tankar om sömn

Jag nämnde våra vällingdrickarnätter i förra inlägget. Min lilla tjej vaknar varje natt mellan1-3 gånger och då vill hon ha "nenne" på studs. När hon får det så somnar hon om och jag med så det är ju inga större problem.

Jag har gett henne färdig välling från tetrapack - hon dricker dem rumstempererade så det är ju väldigt smidigt - men dyrt och jobbigt att handla hem de mängder som det faktiskt blir. Innan påsk började jag ge henne mjölk istället mitt i natten . Välling när hon skulle somna och på morgonen bara och det gick hur bra som helst. Men det höll till förra veckan - då tog hon inte mjölken längre utan fortsatte att fråga efter välling. Hon började till och med försöka rata pulvervällingen då jag gick upp och blandade till den - hon ville ha tetran och det skiljer faktiskt en del på smaken har jag märkt...
Varje kväll har jag tänkt att i natt ska jag hålla ut - hon ska få mjölk igen men när klockan är 4 på natten och man vet att det tar 10 sekunder tills hon kommer till ro om man häller upp vällingen - ja då är det lätt att hälla upp välling. ;-) Det är tydligt att flaskan är en trygghet för henne också - hon tar inte napp och hon snuttar ofta på flaskan utan att dricka när hon behöver det. Så att ta bort den känns inte som ett alternativ.

2 nätter i rad har jag i alla fall gett henne välling när jag går och lägger mig fast hon sover. Första natten sov hon till 4 då, och i natt - ja då sov hon tills på morgonen. Visserligen var jag uppe vid 4-snåret och stoppade in den tomma nappflaskan i munnen på henne eftersom jag vaknade av att hon började röra sig - men hon vaknade inte alls. Det är andra natten det hänt sedan vi kom hem - förra gången var för ett halvår sedan :-)

Nu får vi väl se om det dröjer ett halvår till nästa gång eller om det funkar fler gånger. Så i natt sov hon inte med mig. Jag nattar henne i spälsängen och sedan tar jag över henne till mig första gången hon vaknar - men hon vaknade alltså inte...

Inte nog med det - idag har hon också somnat och sovit middag i sin vagn. Att hon somnat i vagnen har hänt 2 gånger förut tror jag. Några fler gånger har hon suttit i vagnen men velat komma upp precis innan hon somnar och då somnat i selen och sedan har jag kunnat lägga ner henne. Idag så låg hon alltså helt avslappnat i vagnen och somnade. När vi sedan skulle gå hem efter vår picknick så satt hon i vagnen hela vägen hem - en ganska lång promenad. Antingen är hon på väg in i en ny fas eller så är hon på väg att bli sjuk. ;-)

Kanske är det så att jag väntat in henne tillräckligt länge med det här också - det vore ju härligt om det vore så. Men vem vet - imorgon kanske vagnen är pest igen. ;-)
Och är det så så är det så - jag tycker att det funkar alldeles utmärkt att bära henne.

Jag har träffat en massa nya människor den senaste tiden som jag inte skrivit om. Det blir svårt det här att blogga när andra kommer in. Jag vill ju inte på något sätt skriva om andra som inte bett om att bli utlagda på nätet, men samtidigt så är det viktiga händelser i mitt och lillans liv. Det är i och för sig inte så jättesvårt att hantera, svårare är alla tankar och känslor som möten och samtal sätter igång, reflektioner som bygger på andras erfarenheter, åsikter och ställningstaganden.

Samtidigt så vill jag helst försöka rikta in bloggen på tankar och reflektioner. Min tjej blir större och jag vill inte på något sätt dela med mig för mycket av henne på ett sätt som hon skulle ha något emot.

Vi får se hur det blir -tar gärna emot kommentarer och reflektioner från er som läser kring detta

Vi cyklar runt i världen

Har nu igen så mycket jag skulle vilja skriva om så att jag inte kommer mig för att skriva alls så nu börjar jag med en liten tråd för att komma igång.
Cykeltemat:
Som jag skrev tidigare så tänkte jag börja cykla med lillan och var lite tveksam till hur det skulle gå.
Mycket riktigt så tyckte hon att det var en usel idé att sitta i en stol bakom sin mamma så första cykelturen var väl 2-3 meter ;-)
Jag tänkte i alla fall inte ge upp utan fortsatte att försiktigt utsätta henne för denna tokiga idé.

Men sen började jag fundera - jag hörde om alla andra som bara satte sina barn i sadeln och cyklade, som inte ens funderade på om de skulle gilla det eller inte och jag funderar över om jag gör saker svårare än de är. Om jag är för känslig inför hennes känslouttryck, om det skulle funka för oss också om jag körde på utan att stoppa inför minsta lilla protest, och då inte inför cyklingen utan i många olika situationer. Men samtidigt så känns det nästan omöjligt för mig att "köra över henne" i onödan.

Det är inte så att jag aldrig går emot henne eller aldrig gör något emot hennes vilja - verkligen inte - bara en vanlig dag innebär ju många sådana situationer med en liten 1,5åring - men jag har svårt att göra det när det inte behövs. Jag låter henne inte sitta kvar i vagnen om hon visar att hon vill upp, men hon måste sitta kvar i selen när vi är i affären till exempel.

Men som sagt, jag började fundera på om jag komplicerade saker för oss båda, om jag skulle försöka att bara köra på och om cyklingen skulle vara ett sådant testområde. Medan jag funderade så fortsatte jag med våra korta korta turer på gården med min ena hand i hennes och då jag stannade när hon ville och så igår - ja då satt hon nöjd och glad i sadeln, utan att jag höll henne i handen och vi kunde till och med lämna gården. :-)

Kanske skulle det ha gått lika bra om jag hade kört på i alla fall, kanske hade det gått fortare, men hur det än är så är jag glad att jag inte stressade på utan följde min magkänsla.

Nästa projekt jag verkligen funderar över är hennes vällingdrickarnätter. Det känns som en svårare nöt att knäcka...
Jag återkommer...

Lite av varje

De senaste dagarna har min lilla raring visat ett nytt beteende - hon har fått riktiga utbrott när hon blir arg eller besviken. Fram tills nu har det hjälpt jättemycket att sätta ord på hennes känslor när hon blir arg. Bekräfta ilskan eller fråga henne om hon är just arg. Hon har då tydligt sagt det - ja, hon är AJ... Men de senaste dagarna har det alltså inte hjälpt. Hon har fortsatt att gråta, skrika och protestera.
Lilla gumman - det är så mycket man vill när man är 1,5 som inte alltid går.

Annars är våren här - och det är såå härligt. Jag förbereder oss för vår första cykeltur, ska hämta ut cykeln från reparatören imorgon. Jag är inte alls säker på att det kommer att funka - min lilla skrutta accepterar ju knappt att sitta i vagnen - och nu ska hon alltså sitta bakom mig utan möjlighet till ögonkontakt eller kommunikation.
Ett annat litet problem som vi stött på är att hon gråter när jag sätter på mig min cykelhjälm.
Men idag har vi haft lite cykelhjälmterapi så vi har gått med våra hjälmar på här hemma och tränat oss ;-) Jag försöker att glömma bort att jag bor på nedersta våningen i huset och hoppas bara att ingen såg oss genom fönstret :-D

I övrigt håller vi fortfarande på med dammsugarterapin. Hon är rädd för dammsugarljudet men det går bättre och bättre. Hon klappar på dammsugaren när det är tyst och ofarlig ;-)

Hon är verkligen en blandning mellan våghals och "räddhare" min tjej. Jag gör mitt bästa för att tolka hennes sinnesstämning, bekräfta hennes känslor och visa att det är tryggt och ofarligt.

Arg och rädd - det har jag skrivit om idag. Den allra mesta tiden är hon glad, framåt och full av liv och nyfikenhet! :-) <3

småbarnslivspremiärer

Den här helgen har inneburit 2 premiärer i småbarnslivet - den ena hoppas jag att jag slipper någon mer gång även om den var tämligen odramatisk.
Vi besökte nämligen barnakuten igår kväll jag och lillan... När jag skulle lägga henne upptäckte jag ett rött, varmt område på hennes fotled - och en röd strimma som gick från den...
Det såg inte särskilt dramatiskt ut men jag vet ju att röda strimmor kan innebära en risk för blodförgiftning om man har ett infekterat sår och har en liten släkting som faktiskt var riktigt illa ute pga det så jag tog det säkra före det osäkra och ringde rådgivningen trots att jag inte såg något sår på foten.

De rådde mig att genast åka till barnakuten med henne så det gjorde jag förstås. Känns väldigt skönt att bo riktigt nära en barnakut på ett stort sjukhus faktiskt. Själv är jag uppvuxen på landet och nu för tiden finns inte ens en akutmottagning kvar i "vår stad". Att åka in till akuten med ett barn där där blir ett stort företag även om det inte är något när man väl kommer dit.

När vi kom in på akuten tittade en sköterska på foten (medan lilla grät fullkomligt hysteriskt - hon hatar verkligen när främlingar kommer för nära för snabbt) Sköterskan säger att hon måste hämta en kollega som också ska titta på henne och den förut så lugna mamman börjar nu tro att det verkligen är något på tok med lillan... Men den andra sköterskan kommer och de är överens om att det inte var någon "blodförgiftningsstrimma" och att vi kunde åka hem igen. SÅ skönt!
Så här i efterhand önskar jag att jag i all välmening hade sagt till sköterskan att det inte varit så dumt om hon sagt till mig att det var det hon ville ha en "second opinion" om - att allt var ok med min lilla skatt!
Om vi nu behöver uppsöka akuten någon mer gång så hoppas jag i alla fall på samma utgång - ett totalt onödigt besök! :-)

Denna helt odramatiska historia fick mig ändå att börja tänka och gruva mig inför något som ligger framför oss. Lillans skavank kommer att behöva opereras om några år och jag känner hur magen drar ihop sig bara av att jag skriver det. Hu!!!

Den andra småbarnslivspremiären är jag ganska så säker på att jag kommer att få uppleva många gånger framöver. Lillan kissade nämligen på pottan för första gången. Jubel och fanfarer ;-)

Jag har märkt att hon ofta kissar så fort jag tar av henne blöjan för blöjbyte och tidigare idag så sa hon också "kissa" precis precis innan hon kissade på golvet. Den här gången fick hon sitta på pottan och tänk - hon kissade i den! :-)

Hon är liten än och jag har inga ambitioner att "pott-träna" henne på allvar men hellre i pottan än på golvet. Hon var mäkta stolt själv också och upprepade kissa och potta många gånger under kvällen.

Förresten så säger hon en sak till nu som låter väldigt gulligt även om hon inte förstår alls vad hon säger så klart.
Hon frågar varje dag efter sin kompis som kommer från samma barnhem och som vi träffar på öppna förskolan. Jag brukar svara att nej, vi ska inte träffa M idag - på onsdag ska vi träffa henne... Nu när hon frågar så säger jag - när ska vi träffa M? och hon svarar onsdag! :-)

Nu har namnändringen gått igenom

Jag har äntligen kommit mig för att skicka iväg ansökan om namnändring - och idag när jag loggade in på försäkringskassans självservice så stod hennes svenska förnamn och vårt gemensamma efternamn där - och det känns konstigt! Hon har ju kvar sitt vackra vietnamesiska namn som andranamn och jag säger ofta båda namnen som ett slags dubbelnamn men valde att göra det svenska namnet till tilltalsnamn och det är ju det som kommer att synas...
Det känns bra men också lite sorgligt. Eller ganska mycket sorgligt som om jag tagit något ifrån henne. Men jag ska försöka se på det som om jag givit henne något mer istället - hennes namn finns ju med (åtminstone hennes gamla tilltalsnamn) och används och jag ger henne ytterligare ett namn. Namn är viktigt och jag vill att hon ska kunna välja hur "avvikande" hon vill vara. Eller speciell är kanske ett bättre ord. Om hon vill så kan hon lättare smälta in genom sitt svenska namn. Om hon hade haft sitt vietnamesiska namn kvar så skulle hon säkert få svara på frågor varje gång hon hamnade i ett nytt sammanhang. Jag hoppas att hon kommer att vara stolt över sitt ursprung och känna att hon har tillgång till båda sina länder på ett eller annat sätt men det måste vara upp till henne.

Jag tror att jag gjort det bästa för att ge henne möjlighet att just välja själv.

Märks det att jag argumenterar med min egen inre röst som ändå tycker att det är lite sorgligt - som sagt...

Påsksemester

Är på "semester" hos mormor och morfar och sitter oftast vid en annan dator och då blir det så krångligt att blogga. Men antagligen åker vi tillbaka till vårt hem imorgon - har varit här i över två veckor nu. Vi har haft det jättebra och lillan är så fäst vid sin mormor och morfar men nu börjar det kännas som om det är dags att åka hem och leva vårt liv igen - det är mycket roligt som väntar oss framöver. :-)

Idag har vi i alla fall haft en härlig påskafton med glatt sällskap av hela stora familjen, påskäggsletande, påskkärringspåskande (här påskar man på påskafton - inte skärtorsdagen som på många andra håll) god mat, strålande sol och en mindre angenäm simtur för lillan. På vår promenad ner till sjön så ramlade hon ner i ett stort, djupt, vattenfyllt dike. Jag var precis bredvid henne och fick tag i hennes luva till jackan - som så klart lossnade som den ska och lillan gled med huvudet före rakt ner i det allt annat är rena vattnet...
Hu, hemsk känsla även om jag fick upp henne på stört och hon själv var ganska oberörd...

Men känslan av att hn gled mig ur händerna - bara tanken på om det varit på något farligare ställe.... Nu hade hon ju inte fått trava omkring själv på något farligt ställe i och för sig men ändå ;-)