sista dagen ensam hemma

Jag inser nog inte på riktigt att jag ska åka redan imorgon (nej jag tittar inte på klockan och ser att det är "idag" ;-))
Jag har vimsat runt idag med, men även tagit det väldigt lugnt - för lugnt inser jag nu när klockan snart är halv två och jag har ganska mycket kvar att göra. Men, men, det är jag i ett nötskal, jag undrar hur det kommer att bli sen när det kanske inte funkar att leva så här i sista minuten. Kommer jag att anpassa mig och börja vara ute i godare tid eller kommer jag att leva med andan i halsen? Ja, den risken finns.

Men det är futtigheter egentligen - det är inte det jag tänker på. Snart ska jag få träffa mitt barn - snart har jag barn. Snart är jag mamma på riktigt - i praktiken - inte bara på pappret och i hjärtat.
En del jämför att få hämta sitt barn med förlossningen och att väntan på resebeskedet då skulle ha varit min graviditet. Jag tycker inte att jämförelsen håller. Om man nu ska jämföra med bio-sättet att få barn på så var min förlossning när jag fick barnbesked men jag fick inte med mig barnet hem från sjukhuset utan har fått vänta tills nu. För så känns det verkligen - hennes liv börjar inte nu, och min kärlek till henne börjar inte heller nu utan hon har varit min i hjärtat sedan första gången jag fick höra talas om henne. Självklart förstår jag att denna kärlek inte kan jämföras med den kärlek jag kommer att känna när jag får henne i famnen och får lära känna henne och älska henne för den hon är -men kärlek är det! Hela mitt hjärta är inställt på att älska och värna denna lilla människa - och snart ska jag få göra det!

Hmm - det är natt, jag är trött och imorgon ska jag resa - det märks på inlägget ;-)

Men det är inte mera sant för det!

Annars så fattar jag inte överhuvudtaget att det verkligen är dags nu, men jag har gått och tänkt vad jag än har gjort idag - nästa gång jag gör det här så har jag lillan med mig!
Lycklig, lycklig, lycklig!