Lugna sköna dagar

Vi firar jul hos mormor och morfar fortfarande och har det toppen! Lillan blir mer och mer fäst vid dem (och övriga familjen) och behöver bara vara liite blyg första minuterna på morgnarna nu - då flirtar hon med dem från min famn och gömmer sig lite innan hon är redo för att umgås.

Innan vi kom hem så tänkte jag ibland med ett stygn av vemod att jag kanske inte skulle kunna glädja mig åt en så fin och nära relation mellan mitt barn och mormor och morfar som den som mina systerdöttrar har med dem.

Inte för att jag inte trodde att de inte skulle kunna få den relationen utan för att jag trodde att jag kanske inte skulle våga tillåta det. Jag var inställd på att vara restriktiv med kontakten med omgivningen och tänkte att jag kanske skulle känna mig osäker även sedan när jag släppte på den.

Men jag känner mig trygg! Visst har vi nyss kommit hem, och visst är jag noga med att det är jag som är närmast lillan, skulle inte falla mig in att lämna henne ens 5 minuter eller låta någon annan mata, byta, trösta, lägga etc, men jag känner mig ändå trygg.

Jag känner att hon är min och jag är hennes och det håller. Jag känner att jag vågar och gläds åt att se hur älskad hon blir av familjen och hur mycket hon tycker om dem. Jag blir varm i hjärtat när hon skaffar sig olika relationer till våra närmaste - hur hon leker med dem och styr dem dit hon vill ;-)

Jag känner tydligt att hon är knuten till mig och jag till henne. Att hon använder mig som en självklar bas som hon söker sig till, att vi hör ihop mer än några andra.

Sedan har vi en lång väg kvar att vandra - lillan är fortfarande otrygg i vissa situationer - blir rädd för plötsliga ljud och reagerar och kan bli ledsen om jag lämnar rummet. Men inte alltid - ibland följer hon helt enkelt med och ibland accepterar hon att jag går ut ur rummet och kommer tillbaka igen. Jag hoppas att hon blir trygg i att jag finns där för henne för alltid.

Sen får vi ju se hur det blir när det väl är dags för oss att verkligen skiljas åt en stund. Men det dröjer... :-)

God Jul!

Julafton är snart här och jag har för första gången skrivit God Jul önskar mamma på en julklapp. (eller ja, inte har jag bara skrivit det på en ;-))

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev igen - den händelserika dagen gick bra så när på att jag hade nackspärr och bokade av barnvakteriet. Att passa en 5-åring och en 2,5-åring på kvällen när lillan antagligen hade varit trött med nackspärr kändes som överkurs. Som tur är blev barnens höggravida moder bara glad - hon fick en ursäkt att hoppa över sitt personalmöte eftersom de inte hade någon annan som kunde passa barnen.

Nåväl - till min stora lycka så gjorde det inte ont i nacken att bära lillan i selen - bara att få upp och ner henne så det funkade bra i alla fall.

Min socialsekreterade beundrade henne efter alla konstens regler så klart ;-) och den 12/1 går vårt fall upp i nämnden. Först fick jag för mig att det var då adoptionen går igenom men det är det ju inte - sedan ska beslutet tas i tingsrätten. Den 12/1 är en väldigt speciell dag för det var då jag fick barnbesked och det hade ju varit häftigt om adoptionen gått igenom på ettårsdagen av bb, men nu får vi ju ytterligare ett datum att fira.

Efter socbesöket gick vi till mäklaren och skrev på otaliga papper. Fick lite flashback från ceremonin i Vietnam faktiskt då jag satt med en nyfiken liten tjej i famnen och försökte få till min namnteckning även om de papper jag skrev på i augusti var LITE mer betydelsefulla och situationen LITE mer högtidlig ;-)

Men - nu har jag i alla fall köpt lägenhet - nu ska jag bara sälja den här... Håll tummarna!

När vi väl var färdiga så gick jag genom snöstormen till bilen och lillan slocknade i selen, fortsatte att sova när jag satte henne i bilen, åkte hem, tog ur henne ur bilen, bar upp henne och tog av henne ytterkläderna och lade henne i sängen. Då är man trött!

