Lycklig, lycklig, lycklig!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva - men det är inte anledningen till att jag inte skriver så mycket - det är jättesvårt att komma in på den här sidan för mig.

Imorgon har jag i alla fall haft lillan hos mig på heltid i en vecka. Jag tror att jag i genomsnitt har haft henne i famnen eller i alla fall hud mot hud 20 timmar om dygnet fram tills igår. Hon vill gärna sitta i famnen, ligga på min mage, bada inte minst, vara nära nära.... De timmar jag inte haft henne i famnen är hennes långa middagssömn - då söver jag henne i min famn och lägger henne i spjälsängen och sedan ca 2 timmar efter att hon somnat på kvällen tills jag går och lägger mig. På kvällen söver jag henne i min säng - vill sova tillsammans med henne och inte minst att hon ska vakna alldeles intill mig. Lillan har verkat vara helt nöjd med arrangemanget - har jag någon gång provat att sätta ner henne på golvet så vill hon upp igen. Tills igår - då hon velat leka mer, velat gåträna och krypa omkring. Jag fortsätter att följa hennes signaler - vill hon bli buren så bär jag, vill hon leka - ja då leker vi. Så det senaste dygnet kanske jag bara har haft henne hud mot hud i dryga 19 timmar ;-)

Lillan verkar ha tagit denna stora stora förändring i livet bra än så länge. Hon äter och sover och skrattar och ler - men absolut inte bara, och det är jag glad för. Hon protesterar vid blöjbyten och när hon blir uttråkad, hon tar inte nappflaskan dagtid alls utan vill dricka på alla möjliga andra sätt - och som sagt - det känns bra! Hon verkar tillräckligt trygg för att våga protestera och hon vågar säga nej till mat (läs mjölkersättning) - hon litar på att hon ska få vad hon behöver ändå.

Jag vet så klart att vi bara är i början av vår resa tillsammans och att allt kan ändras många gånger om men som jag skrivit förut - vår resa börjar bra och det gläds jag över!

Mitt lilla barn - idag har jag flera gånger hört repliken som andra nyblivna föräldrar vittnar om att man får höra - "she is a very lucky girl" och jag svarar varje gång - "I´m the lucky one"
- åh Gud vad jag menar det!

Ceremonin är avklarad och alla papper är som de ska - jag är nu hennes mamma och hon är min dotter. Hon som sover här intill - det är tredje natten som hon sover hos mig och allt går än så länge alldeles utmärkt. Hon är glad större delen av tiden, visar vad hon vill - att bli buren - och protesterar mot sådant hon inte vill- ligga still och byta blöja till exempel ;-) - och det känns så väldigt väldigt bra!!!

Lilla lilla barnet mitt!

Bilden är från den allra första stunden då jag fick röra vid mitt efterlängtade barn!

Mitt barn är mitt!

Lycka, harmoni och lugn

är vad jag känner och jag är lite förvånad. Inte över att jag är lycklig - det hade jag "räknat med", men att jag känner mig så här lugn! Jag tror i och för sig att det blir annorlunda när vi lämnar barnhemmet, när ansvaret helt är mitt och när lillan med all säkerhet kommer att bli ledsen och orolig.
Men jag är så tacksam över att ha fått såpass mycket tid med henne innan hon ska lämna barnhemmet. Jag känner att det kommer att underlätta för oss båda - jag har sett henne i hennes vanliga miljö och hon har tillbringat en massa tid i min famn och känner åtminstone igen mig, min röst och min lukt litegrann nu.

Hon vill inte busa med mig utan gosar in sig. Det märks att hon brukar vara annorlunda men jag tolkar det som att hon tar det hon behöver - hon känner att det finns en famn att vara i och det tar hon tillvara på. Jag väljer att ta det lugnt med henne -försöker följa hennes signaler och bara ha henne hos mig. Jag sätter mig så att hon kan krypa iväg när hon vill och visst gör hon det då och då, men kommer sedan snabbt tillbaka.
Busa hinner vi senare - jag tror att vi båda får vad vi behöver för att få en så god start som möjligt med varandra just nu!

Ännu en dag har gått

har jag verkligen bara träffat lillan två dagar? Det känns som mer!
Även denna dag har gått strålande. Det känns att hon känner att det finns en famn bara för henne och det tar hon vara på - hon vill gärna bara sitta i famnen och luta huvudet mot mig - tackar oftast nej till barnsköterskornas inviter att ta henne för att busa eller gosa. Hon somnade i min famn i slutet av förmiddagspasset och sov tills vi kom tillbaka på eftermiddagen - kändes skönt att få vara på plats när hon vaknade igen.

Idag visade hon även sitt humör när hon inte fick äta upp sin mammas anteckningsblock ;-)
Sköterskorna sa också när de beskrev henne att "om hon vill ha något måste hon få det - i alla andra situationer är hon lättsam"
De sa också att hon skilde på bekanta och främlingar och att man måste bli vän med henne innan hon accepterade en och att var lättsam och aktiv och snabb och ville vara väldigt nära när hon vil vara nära och ifred när hon vill det.
Känns skönt att hon har humör och visar egen vilja.
(på eftermiddagen var första gången vi hade någon med som kunde kommunicera på Vietnamesiska och tolka till oss - övriga besök har vi kommunicerat med gester och kroppsspråk)

Jag vet ännu inte när ceremonin blir - här gäller det att ta dagen som den kommer - kanske blir det imorgon - kanske någon annan dag. Jag har i alla fall förberett det tal jag ska hålla under ceremonin - hur nu det ska gå till utan att börja gråta - men vem vet - jag har förvånat mig själv förut.
Imorgon 8.30 åker vi till barnhemmet igen - längtar!

Varldens lyckligaste!

Nu ar jag tillbaka efter att ha traffat lillan!
Kunde inte haft ett battre forsta mote.
Hon sov nar jag kom och jag fick tid att se pa henne, kanna pa henne och ta in alla kanslor som rusade. Sedan vaknade hon och jag fick henne i famnen. Somnig som hon var gosade hon in sig i min famn och satt lugnt dar.
Jag hade henne i famnen storre delen av tiden - personalen ville garna att hon sulle visa vad hon kunde men hon ville tillbaka och sitta och titta pa mitt halsband och leka med sakerna jag hade med - inte mig emot! :-)
Jag fick mata henne - en upplevelse jag ska beratta mer om nagon annan gang och sedan somnade hon i min famn.
Vi far aka till barnhemmet om nagra timmar igen och jag bara langtar.
I all kanslostorm sa kanns det bara sjalvklart ratt - jag vill ha kvar henne i famnen - hon hor hemma dar!
snyft

sista dagen ensam hemma

Jag inser nog inte på riktigt att jag ska åka redan imorgon (nej jag tittar inte på klockan och ser att det är "idag" ;-))
Jag har vimsat runt idag med, men även tagit det väldigt lugnt - för lugnt inser jag nu när klockan snart är halv två och jag har ganska mycket kvar att göra. Men, men, det är jag i ett nötskal, jag undrar hur det kommer att bli sen när det kanske inte funkar att leva så här i sista minuten. Kommer jag att anpassa mig och börja vara ute i godare tid eller kommer jag att leva med andan i halsen? Ja, den risken finns.

Men det är futtigheter egentligen - det är inte det jag tänker på. Snart ska jag få träffa mitt barn - snart har jag barn. Snart är jag mamma på riktigt - i praktiken - inte bara på pappret och i hjärtat.
En del jämför att få hämta sitt barn med förlossningen och att väntan på resebeskedet då skulle ha varit min graviditet. Jag tycker inte att jämförelsen håller. Om man nu ska jämföra med bio-sättet att få barn på så var min förlossning när jag fick barnbesked men jag fick inte med mig barnet hem från sjukhuset utan har fått vänta tills nu. För så känns det verkligen - hennes liv börjar inte nu, och min kärlek till henne börjar inte heller nu utan hon har varit min i hjärtat sedan första gången jag fick höra talas om henne. Självklart förstår jag att denna kärlek inte kan jämföras med den kärlek jag kommer att känna när jag får henne i famnen och får lära känna henne och älska henne för den hon är -men kärlek är det! Hela mitt hjärta är inställt på att älska och värna denna lilla människa - och snart ska jag få göra det!

Hmm - det är natt, jag är trött och imorgon ska jag resa - det märks på inlägget ;-)

Men det är inte mera sant för det!

Annars så fattar jag inte överhuvudtaget att det verkligen är dags nu, men jag har gått och tänkt vad jag än har gjort idag - nästa gång jag gör det här så har jag lillan med mig!
Lycklig, lycklig, lycklig!