Trots magsjuka hos modern och förkylning och tandsprickning hos dottern så har vi det bra! Jag är så lycklig över att ha henne hos mig - jag undrar om det här är en del av smekmånaden eller om det kommer att kännas så här jämt! Mitt i eländet så känner jag tacksamheten i grunden hela tiden!
Absolut jobbigast är när hon gråter och är ledsen. Jag klarar av att hon gråter för att hon inte vill byta blöja eller blir frustrerad när jag ska klä på henne eller liknande men när hon som förrgår natt verkar ha ont - ja då får jag panik inuti. Det är inte så att jag blir handlingsförlamad eller inte behåller lugnet utan jag tröstar och vaggar och lugnar henne men inuti är jag i totalt uppror. Det är så att jag kan skratta åt det - att det känns så starkt...
Och senast idag blev jag alldeles tårögd igen av hennes kluckande skratt. Det gör mig så lycklig och idag tänkte jag på att jag inte vet hur mycket hon har skrattat under sina första månader. Hur många skratt har hon "missat" för att ingen hade tid att ligga och busa med henne? Och när hon fick sina första tänder eller var förkyld och täppt i näsan innan vi fick varann - hur var det då? Grät hon på nätterna och hade någon tid att bära omkring på henne? Jag vet inte och kan inte ens gissa hur det var. Jag vet att sköterskorna på barnhemmet var gulliga och brydde sig om barnen och gjorde så gott de kunde - men självklart kan de inte ägna lika mycket tid åt varje barn som en mamma eller pappa kan göra.
Älskade lilla ungen min!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar