Vi har ju varit hemma i 1,5 år redan i mars - inte i maj som jag skrev. Vi blev ju familj i augusti-09 och kom hem i september.
Har ju ingen betydelse men i allafall.
(vilket betyder att det snart är dags för återrapport igen :-))
Och angående att bli godkänd så är jag egentligen inte orolig alls och det är en stor skillnad mot förra gången då jag oroade mig för i stort sett allt ;-)
Men - kanske borde jag vara lite orolig ändå, för den enda saken som jag inte ens hade övervägt att det skulle vara ett problem var min ekonomi och förra gången så tyckte min hemutredare att hon måste diskutera det med sin chef innan hon kunde godkänna mig. (sedan - när jag efter nästan 2 månader i vånda över bl a jul och nyår ringde upp henne för att få besked så verkade hon inte komma ihåg att hon ifrågasatt det alls i och för sig)
Och nu jobbar jag alltså deltid och har redan ett barn att försörja :-)
Men - man kan ju se det som att jag nu visat att jag klarar av att försörja ett barn och att jag vet vad det innebär - så nej, jag tänker inte oroa mig för det nu heller...
torsdag 30 december 2010
tisdag 28 december 2010
Kommit till något slags beslut
Jag ska inte ta ut föräldradagar för att skydda min SGI inför en eventuell andra adoption. Jag ska istället tänka så här - om det blir av så får jag ta ut en extra dag i veckan för att kompensera den lägre inkomsten. Eftersom jag inte tar ut dagar för lilla A nu så har jag ju fler dagar kvar då - och längre sommarlov får ju båda barnen på den enas dagar. ;-)
Jag har också bestämt mig för att inte vänta så länge med att inleda en ny utredning.
Det betyder inte att jag vet att jag kommer att vilja försöka igen, men det skadar ju inte att ha ett medgivande om mitt barn skulle finnas där bland barn som söker föräldrar eller om Vietnam öppnar hastigt igen och ja, då vill jag vara med!
Jag har ganska många år på mig innan jag blir för gammal så jag behöver inte tänka strategiskt på det viset.
Och - om jag nu får medgivande - ska inte tappa den ödmjukheten - så är det säkert inte klart förrän tidigast framåt våren/sommaren. I maj har jag varit hemma med min flicka i 1,5 år. Det finns ju ingenstans jag kan skicka mina handlingar till då (om inte annat för att hon är för liten) men om det skulle finnas så tar det ju tid innan man är hemma med barn ändå - och då är det helt plötsligt inte så lång tid kvar tills lillan är 4 eller 5 som jag gärna vill att hon ska vara.
Ett medgivande i maj 2011 gäller till maj 2013 - då är min lilla A 4 och ett halvt :-)
Mest sannolikt är ju att om det blir ett barn till i vår familj så kommer jag säkert att behöva ansöka om ännu ett medgivande - men som jag skrev här ovanför - det skadar ju inte att ha ett utifall att...
Jag har också bestämt mig för att inte vänta så länge med att inleda en ny utredning.
Det betyder inte att jag vet att jag kommer att vilja försöka igen, men det skadar ju inte att ha ett medgivande om mitt barn skulle finnas där bland barn som söker föräldrar eller om Vietnam öppnar hastigt igen och ja, då vill jag vara med!
Jag har ganska många år på mig innan jag blir för gammal så jag behöver inte tänka strategiskt på det viset.
Och - om jag nu får medgivande - ska inte tappa den ödmjukheten - så är det säkert inte klart förrän tidigast framåt våren/sommaren. I maj har jag varit hemma med min flicka i 1,5 år. Det finns ju ingenstans jag kan skicka mina handlingar till då (om inte annat för att hon är för liten) men om det skulle finnas så tar det ju tid innan man är hemma med barn ändå - och då är det helt plötsligt inte så lång tid kvar tills lillan är 4 eller 5 som jag gärna vill att hon ska vara.
Ett medgivande i maj 2011 gäller till maj 2013 - då är min lilla A 4 och ett halvt :-)
Mest sannolikt är ju att om det blir ett barn till i vår familj så kommer jag säkert att behöva ansöka om ännu ett medgivande - men som jag skrev här ovanför - det skadar ju inte att ha ett utifall att...
fredag 24 december 2010
God Jul!
Min lilla dotter klär granen.
Har man hittat en fin gren i lagom höjd - så varför byta liksom?
Mormor och morfar har en finfin gran i år - med många röda kulor på låg höjd ;-)
Min lilla sjunger julsånger för full hals - och en av sångerna hon klämmer i på är "Mössens julafton" - Hejsan, hoppsan falleralera - när julen kommer ska varenda unge vara glad!
I texten sjungs det "julen den är roligast för alla som är små" men det tror jag inte på längre.
Jag är och förblir en julälskare och jag kommer ihåg pirret och förväntningarna från barndomen - men det är baske mig ännu roligare att fira jul som mamma till en av de där små! <3>
God Jul till er alla som läser - kända som okända!
lördag 18 december 2010
Börjar känna igen mitt beteende
från när jag väntade på att få dra igång processen att få adoptera :-)
Jag kollar köer, räknar på datum, hur gammal är jag, hur gammalt skulle barnet vara, när skulle barnet födas tidigast/senast osv osv :-)
Det upptar inte lika mycket tid som vid den förra väntan (nej jag vet inte om jag verkligen väntar igen eller hur det kommer att bli ;-)) Det är inte jobbigt alls som det faktiskt var då - skulle jag få barn - någonsin - eller hur skulle det bli. Men det finns där - jag kollar kölistor, jag funderar, jag räknar...
Vietnam har nu skrivit under Haagkonventionen! TÄNK TÄNK TÄNK om Sverige kan återuppta samarbetet med dem igen.
Jag vågar inte riktigt tro det men det är ju/väl/kanske ganska troligt? Om Vietnam skriver under detta internationella avtal OCH ändrar sina rutiner efter detta så varför skulle det inte gå?
Även om jag verkligen känner tycker att det inte spelar någon roll varifrån i världen mitt barn kommer - och även om jag från början var helt inställd på att mitt barn skulle komma från Afrika (Etiopien var det land som verkade troligast när jag startade processen och det höll i sig länge) så är Vietnam SÅ speciellt för mig och skulle utan tvekan vara förstahandsvalet.
Det finns många fördelar med att barnen skulle vara från samma land även om det inte känns avgörande utan bara som ett plus, men känslomässigt så är Vietnam på en egen plats för mig så klart. Jag tror säkert att jag skulle känna lika starkt för ytterligare ett land om jag fick barn därifrån så det är väl egentligen inget argument men känslor lyssnar inte alltid till argument. :-)
Sen ska jag inte sticka under stol med att det också finns tankemässiga skäl till att det skulle kännas lättare med Vietnam. Det största är att barnen är yngre än vad som skulle krävas om det blev något annat land för mig. Jag är beredd på att försöka få ett medgivande upp till inte fyllda 3 men det skulle kännas lättare att ta emot ett yngre barn.
Så - eftersom det inte är aktuellt med några beslut just nu så kan jag ju vänta och se (och kolla kölistor, räkna, fundera och inbilla mig att det går att få någon sorts kontroll på en adoptionsprocess ;-))
Jag funderar på om jag glömmer något när jag tror att jag skulle hamna högt upp i en ev Vietnamkö. Jag har kötid sedan januari-06 och jag har kollat igenom alla länders kölistor för att se hur länge paren har köat utan att få skicka till något land och det är ju inte så länge. Det finns någon enstaka som ligger överst i någon lista men sedan är det ett par år i glapp till nästa par så det är ju inte den reella kötiden till landet. Så - det borde inte kunna komma in mängder med sökande före mig tycker jag.
Det finns ett gäng singlar med kötid från 2005 - de kommer ju före så klart.
Sedan kan det ju finnas fler som jag - som inte har något medgivande men bra kötid.
Men det borde inte vara jättemånga det heller. Den sista(?) som fick bb via AC från Vietnam hade kötid från oktober -05 tror jag så det borde ju inte finnas så många som ännu inte fått barn som köar.
Vilka kan det vara då som sitter på bra kötid?
Tja, några som köade innan mig men som inte hade medgivandet klart när Vietnam stängde (men det är ju inte så troligt att det är många sådana)
Andra som adopterade från Vietnam (eller annat land) via annan organisation och som stod i flera köer. Den risken är mycket större - att de som adopterade via FFIA också stod med i AC och också är redo för syskon nu. Likaså de som adopterade via BFA och som var innan mig...
Jag ska inte glömma bort att läget kanske inte är så toppenbra som jag tror - och jag ska inte glömma bort att man inte kan styra den här processen - allt kan hända hela tiden!
Men man kan ju drömma... :-)
Jag kollar köer, räknar på datum, hur gammal är jag, hur gammalt skulle barnet vara, när skulle barnet födas tidigast/senast osv osv :-)
Det upptar inte lika mycket tid som vid den förra väntan (nej jag vet inte om jag verkligen väntar igen eller hur det kommer att bli ;-)) Det är inte jobbigt alls som det faktiskt var då - skulle jag få barn - någonsin - eller hur skulle det bli. Men det finns där - jag kollar kölistor, jag funderar, jag räknar...
Vietnam har nu skrivit under Haagkonventionen! TÄNK TÄNK TÄNK om Sverige kan återuppta samarbetet med dem igen.
Jag vågar inte riktigt tro det men det är ju/väl/kanske ganska troligt? Om Vietnam skriver under detta internationella avtal OCH ändrar sina rutiner efter detta så varför skulle det inte gå?
Även om jag verkligen känner tycker att det inte spelar någon roll varifrån i världen mitt barn kommer - och även om jag från början var helt inställd på att mitt barn skulle komma från Afrika (Etiopien var det land som verkade troligast när jag startade processen och det höll i sig länge) så är Vietnam SÅ speciellt för mig och skulle utan tvekan vara förstahandsvalet.
Det finns många fördelar med att barnen skulle vara från samma land även om det inte känns avgörande utan bara som ett plus, men känslomässigt så är Vietnam på en egen plats för mig så klart. Jag tror säkert att jag skulle känna lika starkt för ytterligare ett land om jag fick barn därifrån så det är väl egentligen inget argument men känslor lyssnar inte alltid till argument. :-)
Sen ska jag inte sticka under stol med att det också finns tankemässiga skäl till att det skulle kännas lättare med Vietnam. Det största är att barnen är yngre än vad som skulle krävas om det blev något annat land för mig. Jag är beredd på att försöka få ett medgivande upp till inte fyllda 3 men det skulle kännas lättare att ta emot ett yngre barn.
Så - eftersom det inte är aktuellt med några beslut just nu så kan jag ju vänta och se (och kolla kölistor, räkna, fundera och inbilla mig att det går att få någon sorts kontroll på en adoptionsprocess ;-))
Jag funderar på om jag glömmer något när jag tror att jag skulle hamna högt upp i en ev Vietnamkö. Jag har kötid sedan januari-06 och jag har kollat igenom alla länders kölistor för att se hur länge paren har köat utan att få skicka till något land och det är ju inte så länge. Det finns någon enstaka som ligger överst i någon lista men sedan är det ett par år i glapp till nästa par så det är ju inte den reella kötiden till landet. Så - det borde inte kunna komma in mängder med sökande före mig tycker jag.
Det finns ett gäng singlar med kötid från 2005 - de kommer ju före så klart.
Sedan kan det ju finnas fler som jag - som inte har något medgivande men bra kötid.
Men det borde inte vara jättemånga det heller. Den sista(?) som fick bb via AC från Vietnam hade kötid från oktober -05 tror jag så det borde ju inte finnas så många som ännu inte fått barn som köar.
Vilka kan det vara då som sitter på bra kötid?
Tja, några som köade innan mig men som inte hade medgivandet klart när Vietnam stängde (men det är ju inte så troligt att det är många sådana)
Andra som adopterade från Vietnam (eller annat land) via annan organisation och som stod i flera köer. Den risken är mycket större - att de som adopterade via FFIA också stod med i AC och också är redo för syskon nu. Likaså de som adopterade via BFA och som var innan mig...
Jag ska inte glömma bort att läget kanske inte är så toppenbra som jag tror - och jag ska inte glömma bort att man inte kan styra den här processen - allt kan hända hela tiden!
Men man kan ju drömma... :-)
torsdag 16 december 2010
Kommentarer från ett barn
För någon månad sedan så utbrast mitt lilla barn i affären - "titta lika BH som mamma har" och pekade på en rosa korsettliknande sak :-D En annan gång pekar hon på en äggkopp och säger - "lika snapsglas som A har" (hon har fått dricka mjölk ur snapsglas - lagom stora och lätta att greppa)
I måndags var vi på Luciafirande på mitt jobb. Jag jobbar ju bara deltid och träffar nästan aldrig några föräldrar.
Min kära dotter gillar inte när hennes mor går på toaletten. Att hon alltid får följa med om hon vill (och det vill hon) hjälper inte - "inte mamma kissa" ekar varje dag här hemma.
Nu har jag frågat henne någon gång - men har mamma blöja? Neej det har jag ju inte,
Då måste mamma kissa på toaletten, jag kan ju inte kissa i trosorna...
Japp...
När vi stod där efter lucia-firandet - jag och några föräldrar
Då säger dottern: "Nej mamma du får inte kissa i trosorna, du måste kissa på toaletten." Hon upprepar detta budskap några gånger - "mamma - inte kissa i trosorna, mammor måste kissa på toaletten"
Ha ha ha... Jag undrar vad de tänkte runtomkring mig - ingen sa någonting, ingen rörde ens en min. Min förhoppning är att de antingen inte förstod vad hon sa (alla föräldrarna är från mellanöstern el Afrika och åtminstone några har inte hunnit lära sig jättemycket svenska än)
Annars hoppas jag att de tror att hon bara upprepar vad jag skulle kunna ha sagt till henne - att HON inte ska kissa i trosorna...
Att de ska tänka att deras barn har en fröken som kissar på sig - nej det hoppas jag inte ;-)
I måndags var vi på Luciafirande på mitt jobb. Jag jobbar ju bara deltid och träffar nästan aldrig några föräldrar.
Min kära dotter gillar inte när hennes mor går på toaletten. Att hon alltid får följa med om hon vill (och det vill hon) hjälper inte - "inte mamma kissa" ekar varje dag här hemma.
Nu har jag frågat henne någon gång - men har mamma blöja? Neej det har jag ju inte,
Då måste mamma kissa på toaletten, jag kan ju inte kissa i trosorna...
Japp...
När vi stod där efter lucia-firandet - jag och några föräldrar
Då säger dottern: "Nej mamma du får inte kissa i trosorna, du måste kissa på toaletten." Hon upprepar detta budskap några gånger - "mamma - inte kissa i trosorna, mammor måste kissa på toaletten"
Ha ha ha... Jag undrar vad de tänkte runtomkring mig - ingen sa någonting, ingen rörde ens en min. Min förhoppning är att de antingen inte förstod vad hon sa (alla föräldrarna är från mellanöstern el Afrika och åtminstone några har inte hunnit lära sig jättemycket svenska än)
Annars hoppas jag att de tror att hon bara upprepar vad jag skulle kunna ha sagt till henne - att HON inte ska kissa i trosorna...
Att de ska tänka att deras barn har en fröken som kissar på sig - nej det hoppas jag inte ;-)
måndag 13 december 2010
fredag 3 december 2010
mer syskonfunderingar
Hann inte mer än skriva att det varit stillestånd i singelköerna i ett halvår (och det är minst så länge) så har jag hoppat upp ett steg i Lesotho- och Etiopien-köerna. (Etiopien kan väl i och för sig alla singlar räkna bort nu i princip efter nya riktlinjer i landet)
Det blir spännande att se vad som händer efter nyår - om en del kommer att falla ifrån för att de väljer att inte stå kvar i kön ett år till.
För tyvärr är det ju så att fler och fler kommer att falla ifrån pga åldersskäl.
Ibland brottas jag med känslan av att det är fel av mig att försöka få adoptera ett barn till av de få barn som någon ensamstående kan få adoptera. Jag vet att man inte kan tänka "rättvisa" på det sättet - det blir sjukt - men samtidigt så är det ju så. Om jag väljer att adoptera igen så kommer jag att hoppa in före i kön som många har stått i i flera år - och som fortfarande är barnlösa.
Så är det - och det hindrar mig från att uttrycka mina frågor och funderingar i de singeladopt-forum som finns. Det känns svårt att prata om "vill jag, kan jag, ska jag" i forum där en del börjar närma sig att få ge upp sina drömmar om att få bli mamma.
Men jag vet egentligen att jag vill, jag vet (nog) att jag kommer att försöka, om det kommer att bli av - ja det vet jag ännu inte!
Det blir spännande att se vad som händer efter nyår - om en del kommer att falla ifrån för att de väljer att inte stå kvar i kön ett år till.
För tyvärr är det ju så att fler och fler kommer att falla ifrån pga åldersskäl.
Ibland brottas jag med känslan av att det är fel av mig att försöka få adoptera ett barn till av de få barn som någon ensamstående kan få adoptera. Jag vet att man inte kan tänka "rättvisa" på det sättet - det blir sjukt - men samtidigt så är det ju så. Om jag väljer att adoptera igen så kommer jag att hoppa in före i kön som många har stått i i flera år - och som fortfarande är barnlösa.
Så är det - och det hindrar mig från att uttrycka mina frågor och funderingar i de singeladopt-forum som finns. Det känns svårt att prata om "vill jag, kan jag, ska jag" i forum där en del börjar närma sig att få ge upp sina drömmar om att få bli mamma.
Men jag vet egentligen att jag vill, jag vet (nog) att jag kommer att försöka, om det kommer att bli av - ja det vet jag ännu inte!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)