onsdag 8 juli 2009

funderingar

Jag hade tänkt ringa organisationen idag dels för att höra hur det fungerar så här i semestertider men dels också för att höra om de vet något mer. jag vet att min kontaktperson är på semester men förstås så ringer man ut rb ändå - men hur är det med annan info - som om mina papper har åkt från Hanoi till exempel - får jag reda på det?
Jag ringde inte idag för jag vill ha kvar hoppet om att jag ska få höra något -och så länge jag inte har ringt så finns ju det kvar.

Är inne i en riktigt överkänslig period just nu - idag har jag gråtit så fort lillan kommit på tal + att jag känner en sådan tydlig känsla att en sådan här stor lycka också för med sig risken till stor olycka om ni förstår vad jag menar. Jag kan inte riktigt formulera det som känns så klart i huvudet, men alltså - när något blir så betydelsefullt för en så riskerar man ju mycket också. Det är det som är livet på något sätt, men ändå lite skrämmande. Konstigt det låter när jag skriver det, men men...
Jag har också gått in i en fas där jag lyssnar på alla små och stora bekymmer som andras barn råkar ut för och ryser! Hur ska jag kunna skydda mitt lilla barn - eller snarare - hur ska jag göra för att alltid finnas där för henne oavsett vad hon måste ta sig igenom. För så här i teorin innan jag ens har träffat henne så vet jag ju att hon måste "få snubbla på sina egna stenar" i trygg förvissning om att hon alltid har någon som kan trösta henne när hon behöver. Men i hjärtat så känner jag att jag nog aldrig ska släppa ner henne från bärselen ;-)

3 kommentarer:

  1. Ja, det är som min kompis sa en gång, som hon hade läst någonstans att det här med att ha barn - det är som att ha hjärtat springande utanför kroppen...

    Hon har fem.

    SvaraRadera
  2. Hej,
    Snubblade över din blogg av misstag. Väntar också på RB till Vietnam. En son. Om det är till någon tröst är vi många som känner exakt som dig. När jag fick bb fick jag kontakt med ett par och en ensamstående (är själv ensamstående) som fick bb ungefär samtidigt. Vi startade en "mammagrupp". Det har varit till stor tröst. När någon är deppig är det alltid någon som kommer med uppmuntrade ord. Vi känner stort förtroende för varandra och vi kan verkligen prata om ALLT. Även "förbjudna" tankar. Det är förmodligen din tur snart. Vet de som precis har åkt med bb i december visserligen från AC men tror inte myndigheterna i V gör någon skillnad på från vilken org. vi skickat våra handlingar genom. Själv tror jag inte jag får åka förrän i sep/okt. :-)

    SvaraRadera
  3. Hej och grattis till sonen Vietnammamma! :-)
    Och Mamma J - det är väl bara att acceptera att hjärtat springer omkring nu då! ;-)

    SvaraRadera