Idag för två månader sedan ringde Maria från BFA med de mest underbara nyheterna. Jag börjar gråta bara av att skriva om det - så stort är det och så stort känns det och det är så makalöst häftigt! I två månader har jag vetat om att just min lilla flicka finns och att jag ska få bli hennes mamma!

Jag hade funderat över hur jag skulle reagera när väl det magiska samtalet kom.

När jag fick mitt medgivande och när jag fick reda på att jag skulle få samla papper till Vietnam så hamnade jag i ett slags rus - jag grät och skrattade och blev helt yr av alla känslor. Det här samtalet - att det finns ett barn till mig - hur skulle jag inte reagera då...

Och visst reagerade jag - men jag grät inte. Jag som lider av känslomässig inkontinens fällde inte en tår medan jag pratade med Maria. Jag skrattade inte heller - jag darrade! Mina händer darrade, min röst darrade, min värld darrade, skakade, det dånade i öronen - och jag visste inte vad jag skulle säga. Jättekonstig känsla faktiskt. Lyckan var total från första stund, men det kändes också som om jag stod utanför min kropp och tänkte - händer det nu?, nu händer det, händer det nu?

När jag väl lagt på kom tårarna men framför allt skrattet. Jag skrattade och skrattade och skrattade den dagen. Jag var helt yr, helt vimsig och så vansinnigt vansinnigt lycklig att jag nästan blev rädd. Den känslan finns kvar - jag kan bli rädd över att ha haft en så otrolig tur, och för att jag är så otroligt lycklig. Jag som inte är skrockfull kan ändå bli det och känna skräcken att det är för bra för att vara sant.

Och de tårar jag inte fällde under samtalet - de har jag tagit igen med råge. Jag gråter otroligt mycket de här dagarna. Jag gråter för att jag är lycklig, jag gråter för att jag inte står ut med att hon är där och jag här, jag gråter för at jag blir så rädd att något ska gå på tok, jag gråter om jag tänker på att hon kanske gråter, jag gråter för att jag kommer att få hålla henne i mina armar en dag, jag gråter för att ansvaret är så stort och jag vill att hon ska få allt hon behöver, jag gråter när jag tänker på de barn som kommer att bli kvar på barnhemmet, jag gråter för att jag har en så fin familj och så fina vänner som också längtar efter henne - kort sagt - jag gråter. :-)

Och hela tiden är jag ofattbart lycklig! :-)