nära mitt barndomshem med familj och barndomskompisar på plats.
Tidigare har jag funderat över hur årets midsommar skulle bli - skulle jag fira midsommar med en liten tjej på armen. Det tror jag inte längre - eller ja, kanske en midsommar i Vietnam om jag har tur eller om det skulle gå superfort här på slutet så skulle vi ju kunna vara nyhemkomna...
Men -troligast känns att jag kommer att fira ännu en midsommar utan barn.

torsdag 21 maj 2009

ledig dag

Idag har jag som de flesta andra varit ledig - och jag har gjort absolut ingenting!
Jag har inte städat som verkligen behövs, jag har inte rensat i garderober och förråd och åkt till återvinningsstationen som verkligen behövs, jag har inte gjort det jobb som jag ligger efter med, jag har inte köpt doppresent till dopet på söndag.
Men jag har sovit gott och länge och shoppat onyttigheter. Förhoppningsvis gör dagen att jag har kraft att göra nyttigheterna i helgen istället. :-)

Lilla snuttan - undrar vad hon har gjort idag!

tisdag 19 maj 2009

Nya bilder!

Snabbt inlägg - jag är redan sen, men jag fick nya bilder idag - min bebis skrattar och jag gråter av ren lycka! :-)

måndag 18 maj 2009

funderingar

Nu är min älskade syster opererad och allt har gått bra. det höll dock på att inte bli någon operation. Doktorn som skulle operera henne sa till skillnad från de läkare som hon pratat med tidigare att det inte alls var okej att åka till Vietnam för tätt inpå operationen. Inte inom en månad sa han först. Syrran blev då tveksam till hur hon skulle göra men efter att ha läkaren sagt att det är värst de första veckorna valde hon att operera sig i alla fall.
Det känns lite jobbigt måste jag säga. Jag kan inte hoppas på att resan ska dröja, men jag ivll inte heller att min älskade lillasyster ska utsätta sig för någon som helst risk genom att åka med mig. :-(
Det är ju tur att det inte är jag som avgör när jag ska resa... Och om det dröjer nu så får jag väl tänka att det är bra för hennes skull...
Om det skulle gå fort så får jag försöka övertyga henne om att stanna hemma, men jag har en känsla av att det blir svårt. Det finns andra som kan och vill resa med mig och som jag också skulle uppskatta om de följde med, men mer perfekt än min syster kan det inte bli.
Hon har många praktiska egenskaper/erfarenheter som är bra -såsom att hon är resvan, stresstålig, tvåbarnsmamma, förskollärare osv men främst så vill jag ha med henne för att jag känner mig fullkomligt trygg med henne. Vi kan kommunicera både med och utan ord. Jag känner ofta vad hon känner och vice versa och jag kan också säga precis vad som helst till henne. Jag vet inte hur jag kommer att reagera - kommer jag att vilja ha massor med hjälp med min lilla eller kommer jag vilja att alla håller sig på avstånd, kommer jag att oroa mig eller vara lugn, kommer jag att kunna fokusera på allt annat som ska göras eller inte osv osv.

Ett annat skäl till att jag vill ha henne med är att hon kommer bli en av de viktigaste människorna i lillans liv. Jag älskar hennes barn så att det gör ont och jag vet att hon kommer att älska lillan på samma sätt.
Så - jag vill åka nu, nu, nu men jag vill också ha med min syster. :-)

Mina föräldrar vill också åka med och det vore jättehäftigt om de fick komma in i lillans liv från början. Bättre morföräldrar går inte att tänka sig, men till skillnad från om det är syrran som åker med så kommer inte de att kunna avlasta mig med de praktiska sakerna på samma sätt. men det är klart - blir det så så blir det bra. Min allra närmaste vän ´är också en av kandidaterna till ressällskap. Hon skulle kunna sköta sådana saker men har däremot noll erfarenhet av barn. Hur det än blir så blir det bra - jag kommer inte att behöva åka ensam. :-)

Och självklart är det viktigast att operationen gick bra!
Idag har min bekanta träffat sin dotter *ryser*
Tänk när det är min tur!

söndag 17 maj 2009

lite mer utbildad

Det blev barnavårdskurs ändå idag. Så jag satte mig i bilen vid halv 7 -tiden och körde tillbaka hit för att hinna i tid. Det blev sent igår och jag blev väckt av färska bb-rapporter från en nära vän (bb - förlossning - inte barnbesked den här gången) så jag var halvt vimmelkantig av trötthet. Tänkte tanken - att så här kommer det att kännas sen, när hon är här och när jag inte styr över mina sovvanor längre. (jag är morgontrött)
Men när kursen väl började så var det riktigt kul. jag har ju redan gått en hämtabarnkurs men inget av det som vi tog upp här idag tog vi upp på den förra kursen så det känns som ett bra komplement. Det var bara jag och en familj till på kursen och med hänsyn till dem och vår "tystnadsplikt" gentemot varandra så skriver jag inte så mycket om innehållet - mer än sådant som handlar om mig och är helt neutralt.
Det hade ju varit roligt med någon mer, men samtidigt så blev det ju väldigt personligt och vi kunde få individuellt anpassad information efter våra barns ålder, land förutsättningar. Kursledaren har haft kurser varje år i 26 år och det kändes att hon visste vad hon pratade om. Så - jag är riktigt nöjd med min dag. Vi ska träffas 3 kvällar till - om ingen av oss hinner resa innan. *hoppas, hoppas, hoppas*

Imorgon är det en ny arbetsvecka - nya möjligheter att telefonen ska ringa men det känns inte alls som om den kommer att göra det. Det känns som om jag kommer att ha en liten flicka i Vietnam som jag kommer att få bilder av då och då ;-) Jag vet att det inte kommer att vara så - men det känns så...

Men -det är en stor dag imorgon. Imorgon kommer en annan svensk mamma få träffa sitt barn för första gången på lillans barnhem, och min lilla kommer att få presenterna som jag skickat med. Antagligen kommer resesällskapet ta kort på henne också... Imorgon alltså - och Vietnam ligger ju före oss i tid så det är inte så länge kvar. Kanske får jag nya bilder i veckan också - även om den nyblivna mamman säkert inte skickar sina bilder förrän hon är hemma så kommer ju kontaktpersonen att vara på barnhemmet - och då brukar hon ta bilder. *hoppas, hoppas, hoppas igen*

På tisdag ska jag på konferens hela dagen - kommer vara svårt att ha telefonen på - och min sjuka hjärna tänker "bra". OM de nu ska ringa så tror jag att det skulle vara när något skulle krångla - min syster och resesällskap opereras imorgon också - det kanske är upplagt för ett resebesked med snabb avresa ändå - det skulle onekligen vara lite krångligt! :-)

torsdag 14 maj 2009

Helgplaner

Har in in det sista inte vetat hur helgen kommer att se ut. För en dryg vecka sedan ringde en representant för den lokala AC-föreningen hit och erbjöd mig en hämta-barnkurs den här söndagen. Vi var 4 som skulle gå och jag var den första hon fick tag i. Hon skulle höra av sig och tala om tid och plats senare. Nu vet jag att en av de andra inte kommer att delta och jag har inte hört något om kursen. Till saken hör att jag egentligen skulle vilja resa till min gamla hembygd för en del roliga aktiviteter - men de är givetvis inte lika roliga som att få frossa i adoptionsdiskussioner... Jag har ringt och mejlat kursledaren idag utan att få svar och nu har jag kommit fram till att jag åker. OM hon hör av sig i morgon får jag väl åka tillbaka tills på sändag. Hoppas bara att kursen inte börjar för tidigt så att helgen blir jättekort...

I övrigt så är jag less på att vänta. Inte överdrivet ledsen eller orolig just nu - men less! Det växlar - mitt humör ;-)

Jag känner att jag är på dåligt humör och har till och med några gången tittat på klockan och tänka i termer hur många timmar det är tills jag får gå hem från jobbet - det har jag aldrig gjort förut och jag ska skärpa mig - jag jobbar med små barn och då måste man vara närvarande i nuet. Till mitt försvar så är jag bra på det när arbetsuppgifterna handlar om att vara i samspel med barnen, men det är mycket förberedelser inför nästa termin nu och då kommer jag ju inte att vara där och då är det lätt att börja flyta iväg. Nej jag korrigerar mig igen - det är ganska roligt att vara med när man diskuterar hösten - för då "vet" jag att jag är hemma (peppar, peppar) men det är värre när vi pratar om APT i juni, midsommarfirande etc. Då vill jag inte vara där men det kommer jag kanske att vara.

Usch vilket tråkigt inlägg men jag är som sagt less!

En sak till som jag är less på - när folk frågar om jag hört något och suckar över att det tar sådan tid så lägger de ofta till något om "att hon blir ju så stor" eller du missar ju den härligaste tiden/viktigaste tiden eller något annat lika uppmuntrande. Jag vet att jag missar viktiga härliga dagar med mitt barn - tro mig - men jag vet också att det kommer andra viktiga härliga dagar. Och tur är det väl att hon blir större - hennes liv börjar inte när jag får henne - hon lever här och nu och växer och utvecklas! Jag vet att de bara menar väl och att de uttrycker sin medkänsla med mig och jag gillar inte heller de som är hurtiga heller ;-)

Äsch, nu tänkte jag nästan radera det jag skrivit för de allra flesta i min omgivning är helt underbara och det är inte så lätt att göra mig nöjd märker jag när jag skriver det här. Men jag låter det stå kvar - det är en del i processen de här känslorna också och det blir lite terapi det här skrivandet. Egentligen är det 2 personer jag tänker på - den ena påpekar hur stor hon blir och den andra är överdrivet hurtig och pratar om hur mysigt hon tror att lillan har det på barnhemmet. Problemet är att jag träffar dem varje dag så jag får höra det ofta!

Är det någon som orkade med det här gnällinlägget ända hit - jag är imponerad i så fall... :-)

tisdag 12 maj 2009

Lite av varje

Idag när jag kom hem från jobbet låg ett litet brev och väntade på mig. I brevet låg ett litet halsband med en älva på till min lilla flicka. (hennes namn betyder ju älva) Brevet var från en av mina vänner som skrev att hon förstod att jag längtade och att det var många som längtar med mig och att hon hoppades att min älva snart har halsbandet runt sin hals.
Så himla gulligt gjort - jag blev jätterörd!

Sedan hade jag fått mail om att tjejen som ska till samma barnhem för att hämta hem sin dotter och som har med sig mina presenter till lillan åker nu på torsdag. Det har alltså dragit ut lite på tiden för henne men nu är hon på väg! På väg mot sin dotter (och min)

Jag vet inte om det bara är hon som åker nu - de var 3 som fick bb ungefär samtidigt. Efter dem så var det jag som fick bb. Jag vet att det inte behöver betyda någonting, men det känns i alla fall bra om det vore så att inga andra väntat längre än mig...

Idag använde jag min e-legitimation för att logga in på försäkringskassan och göra en kalkyl på hur mycket föräldrapenning jag kommer att få ut. Jag har svårt att se hur mycket eller lite pengar jag kommer att ha att röra mig med sedan. Men tji fick jag. Jag har aldrig fått ut några pengar från försäkringskassan och följdaktigen inte heller registrerat någon inkomst där så enligt deras beräkningar så skulle jag bara få garantisumman. Så är det ju som väl inte, men jag får väl ha tålamod - där också... :-)

måndag 11 maj 2009

Infomöte på försäkringskassan

Idag var jag på infomöte för blivande föräldrar i försäkringskassans regi. Det var väl så där givande...
Informationen går ju att få på nätet och de frågor som jag inte tycker att det går att få svar på kändes för specifika för att jag skulle vilja ta upp tid för hela gruppen med stormagade kvinnor och deras män + min stormagade kompis och hennes kvinna också förstås. :-)

Jag frågade i alla fall om de sk pappadagarna som min syster ska få i samband med vår resa. Men det verkar som om hon måste vänta tills lillan fått ett personnummer innan hon kan begära att få dem. Det verkar som om de stående rådet kring allting var att vänta men jag vet inte om jag verkligen ska slå mig till ro med det. Jag vill inte att föräldrapenningen ska fördröjas mer än nödvändigt - det finns ju liksom ingen annan inkomst att hanka sig fram på under väntetiden...

På tal om pappa-dagar så var inte materialet särskilt anpassat till den mångfald av familjebilder som finns. Det var mamma och pappa och barnets födelse hela tiden. Det är klart att det är mest praktiskt men jag trodde nog att man på försäkringskassan skulle vara mer politiskt korrekta och använda neutrala begrepp. Inom förskolan är vi mycket medvetna om att våra blanketter och mallar ska spegla den mångfald som omger oss.

I morgon är det den 12 maj. Den 12 januari fick jag mitt barnbesked Så oavsett om man räknar veckor - jag har väntat 17 veckor och 1 dag nu ;-) - eller om man räknar kalendermånader så har de 4 månaderna gått nu. Nu har jag kommit in i den tiden då jag skulle kunna få resebesked.

Undrar var jag är den 12 juni - och den 12 juli... 12 augusti säger hjärtat att jag måste ha mitt barn i min famn - men det finns ju inga garantier för någonting.

Längtan

Min lilla skrutta ser verkligen rund ut på bilderna. Jag funderar på hur stor hon är - det är omöjligt att avgöra. Hon ser ganska liten ut i famnen på kontaktpersonens svenska man och stor ut i famnen på den vietnamesiska kontaktpersonen. Men vad vet jag - den svenske mannen kan ju vara en "jätte" eller så är kvinnan jätteliten eller så... Jag får väl inse att det inte går att veta. Jag skulle vilja veta vilken storlek jag ska ha på kläderna som jag tar med - men men...

När jag pratade med familjen som nyss varit där så fick jag som jag skrev många praktiska tips och jag insåg lite mer hur varmt det kommer att vara. Det är bara de allra tunnaste kläder som kommer att fungera - fast hmm - om det är AC på rummet så kommer hon kanske att frysa...

Ja, ja, det ordnar sig nog hur det än blir...

Jag vill verkligen åka nu - om det inte framgått tidigare! ;-)

lördag 9 maj 2009

Mycket att glädjas åt

Jag har egentligen så mycket att skriva om så att det nästan blir ett hinder för att komma igång. Det blir en kort uppdatering nu - så skriver jag mer om det senare.

Jag har i alla fall pratat med familjen som hämtade sin dotter för bara några veckor sedan från lillans barnhem - och som också tagit kort på henne!

Det var såå roligt och jag fick så mycket nyttig information som gör förberedelserna lite lättare. Jättevärdefullt! Det känns konstigt att verkligen prata om konkreta småsaker - det blir så verkligt, men samtidigt så overkligt. Ska jag verkligen få vara med om detta underbara snart!

I fredags fick jag en glad överraskning till - det kom 11 nya kort på tösen - tagna samma dag!
På två av korten blir hon matad, på ett blir hon gosad/busad med och det gör mig så lycklig att se! Och det känns så speciellt att titta på när hon äter - samma dag som det skedde.

Nu får Maria gärna ringa på måndag och säga att det är dags!
Lilla, lilla skruttan min!

onsdag 6 maj 2009

26 bilder!

Vart tog mitt inlägg vägen? hmm, jag fick i alla fall bilderna idag och jag undrar om det går att fatta hur starkt det känns. Vilken känsla det är att se dem tona fram - se den lilla unge som jag ska tillbringa hela livet med, som jag skulle kunna gå genom eld för redan innan jag träffat henne, hon vars mamma jag ska få förmånen att bli. Jag får se hur hon har det nu och det gör mig så glad och tacksam och ledsen! För varje dag är en dag som vi missar med varandra. Varje dag gör hon erfarenheter av världen som jag inte kan påverka, jag finns inte där för henne.
Men snart så...
På bilderna samspelar hon med de som håller henne och det ser så fint ut!

För övrigt har jag fått se hennes fötter nu också. ;-)

Dagens dominerande känsla är ändå tacksamhet! (igen)
Jag är så tacksam över möjligheten att få bli hennes mamma!

tisdag 5 maj 2009

Inga bilder idag...

Bilderna kom inte idag - jag fick ett mail på förmiddagen att hon hoppades hinna skicka dem på eftermiddagen - men icke...
Jag hoppas de kommer imorgon. Jag är såå nyfiken på dem. När jag kom till jobbet i morse satt en kollega vid den gemensamma datorn och jag kände hur hornen växte på mig... :-D
Jag hade jättesvårt att klara av att vänta på min tur. Och när de nu inte kom idag så började jag halvt om halvt på allvar fundera på om jag skulle ta en dag ledigt så att jag kunde bevaka mailen.
Insåg ganska snart att det var lite överdrivet. :-)
Jag funderar på om jag ska unna mig en dag innan jag får resebesked för att kunna bocka av olika saker som behöver göras i lugn och ro, men än så länge jobbar jag på. Det känns som om jag vill ha så mycket ledig tid som möjligt i samband med att jag hämtar hem henne. Man vet ju inte hur länge det kommer att dröja innan föräldrapenningen kommer att komma igång heller.

Men - om jag får ett resebesked med kort varsel - ja då tar jag nog semester på studs.

På tal om försäkringskassan så ska jag på infoträff för blivande föräldrar nästa vecka.
Utan att vi visste om det så har mina vänner anmält sig till samma träff. Kul -eftersom det är roligare att gå dit med någon man känner. Vi har följt varandras resor mot barn och nu kommer vi att bli mammor ungefär samtidigt. Lite extra kul tycker jag att det är eftersom jag spekulerar i att andra blivande föräldrar kan få lite huvudbry om vi 3 kommer dit tillsammans. Mina vänner ska nämligen bli mammor båda 2 - till samma barn. :-)

måndag 4 maj 2009

Nya bilder på gång!

Idag fick jag reda på att jag kommer att få 20 nya bilder på min lilla flicka inom en snar framtid - 20 bilder - det är ju superfantastiskt roligt!
Det är alltså familjer som nyss varit på hennes barnhem som tagit kort på henne och jag har fått kontakt med en av familjerna via nätet också. Tänk, jag kommer att kunna ringa till någon som har träffat henne på riktigt, som sett henne, som vet hur det är på barnhemmet, som nyss har varit med om allt det där stora, underbara som jag väntar på att få vara med om!
Det gör mig så lycklig!
En annan sak som gläder mig är besked om att lillan varit hos läkaren pga sin "skavank" och att allt såg bra ut! Jag kommer att få läkarrapporten när den är översatt - skönt!
Ytterligare en glädjande sak är att en av mina bekanta som ska hämta barn i Vietnam hon med beskrev att hon skulle få hämta sitt barn inom 2-6 veckor. Jag tolkade det som att hon fått resebesked, men det är ju så att det närmar sig för oss! Hon har väntat i 5 månader, jag har väntat i 4 -och vi kan få åka närsomhelst! Jag är så lycklig över det! :-)

Min flickas blivande kusin hade på eget bevåg ordnat halvårskalas på sin förskola för min tös - känns så skönt att lillan kommer att komma i ni en stor familj som bara väntar på henne och som kommer att älska henne även om hon bara får en förälder.

Och kusinens mamma - ge dig till känna nu - jag "vet" att du läser här
;-) Glada hälsningar Hej och Hopp

lördag 2 maj 2009

Helgfunderingar

Det är underbart skönt med långhelg, strålande väder, många roliga saker att hitta på och ett kär gäst på besök, men det är lite dubbelt längst inne. Jag längtar också efter vardagen då jag kan få nya kort, mer information och där faktiskt telefonen kan ringa med det efterlängtade beskedet.
Jag försöker intala mig själv att inte börja hoppas för mycket för snart - det kommer att bli jobbigt om det drar ut på tiden, men det är inte lätt att styra känslorna.

En annan mindre rolig anledning till att jag vill att det ska vara vardag är för att få klarhet i vad som händer i svininfluensans dagar... Kina har bestämt sig för att stoppa sina hämtresor nu - jag kan alltför väl tänka mig hur det känns för de föräldrar som ni får skjuta upp sin resa till sina små! Och - i torsdags när beksedet kom blev jag livrädd att Vietnam skulle följa efter. Eftersom det varit helg så vet jag ju inte mer nu egentligen men jag har bestämt mig för att tro att det itne blir så. Det verkar som om larmrapporterna kommer mer sällan nu, och till Kina kommer ju så många fler blivande föräldrar. Rädslan finns där ändå - men som sagt - jag väljer att tro att det ska gå bra för oss.

I fredags avslutades Sveriges adoptionsavtal med Vietnam. Vi som fått barnbesked får hämta hem våra barn men inga nya barn kommer att få föräldrar längre.
I min organisation så var det 2 familjer som inte hann få barnbesked - jag kan tänka mig vilken jobbig och oviss väntan de haft och hur hemskt det måste kännas nu.
Jag hoppas bara att det finns andra vägar till barn för dem och en än gång fylls jag med tacksamhet över den otroliga tur jag har haft!