oro

Det borde vara nära nu, även om det inte kommer att gå så fort som jag vill så borde det ju inte vara jättelänge kvar - om man nu inte hittar några fel på mina papper vill säga.
Jag vet ju till exempel att det står fel år på det papper som notarius publicus sammanställt efter att jag översatt min senaste hemutredning. Jag upptäckte det direkt och meddelade BFA som kollade upp det och sa att de hade fått klartecken om att det var okej. Men nu börjar jag noja - tänk om kvinnan i Hanoi undrar över det och att det skulle fördröja det hela. NP har skrivit att mitt ärende gick upp i nämnden i oktober -09 - det är ju lätt att upptäcka att det inte stämmer.
Lite irriterande faktiskt att betala en massa pengar för stämplar och intyg som sedan inte är rätt. (Det är BFA som har skickat handlingarna till NP - hade det varit jag som ordnat det så hade jag rättat till det direkt.)

Men det är den lilla oron. Jag tror att känslan av att det är nära nu har fått igång min oro för att något ska gå riktigt snett. Rädslan att något ska hända henne, någon naturkatastrof, någon sjukdom, något annat, känns starkare nu när resan börjar kännas inom räckhåll. Jag som verkligen aldrig aldrig har varit skrockfull vill inte utmana ödet. Jag vet att mina tankar eller ord eller text inte påverkar vad som ska hända - jag vet det och jag tror inte det överhuvudtaget, men sen kommer tanken - varför chansa - så därför - PEPPAR, PEPPAR.
;-)

Imorgon finns det kanske en möjlighet att jag får nya kort på lillan. Det var ju 2,5 månad sedan sist - jag undrar så hur hon ser ut nu!