Kanske har jag en viss tendens till att älta ;-) men idag tänker jag tillbaka på denna dag för ett år sedan. Jag kunde inte vara längre ifrån mina känslor idag än de jag kände då. (jag vet att jag redan skrivit om det men det här är ett helt ego-inlägg)
För ett år sedan kom beskedet att regeringen bestämt sig för att avsluta adoptionerna med Vietnam. Jag hade som jag skrivit mina papper klara vid den tiden, de låg på UD och var ca 1 vecka från att skickas till landet.
Man visste att beslutet skulle tas innan den sista oktober men inte vilken dag och varje dag var en plåga, jag grät varje dag men kunde inte riktigt ta in att det verkligen skulle kunna sluta så illa - det fick bara inte ske!
Den här dagen för ett år sedan jobbade jag på förskolan och skulle ha föräldrasamtal. Tolken vi väntade på kom inte, så jag gick in till datorn för att slå upp telefonnumret. Och då såg jag pressmeddelandet...
Det var det värsta föräldrasamtalet jag genomfört. Det var inget enkelt samtal i sig, jag hade en elev som observerade mig, samtalet var via tolk vilket gör att det tar längre tid och jag ville inget annat än att få låsa in mig och gråta!
Jag fick ganska snart veta att jag jag istället skulle få skicka mina handlingar till Indien och trots att jag var oerhört glad och tacksam över det så gnagde det i mig. Att det barn som skulle ha blivit mitt fanns där i Vietnam, att jag alltid skulle ha känslan av att ha ett "förlorat barn" där, även om jag visste att jag skulle älska det barn som i framtiden skulle komma till mig.
Tidsaspekten var också viktig i ledsamheten. Helt plötsligt hade jag backat längre bort från mitt barn igen och det var tungt!
Jag hade också dåligt samvete över att jag tyckte att det var så tungt att samla papper till Indien när jag hade samlat Vietnam-papprena i ett rus av lycka. Jag ältade ;-) också de steg som tagit för lång tid - det handlade ju bara om en vecka - och hade jag valt en annan översättare eller hade socialsekreteraren skrivit rätt på en gång på uppdateringen - och hade jag tagit en semesterdag för att samla papprena så hade mina handlingar varit i Vietnam.
Och så kom då dagen då jag samlat klart Indienakten så kom beskedet att jag ändå skulle få skicka till Vietnam - och nu är hon här - min alldeles egna underbara lilla unge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar