fredag 21 oktober 2011

Var ganska så säker på att ingen läste...

så jag har inte ens tittat in för att se om någon kommenterat men det var det ju. Tack för dem!

Ja, jag har alltså startat upp en ny hemutredning. Jag har lite svårt att veta hur öppen jag ska vara med det i verkliga livet.
Det känns inte särskilt hemligt alls egentligen - det enda som stoppar mig är att jag faktiskt inte vet om jag kommer att få ett barn till och i så fall så kommer det ju inte att hända snart och med omorganisering på jobbet och nya tjänster och så så vill jag ligga lite lågt.
Men jag kan nog skriva här ändå utan "fara".

Jag svarar på bloggkommentererna här - ja, jag har sett att ni är på gång till Kina igen J:s föräldrar. :-) Så roligt!
Jag vet inte vilket land det skulle bli för mig om det nu blir - funderar mycket på det fast det inte går att veta hur det kommer att bli. Återkommer till ämnet...

Modigt - ja hu... Eller dumt? Eller?
Jag vet inte - det är ett väldigt mycket större beslut den här gången tycker jag.
Inte för att jag inte funderade innan jag satte igång processen förra gången - det är klart att jag gjorde det, men det var ändå så mycket lättare.
Alla osäkra faktorer kunde jag på något sätt ta genom att tänka att jag får hantera det utifrån hur det blir. Så är det ju så klart nu med - men nu tillkommer faktorn att jag redan har ett barn att ta hänsyn till. Det måste ju bli bra för henne också.
Och också att jag ju faktiskt är själv - ett barn som behöver allt av mig - ja då hade jag ju fått ge allt helt enkelt. (och vilket barn behöver och får inte allt av en - men jag tänker på barn som behöver ännu lite mer än "allt")
Nu ska mitt allt räcka till två barn - och jag måste komma fram till att jag tror att det gör det.

Men jag känner att jag tror att jag räcker till - och jag vet att jag i hjärtat vill!
Men det är också en annorlunda känsla - innan jag fick dottern så var det så livsavgörande. Jag vet att jag skulle sörja hela livet om jag inte fick leva med barn på ett eller annat sätt.
Nu känns det inte lika hjärtknipande viktigt. Får jag bara ett barn - ja då kommer livet ändå kännas komplett.
Är det då fel att ändå försöka få ytterligare ett barn?
Ännu en tanke som jag brottas med men kommit fram till - att nej, det kan det inte vara. Självklart måste barnet vara både efterlängtat och önskat och det är det ju ingen tvekan om att mitt barn skulle vara. Det är ju inget som bara händer hux flux precis - att det dyker upp ett barn i familjen.

Och ibland tänker jag - vi har det ju så bra nu - dottern och jag. Ska jag verkligen riskera det? Men - det är ju när man har det bra som förutsättningen finns att det ska finnas plats för någon mer. Annars hade det ju så klart inte gått...

Jag har i alla fall kommit en bit i processen och min socialsekreterare har redan sagt att hon inte tycker att något talar emot att jag ska få medgivande :-)
Nästa steg är nätverksträff vilket är inbokat i november. Läkarbesök och referentbrev återstår också - och jag drar nog ut lite på något av det.
För det gör mig inget om medgivandet kommer en bit in på nästa år. Dottern är tre år nu - hon får gärna bli lite större och då är det bra att ha marginal i tiden. Jag kan visserligen göra både en och två utredningar till innan jag blir för gammal men det är ju skönt att slippa.

Spännande är det i alla fall!
Och nu har jag köpt en fin bok att skriva i till lilla tvåan om nu lilla tvåan kommer att komma.
När jag väntade på min lilla etta så skrev jag mycket med det blivande barnet i tankarna och kommer det ett litet barn till in i familjen - ja då vill jag ju att han/hon också ska kunna läsa om väntan, längtan och alla tankar och känslor som jag har...

3 kommentarer:

  1. Ja, så spännande! Både dina funderingar och allt detta som nu ligger framför.
    Stort lycka till!

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket!
    Jag har läst tillbaka i bloggen nu och ser att jag tänkt de här tankarna fram och tillbaka länge - och kommer nog att fortsätta vända och vrida, fundera och älta...

    SvaraRadera
  3. Vad spännande...

    SvaraRadera