känslor

Tankarna snurrar som vanligt. Det känns som jag upprepar mig men det är ju som det är - det är ju inte mycket nytt som händer och ibland är jag uppåt och ibland är det mer nedåt :-)
Men nu i helgen slog det mig igen - herregud vad jag är lycklig! Jag tittade på korten på denna lilla människa och lyckan rusade genom kroppen. Jag, jag kommer att få bli hennes mamma. Vilken förmån, vilket förtroende, vilken lycka! Denna ljuvliga lilla bebis ska jag få åka om hämta och få dela livet med. Jag känner mig så ödmjuk inför detta! Ja, jag tror att ödmjuk är det som kommer närmast!

Annars hade jag en känslomässigt omtumlande dag igår. Först var jag alltså på dop och jag blir så rörd. Bara tanken på att jag ska samla nära och kära och vi tillsammans ska fira min flicka längre fram - jag fattar inte hur det ska gå ;-)
Jag önskar verkligen att jag kunde styra min känslomässiga inkontinens lite mer. ;-)
Jag har nära till mina känslor och det tycker jag inte är en nackdel i de flesta fall. Men som sagt - jag önskar att jag kunde styra det lite mer än jag kan. Egentligen kan jag väl det - när jag går in i min yrkesroll så gråter jag ju inte - även när jag måste hantera de största tragedier - men här har jag ingen yrkesroll att gömma mig bakom, och det vore väl hemskt om det vore så. :-)

Jag kommer inte ihåg om jag redan skrivit om att jag tidigare nojade kring hur första mötet med lillan skulle bli. Jag oroade mig verkligen för att jag skulle bli för rörd, men sedan kom jag fram till att det får bli som det blir. Gråter jag hysterisk så gör jag det ;-) Vi har all tid i världen att lära känna varandra i lugn och ro även om första mötet blir upp och ner.
Det var skönt att slå sig till ro med den tanken, men nu har nojan börjat dyka upp igen. Jag läser om hur andra förbereder sitt första möte med sina barn och jag vill ju också att lillan ska känna sig trygg med mig. Men - jag tror att min första strategi var den rätta för mig - det får bli som det blir, det är ingen katastrof vad som än händer. Jag känner mig ganska trygg i att det kommer att gå bra sedan i vår kontakt. Hur det än är så är det en trygghet att ha så mycket praktiskt barnerfarenhet som jag ändå har, och också att vara van vid att möta många små barn och skapa kontakt och förtroende mellan oss - trots att vi pratar olika språk.
Sedan inbillar jag mig inte för en sekund att det kommer att kännas likadant eller lika lätt när det handlar om mitt barn. Det kommer att vara så många känslor från mitt håll + att precsi allt kommer att vara nytt för min lilla. Det går nästan inte att föreställa sig hur mycket hennes värld kommer att vändas upp och ner. I det läget är det skönt att nästan kunna byta blöjor i sömnen ;-) Det kommer vara annat som kommer ta upp alla min kraft och energi.

Tillbaka till gårdagen. När jag surfade runt på you-tube hittade jag en film som hette "Daughet from Da Nang" (Da Nang är min lillas födelsestad) Det var inget vanligt youtube-snutt utan en full-lång dokumentär som började på 70-talet då många barn som var barn till vietnamesiska kvinnor och amerikanska soldater flögs ut ut Vietnam för att få nya hem i USA. Det var hemska scener med gråtande mödrar och barn som skildes åt. Bara det - det gick nästan inte att titta på! Så starkt och så tragiskt!
Sedan följde man ett av dessa barn när hon i vuxen ålder reste tillbaka till Vietnam för att träffa sin biologiska familj. Ett komplicerat återseende med kulturkrockar och mycket sorg.

Trots allt tragiskt så var det fantastiskt att få se scener från Da Nang och få inblick i en vietnamesisk familjs vardagsförhållanden. Men tankarna snurrade när jag skulle sova.
Alla adoptioner har en tragisk bakgrund. Hur det än är så vilar min lycka på en sorg. Men - det är inte adoptionen som orsaker tragiken, tragiken har redan skett och förhoppningsvis så kan adoptionen lindra tragiken så mycket som bara är möjligt.

När jag skulle försöka komma på andra tankar för att kunna sova så kom jag in i en dokumentär om kinesiska barn som tränades/plågades för att bli elitgymnaster. Så hårt!
Så - känslorna flödade igår - med... ;-)