Händelserik morgondag

Imorgon ska jag ta med min skatt till min hemutredare - äntligen! Jag vet inte om jag har för höga förväntningar men jag tycker att vi har fått vänta länge på det här besöket och jag är säker på att vi fått vänta ännu längre om jag inte legat på och fått till det här mötet.

Det som ska ske är att hon ska träffa oss för att sedan skriva en rapport till tingsrätten om att adoptionen ska få fortsätta/gå igenom här i Sverige. I praktiken är hon "fosterhemsplacerad" hos mig fram tills adoptionen gått igenom i tingsrätten och jag vill gärna få allting klart så fort som möjligt. Och i morgon ska vi i alla fall träffa socialsekreteraren.

Det har verkligen varit en nyttig erfarenhet för mig hela den här processen med utredning och medgivande. Att vara så totalt beroende av en annan människa är jättespeciellt! I mitt arbete möter jag dagligdags föräldrar som också är beroende av socialsekreterare kring beslut om deras barn, men de är i ett annat utgångsläge än jag har varit. De är också i ett underläge och jag förstår deras frustration på ett annat plan nu känner jag.

Jag har inte haft några problem under min utredning egentligen men just det där totala beroendet och att man inte kan göra någonting om man får nej är speciellt. När jag skulle skicka mina handlingar till Vietnam så behövde jag ett intyg från hemutredaren att mitt medgivande fortfarande var giltigt. I instruktionerna stod just så - att det skulle stå att medgivandet fortfarande var giltigt men det vägrade hon att skriva eftersom det var onödigt då datumet gällde. När jag sedan skulle skicka mina handlingar till Indien behövde jag ett intyg där hon bekräftade att hon stödde min önskan om att adoptera ett barn upp till 2 år (vilket hon gjorde) men det skrev hon inte heller eftersom jag hade ett ålderslöst medgivande (med önskemål 0-18 månader) Jag förstår att det inte är hennes jobb att göra det, men frustrationen jag kände när jag inte kunde övertala henne att hjälpa mig var enorm! Tänk då hur det måste kännas för de föräldrar som kämpar för att få behålla sina barn! Missförstå mig inte - det finns absolut familjer där det allra bästa är att barnen får växa upp någon annanstans men jag kan föreställa mig frustrationen och förtvivlan hos de föräldrarna!

Nåväl - min hemutredare gav mig ju mitt medgivande och det gick ju bra utan dessa intyg så det ska jag inte hänga upp mig på. Det ska bli kul att få visa upp min älskling för henne i alla fall och kul att få prata om allt som varit igen.

Efter det besöket ska vi skriva kontrakt på lägenheten jag skrev om senast - för jag vann budgivningen och ska flytta! SÅ kul! :-)

På kvällen ska jag och lillan vara barnvakt till 2 söta barn. Det blir också spännande - första gången jag är barnvakt sedan jag blev mamma, men jag hoppas att jag har kvar förmågan att ta hand om flera barn -även om ett av dem är mitt! :-)

flytta?

Jag vet inte hur många gånger jag har suckat att jag gärna skulle vilja bo kvar här men att jag skulle behöva ett rum till och lite färre trappor. Och när jag så smått börja kolla på lägenheter till salu så är det en sådan lägenhet ute - ett rum till och en halvtrappa upp istället för 3,5.
Synd bara att det inte bara är jag som vill ha den ;-) Jag ska i alla fall få den här lägenheten värderad på måndag och försöka få lånelöfte från banken - det är bara att hoppas att budgivningen inte hunnit springa iväg för långt.
Jag har verkligen inte sett fram emot att behöva flytta men skulle jag få den så känns det bara kul!

Jag skulle kunna bo kvar här något år till men jag måste flytta senast i vår känner jag. Jag vill veta vart jag ska söka förskola till lillan så småningom och jag vill besöka, läsa om, spionera på ;-) de olika förskolorna innan jag söker. Det känns så främmande att vara ifrån henne ens en halvtimme - har ingen längtan efter det alls. Visst kan jag tycka att det är skönt när hon sover för natten och jag kan göra vad jag vill - men lämna henne och göra något utan henne - nej, det finns inte.

Lilla lilla hjärtat mitt!