Helg igen...
Ska på grillfest hos goda vänner och självklart se på fotbollen också (hoppas att det är lika självklart för värdarna och de andra gästerna ;-))
Många rara barn kommer att vara där också. Det finns många barn i min umgängeskrets och efter att ha varit ett tag i adoptionsvärlden så har jag läst många historier om att man har tyckt att det varit jobbigt att träffa andra barn medan man väntar. Så har jag aldrig känt - kanske beroende på att jag inte har någon som helst barnlöshetssorg bakom mig -för mig är det ju bara en förmån att få barn på det här sättet - inte något som jag kommit fram till efter att ha försökt få biologiska barn. Det kan säkert kännas annorlunda på många sätt då. Missförstå mig inte - jag är helt övertygad om att de personer som får a-barn efter att har försökt få b-barn är lika lyckliga som jag men de har ju ofta gått igenom en fas som jag sluppit.

Men - nu på slutet har jag börjat tänka - hur hade det varit att vara på det här dopet/den här festen/i det här fika-snacket om jag inte varit på gång att få barn jag med???
Det känns som om jag hade tyckt att det varit jobbigt men det vet jag inte. Känns det så nu eftersom jag vet att hon är på väg till mig eller beror det på att vi har blivit såpass gamla att "alla" har barn nu - inte bara några, eller för att jag är såpass gammal att jag inte har obegränsat med tid på mig?
Jag vet inte men jag undrar... Nu är det ju så underbart att jag inte behöver känna något sådant nu heller - jag ska ju bli mamma och det snart :-)
Nästa år har jag en liten ny svensk medborgare hos mig när det är dags för Sveriges nationaldag. *peppar, peppar*