Adoption på "cityakuten", adoption på "brothers and sisters" - vilket gör serierna mycket mer intressanta på en gång. Även i "sex and the city" förekommer ju adoption. Har det alltid varit så här utan att jag lagt märke till det tro? De senaste 3,5 åren så har jag levt med adoptionstankar på hjärnan varje dag. Det är svårt att komma ihåg att det inte alltid varit så.
För ett tag sedan hittade jag en tidning som jag lagt undan sedan 2002. I den var det en artikel om en ensamstående kvinna som adopterade. Jag har inga starka minnesbilder av att ha läst det men det finns inget annat i tidningen som kan ha varit skälet till att jag sparat den. Mycket har hänt i mitt liv sedan 2002 men kanske satte tankarna igång någon gång redan då.
Nu tänkte jag skriva något om att "tänk om jag ändå hade ställt mig i kö tidigare" men jag insåg just att så känns det ju faktiskt inte. Jag är fullkomligt nöjd med att få barn vid den här tidpunkten i livet, även om jag hade varit redo tidigare också.
Jag är ännu mer lycklig över att det är just nu jag ska få bli förälder - för det är ju just nu som min flicka behöver en förälder. Det är knäppt - jag vet men fast jag aldrig har träffat henne så känns det som att det bara kan bli rätt med henne.
Jag är inte så dum att jag inte förstår att det skulle ha känts så även om jag fått barn vid ett annat tillfälle/ett annat barn, men fast jag skriver det och hjärnan vet det så protesterar hjärtat och viskar "hur vet du det - det kanske inte alls hade känts så här bra" ;-)
Och det är väl gott nog - både hjärnan och hjärtat är fullkomligt övertygade om att allt är som det ska nu! (förutom den lilla detaljen att vi är på varsin sida av jordklotet och att jag håller på att bli tokig av att vänta då förstås)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar