Vart tog mitt inlägg vägen? hmm, jag fick i alla fall bilderna idag och jag undrar om det går att fatta hur starkt det känns. Vilken känsla det är att se dem tona fram - se den lilla unge som jag ska tillbringa hela livet med, som jag skulle kunna gå genom eld för redan innan jag träffat henne, hon vars mamma jag ska få förmånen att bli. Jag får se hur hon har det nu och det gör mig så glad och tacksam och ledsen! För varje dag är en dag som vi missar med varandra. Varje dag gör hon erfarenheter av världen som jag inte kan påverka, jag finns inte där för henne.
Men snart så...
På bilderna samspelar hon med de som håller henne och det ser så fint ut!
För övrigt har jag fått se hennes fötter nu också. ;-)
Dagens dominerande känsla är ändå tacksamhet! (igen)
Jag är så tacksam över möjligheten att få bli hennes mamma!
Åh! Om alla barn ändå fick vara så efterlängtade...
SvaraRadera