Har in in det sista inte vetat hur helgen kommer att se ut. För en dryg vecka sedan ringde en representant för den lokala AC-föreningen hit och erbjöd mig en hämta-barnkurs den här söndagen. Vi var 4 som skulle gå och jag var den första hon fick tag i. Hon skulle höra av sig och tala om tid och plats senare. Nu vet jag att en av de andra inte kommer att delta och jag har inte hört något om kursen. Till saken hör att jag egentligen skulle vilja resa till min gamla hembygd för en del roliga aktiviteter - men de är givetvis inte lika roliga som att få frossa i adoptionsdiskussioner... Jag har ringt och mejlat kursledaren idag utan att få svar och nu har jag kommit fram till att jag åker. OM hon hör av sig i morgon får jag väl åka tillbaka tills på sändag. Hoppas bara att kursen inte börjar för tidigt så att helgen blir jättekort...
I övrigt så är jag less på att vänta. Inte överdrivet ledsen eller orolig just nu - men less! Det växlar - mitt humör ;-)
Jag känner att jag är på dåligt humör och har till och med några gången tittat på klockan och tänka i termer hur många timmar det är tills jag får gå hem från jobbet - det har jag aldrig gjort förut och jag ska skärpa mig - jag jobbar med små barn och då måste man vara närvarande i nuet. Till mitt försvar så är jag bra på det när arbetsuppgifterna handlar om att vara i samspel med barnen, men det är mycket förberedelser inför nästa termin nu och då kommer jag ju inte att vara där och då är det lätt att börja flyta iväg. Nej jag korrigerar mig igen - det är ganska roligt att vara med när man diskuterar hösten - för då "vet" jag att jag är hemma (peppar, peppar) men det är värre när vi pratar om APT i juni, midsommarfirande etc. Då vill jag inte vara där men det kommer jag kanske att vara.
Usch vilket tråkigt inlägg men jag är som sagt less!
En sak till som jag är less på - när folk frågar om jag hört något och suckar över att det tar sådan tid så lägger de ofta till något om "att hon blir ju så stor" eller du missar ju den härligaste tiden/viktigaste tiden eller något annat lika uppmuntrande. Jag vet att jag missar viktiga härliga dagar med mitt barn - tro mig - men jag vet också att det kommer andra viktiga härliga dagar. Och tur är det väl att hon blir större - hennes liv börjar inte när jag får henne - hon lever här och nu och växer och utvecklas! Jag vet att de bara menar väl och att de uttrycker sin medkänsla med mig och jag gillar inte heller de som är hurtiga heller ;-)
Äsch, nu tänkte jag nästan radera det jag skrivit för de allra flesta i min omgivning är helt underbara och det är inte så lätt att göra mig nöjd märker jag när jag skriver det här. Men jag låter det stå kvar - det är en del i processen de här känslorna också och det blir lite terapi det här skrivandet. Egentligen är det 2 personer jag tänker på - den ena påpekar hur stor hon blir och den andra är överdrivet hurtig och pratar om hur mysigt hon tror att lillan har det på barnhemmet. Problemet är att jag träffar dem varje dag så jag får höra det ofta!
Är det någon som orkade med det här gnällinlägget ända hit - jag är imponerad i så fall... :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar