fredag 3 december 2010

mer syskonfunderingar

Hann inte mer än skriva att det varit stillestånd i singelköerna i ett halvår (och det är minst så länge) så har jag hoppat upp ett steg i Lesotho- och Etiopien-köerna. (Etiopien kan väl i och för sig alla singlar räkna bort nu i princip efter nya riktlinjer i landet)

Det blir spännande att se vad som händer efter nyår - om en del kommer att falla ifrån för att de väljer att inte stå kvar i kön ett år till.
För tyvärr är det ju så att fler och fler kommer att falla ifrån pga åldersskäl.

Ibland brottas jag med känslan av att det är fel av mig att försöka få adoptera ett barn till av de få barn som någon ensamstående kan få adoptera. Jag vet att man inte kan tänka "rättvisa" på det sättet - det blir sjukt - men samtidigt så är det ju så. Om jag väljer att adoptera igen så kommer jag att hoppa in före i kön som många har stått i i flera år - och som fortfarande är barnlösa.
Så är det - och det hindrar mig från att uttrycka mina frågor och funderingar i de singeladopt-forum som finns. Det känns svårt att prata om "vill jag, kan jag, ska jag" i forum där en del börjar närma sig att få ge upp sina drömmar om att få bli mamma.

Men jag vet egentligen att jag vill, jag vet (nog) att jag kommer att försöka, om det kommer att bli av - ja det vet jag ännu inte!

4 kommentarer:

  1. Jobba på den framtiden tills den dagen duverkligen måste välja, dvs när du skall startas upp till ngt land.

    SvaraRadera
  2. Mitt råd, gör som du innerst inne önskar, den dagen det är dags. Du skulle kanske ångra dig i längden om du avstod av omsorg om andra! Det är ju inte säkert att andra får bättre chanser för att du avstår. Kram!

    SvaraRadera
  3. Tack för era kommentarer!
    Jag kommer inte att avstå för någon annans skull - det går inte att leva så men det gnager lite i mig. Jag känner mig så oerhört lyckligt lottad - jag ÄR ju så oerhört lyckligt lottad!

    SvaraRadera
  4. Du har liknande tankar som jag kan ha när det gäller ålder. Det är inget vi behöver bekymra oss om. I kombination med att jag faktiskt tycker att det skall finnas riktlinjer för lämplig ålder. Det gör att jag känner att jag inte kan delta i de diskussionerna, för vem är jag att tycka när det inte berör mig. Samtidigt tycker jag det jag tycker.

    SvaraRadera