den 1 oktober 2005 ställde jag mig i bostadskö för att kunna säga till min framtida hemutredare att jag gjorde det. För 4 år sedan hade jag bestämt mig för att försöka få barn via adoption. Nu är hon här! Vilken resa det har varit! Jag anmälde mig i och för sig inte förrän i december och fick då veta att det kunde dröja lite. Ett kort kort tag tänkte jag att det inte gjorde något - jag hade inte bråttom, men den känslan försvann snabbt. Sedan åtminstone januari 2006 har jag tänkt adoption/läst om adoption/pratat om adoption - i stort sett varje dag!
Det har verkligen gått upp och ner - under våren 2006 gick jag den obligatoriska kursen vilken jag tyckte var intressant och givande. Jag berättade för de allra närmsta vad jag höll på med men höll det hemligt för de flesta. I maj 2006 ställde jag mig i kö i en andra organisation för säkerhets skull (trodde att jag skulle adoptera från Etiopien via AC vid den tiden) Nu gick jag med i BFA också - tack gode gode Gud! I oktober 2006 fick jag äntligen börja hemutredningen. Det var lång kö i kommunen och väldigt frustrerande att vänta - tålamodet var slut redan då. I oktober 2006 blev jag även medlem i FFIA och började fundera på att bara vara med i 2 organisationer året efter. Trodde fortfarande på AC och funderade på FFIA som andraorganisation eftersom BFA inte hade Kina. Sedan förändrades allt när Kina stängde för singlar så - igen - tack gode gode Gud att jag itne gick ur BFA. Jag var kvar i alla 3 - vågade inte chansa. Hemutredningen pågick under oktober -december och jag smög och ljög på jobbet. Jag ville inte berätta något innan jag visste om jag skulle bli godkänd.
Första riktigt jobbiga perioden kom när min hemutredare var tveksam till att jag tjänade tillräckligt. Jag är som jag skrivit tidigare förskollärare och räknas väl inte som högavlönad men ligger högt inom yrket och mycket hade jag oroat mig för - men inte det! Det var nog det enda som inte slagit mig - att hon tyckte att min lön var för låg. Hon skulle konferera med sin chef och sedan höra av sig. Det blev en jul full med våndan. Hon sa att hon skulle skicka den färdiga utredningen till mig om allt var okej, men om det inte var det skulle hon ringa.
När jag kom tillbaka efter jul så var det otäckt varje dag jag kom hem. Skulle det ligga ett brev på hallmattan?(hoppas, hoppas)
Nehej, skulle hennes nummer finnas på nummerpresentatören (nej, nej, nej) Nehej inte det heller.
Till slut stod jag inte ut utan ringde upp och frågade. Det finns ingenstans på min arbetsplats där man kan ringa ifred så jag fick gå ut i bilen på rasten ;-)
När jag ringde så var hon helt frågande - det var ju självklart att hon skulle rekommendera mig - något annat hade det ju aldrig varit tal om - nehej!
Jag grät så klart av lycka och lättnad men vågade inte ta ut något i förskott - inte förrän nämnden sagt sitt. Det var väl osannolikt att de skulle gå emot utredaren men man vet ju aldrig.
I slutet av februari fick jag till slut beslutet - jag hade mitt medgivande! Herre gud vad lycklig jag var! Jag darrade och skrattade och grät och berättade för mina kollegor och grät ännu mer.
Sedan gick jag och köpte den första saken till mitt blivande barn - ett flygplan från Fisher-price som hon leker med nu på dagarna.
Ja det var lite om de första stegen på resan till mitt barn - fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar