Här kommer en upprepning av slutet av förra meningen - jag har en jobbig väntansdag idag.
Jag vill inte att hon ska vara där längre nu - jag vill hämta hem henne till mig! Jag vill veta att hon mår bra, jag vill lära känna henne och få ge henne allt det jag kan. Förnuftsmässigt så vet jag att det inte är något att göra åt, jag vill ju inte heller att inte allt ska gå rätt till, och om alternativet varit att jag inte vetat om hennes existens förrän typ nu när det ändå börjar närma sig att resa, så föredrar jag detta - jag vet vem som väntar på mig men känslomässigt så vill jag inte vänta!
Som jag skrev förut så har jag det ju bra - det är den härligaste tiden på året nu och framöver, det händer mycket roligt i mitt liv och det är roligt att förbereda och drömma, men jag vet ju inte hur hon har det. Jag vet att det är ett barnhem med gott rykte där barnsköterskorna verkar vara kärleksfulla mot barnen, men det är ju ändå ett barnhem - och hur det än är så är det inte ett hem för barn.
Det är en så viktigt tid i hennes liv nu, hon ska bygga upp sin tillit inför omvärlden, hon ska få vara världens centrum och lära sig att man får det man behöver när man behöver det. Jag tror visst att det kommer att gå att bygga upp det här ändå när vi får varandra men det känns onödigt! Hon som ska bli min lilla unge - hon ska ju vara här!
Jag undrar om det här motsvarar förlossnings-smärtorna när man får biologiska bar - om det är något man glömmer bort sedan när man har barnet i famnen! Givetvis är det värt precis allt och lika självklart så är det inte alls synd om mig -jag är så oerhört priviligerad och tacksam inför att få denna möjlighet - men jobbbigt - det är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar