Jag är verkligen labil just nu. Jag kan inte ens skriva ena dagen - utan ena stunden så känns allt bara toppen, och det känns som om jag kommer att åka snart, snart och att det är en njutning att fixa och dona här hemma innan jag får åka. Nästa stund så går jag sönder av längtan. Tiden känns så oändligt lång och jag oroar mig över allt man bara kan oroa sig för.
Hur har hon det nu? Om hon gråter - har någon tid att trösta henne, har någon tid att gosa med henne bara för att, är hon frisk, varför får jag inte vara där hos henne, kommer jag verkligen att få åka till henne, kommer jag att kunna ge henne allt det hon förtjänar, tänk om något händer henne osv osv osv.
Jag drömmer mardrömmar om att hon ramlar ner från skötbord - inte för att jag tror att hon ligger på skötbord, man har väl sett youtube, jag vaknar och försöker föreställa mig hur det skulle kännas om något skulle hända så att jag inte fick henne, och jag blir kallsvettig av rädsla. Tanken är för hemsk! Om jag försöker tänka att något gott skulle hända henne som gjorde att jag inte fick henne så går det inte ändå! Jag kan inte föreställa mig att livet skulle kunna gå vidare utan henne. Det är nästan sjukt att man kan känna så starkt för en liten människa man aldrig träffat men så är det!
Jag har full respekt inför att jag inte känner henne, jag tänker verkligen sträva efter att lära känna henne och älska henne för den hon är, men kärleken kommer före och styrs inte av tankar och förnuft. Jag kan gå igenom eld för henne!
Imorgon är det måndag - då har det gått ytterligare en vecka. Jag kan faktiskt räkna väntan i månader och till och med nästan veckor nu - inte år - det är underbart! Som sagt - upp och ner! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar