Har nu igen så mycket jag skulle vilja skriva om så att jag inte kommer mig för att skriva alls så nu börjar jag med en liten tråd för att komma igång.
Cykeltemat:
Som jag skrev tidigare så tänkte jag börja cykla med lillan och var lite tveksam till hur det skulle gå.
Mycket riktigt så tyckte hon att det var en usel idé att sitta i en stol bakom sin mamma så första cykelturen var väl 2-3 meter ;-)
Jag tänkte i alla fall inte ge upp utan fortsatte att försiktigt utsätta henne för denna tokiga idé.
Men sen började jag fundera - jag hörde om alla andra som bara satte sina barn i sadeln och cyklade, som inte ens funderade på om de skulle gilla det eller inte och jag funderar över om jag gör saker svårare än de är. Om jag är för känslig inför hennes känslouttryck, om det skulle funka för oss också om jag körde på utan att stoppa inför minsta lilla protest, och då inte inför cyklingen utan i många olika situationer. Men samtidigt så känns det nästan omöjligt för mig att "köra över henne" i onödan.
Det är inte så att jag aldrig går emot henne eller aldrig gör något emot hennes vilja - verkligen inte - bara en vanlig dag innebär ju många sådana situationer med en liten 1,5åring - men jag har svårt att göra det när det inte behövs. Jag låter henne inte sitta kvar i vagnen om hon visar att hon vill upp, men hon måste sitta kvar i selen när vi är i affären till exempel.
Men som sagt, jag började fundera på om jag komplicerade saker för oss båda, om jag skulle försöka att bara köra på och om cyklingen skulle vara ett sådant testområde. Medan jag funderade så fortsatte jag med våra korta korta turer på gården med min ena hand i hennes och då jag stannade när hon ville och så igår - ja då satt hon nöjd och glad i sadeln, utan att jag höll henne i handen och vi kunde till och med lämna gården. :-)
Kanske skulle det ha gått lika bra om jag hade kört på i alla fall, kanske hade det gått fortare, men hur det än är så är jag glad att jag inte stressade på utan följde min magkänsla.
Nästa projekt jag verkligen funderar över är hennes vällingdrickarnätter. Det känns som en svårare nöt att knäcka...
Jag återkommer...
Ah, råkade hitta din blogg via Kvarnlyckans blogg :) Fint att höra att du inte stressade fram cyklingen! Vi gör så där med, tar det försiktigt alltså, och jag tycker absolut att det fungera bäst (fast vi har iofs inte provat motsatsen;)). Vi får t ex mycket kommentarer om hur duktiga våra är att åka bil och där har vi gjort precis så: tagit det pö om pö och aldrig åkt med ett ledset barn. Jag minns att vi vid ett tillfälle satt någonstans ute i skogen med en ledsen bebis-storebror i famnen som inte ville mer och funderade på hur genomtänkt just det var ;) Men till sist somnade han och vi kunde lägga honom i babyskyddet och fortsätta. Då kändes det klokt och bra igen :)
SvaraRaderaKram, Ethi