Tänk om jag vetat...

Sommaren för 4 år sedan funderade jag väldigt intensivt på att försöka få barn. Jag tog beslutet att jag var redo och ville bli mamma trots att jag var ensamstående - jag kom fram till att jag trodde mig kunna ge ett barn ett gott liv i min familj. Det stora beslutet var just det - att "skaffa barn" ensam. Sättet var inte ett lika stort beslut - insemination fanns med i mina tankar. Sedan kom jag av många skäl fram till att det var genom adoption jag skulle försöka få barn. Men tänk om jag vetat då att det skulle ta 4 år innan jag skulle få mitt barn i famnen... (jag ställde mig inte i kö förrän i december - så det kommer inte att ta 4 år från det hoppas jag i alla fall ;-))

Om jag vetat om det i förväg - hade jag då haft tålamodet att vänta eller hade jag gjort andra försök under tiden? Den risken finns - jag skriver risk för då hade ju inte lilla älveflickan blivit mitt barn om det hade lyckats.
Ärligt talat så är jag glad att jag inte visste hur lång tid det skulle ta. När jag ställde mig i kö så var det helt andra förutsättningar. Många många singlar köade till Kina - där tog det lång tid att få barn redan då - men de andra köerna var inte alls så långa. Mina kurskamrater som jag gick föäldrautbildningen med våren 2006 sa någon gång att det kommer att dröja 3 år innan vi väl får våra barn. Ja, för er kanske tänkte jag, jag köade till andra länder och var inte alls inställd på sådana väntetider. Sedan stängde Kina för singlar och allt förändrades. De som stått flera år i Kina-köerna seglade förbi mig i de andra köerna och tiden gick. Det var bara ren tur att jag som andra-organisation valt BFA som inte har Kina som land - annars hade jag inte varit i närheten att få barn än.

Nu när Vietnam också stänger så är ju situationen ännu tuffare för alla singeladoptanter. Själv befinner jag mig i en lyxsituation -jag står kvar i kön till AC där jag blev medlem först och om jag någon gång i framtiden skulle vilja försöka få ett barn till - ja då kommer jag att ha bra kötid där. Jag tror dock inte att det kommer att bli aktuellt men jag tänker fortsätta att betala in sökandeavgiften för säkerhets skull.

Imorgon jobbar jag sista dagen på förhoppningsvis ett drygt år (jag vill verkligen inte behöva komma tillbaka i höst pga att jag inte fått hämta lillan än och jag tänker inte tro det heller)
Det känns så overkligt att vara på väg in i en ny fas i livet nu - men det är jag. Och jag är såå lycklig! :-)