tänka tillbaka

Idag kom jag på att det var jättelängesedan jag skrev i den "tankebok" som jag skrivit i sedan jag fick medgivande våren -07. Jag har skrivit lite då och då om processen, tankar, känslor, drömmar och rädslor. Jag har skrivit för min egen skull men ändå med en tanke att mitt blivande barn någon gång skulle kunna få ut något av att följa min väg fram tills vi träffade varandra. Nu har jag alltså inte skrivit på jättelänge - och inte heller läst i den - men det gjorde jag alltså idag. Tänk vad det har gått upp och ner det här. Men trots att det har varit jobbigt stundtals så är det en känsla av lycka som stannar kvar när jag läst igenom den. Tänk - den här långa resan är på väg mot sitt mål och snart startar den nya (peppar, peppar, jag känner mig mer skrockfull än någonsin)

Jag önskar att jag hade skrivit redan under tiden då jag köade till hemutredningen, gick kursen och gjorde hemutredningen också. Även om man tycker att man kommer ihåg hur man kände så märker jag att jag har glömt vissa faser i den här väntan och det känns givande att kunna gå tillbaka och reflektera över det genom att läsa hur jag tänkte då. Bland annat minns jag att jag verkligen nojade över nästan allt innan jag gjorde min hemutredning, men nu kan jag inte komma ihåg logiken i det jag tänkte då. (jag kommer ihåg att jag ett tag till och med kunde hitta nackdelar med att jag har så stor barnerfarenhet - hur tänkte jag då tro ;-) Hmm)

Jag har ju inte heller skrivit så mycket nu på slutet av den här väntan - nu när det har kännts som jobbigast men då finns ju de här blogginläggen som komplement. :-)

kommentarer

Jag tror att jag har ändrat inställningarna för kommentarer så att det ska bli lättare för dem som vill lämna ett avtryck.
Ni är så välkomna att prova... ;-)

livet i framtiden

Hur kommer livet att gestalta sig - och när kommer förändringen att ske? Det är svårt att få nytt stoff till drömmarna och tankarna för det går ju inte att veta. Jag vet inte när jag kommer att få hämta lillan och jag vet inte hur det kommer att bli. Det är klart att jag kan föreställa mig ganska mycket hur det kommer att bli - men ändå inte.

Jag kan inte veta hur jag kommer att känna och reagera även om jag kan föreställa mig, men jag kan inte veta hur lillan kommer att känna och reagera och det är en del i det stora i att bli förälder tycker jag. Att det är en alldeles egen liten människa med egna tankar, känslor, humör och egen vilja som man får ansvar för.

Och samtidigt så kommer vi att skapa varandra - hon kommer att påverka mig och jag kommer att påverka henne. Hur kommer vi att "dansa tillsammans" genom livet? Mina steg kommer att påverka hur hennes dans blir och hennes steg kommer att påverka hur min mammadans blir.
Det är stort!

You-Tube igen

Nu har jag återigen tittat på filmer från min lillas barnhem. Visserligen är filmerna några år men jag känner igen både personal och inredning från fotona jag har fått.

Det är så hjärtskärande många barn på filmerna. :-( Bebis efter bebis ligger där i sängarna eller på golvet. Barnen som går omkring ser glada och omhändertagna ut och de söker sig till personalen för att få kramar och pussar - men igen - de är så många!
Tänk vad mycket tid en liten bebis får i famnen hos mamma eller pappa när den växer upp i sin familj. Och tänk vilken omställning det kommer att bli för min lillskrutta när jag kommer att ta henne ifrån den miljön. Det är ett otroligt stort ansvar jag tar på mig - det är så man hissnar.

ältar på

Jag är lite tveksam till att skriva eftersom jag i alla fall så här framåt natten lätt fastnar i de jobbiga känslorna och det blir ju lite tjatigt men skit samma - jag skriver ju för mig själv först och främst, så ni som läser får stå ut. Men igen - jag är så medveten om hur lyckligt lottad jag är och självklart är det värt all väntan- inte tu tal om saken! Min högsta dröm är på väg att bli sann - den känslan finns med som en grund - en botten -hela tiden men jag vill inte vänta längre!

Varje dag är en dag som vi är i från varandra i onödan, som jag skrivit förut, mig går det ju ingen nöd på och jag hoppas och tror att hon har det bra hon också, men hon bor på ett barnhem, inte hos en förälder. Det är så onödigt! :-(

Och även om det inte går någon nöd på mig så har jag så svårt att slappna av. Något jag brukar vara expert på. ;-) Jag är inte alls den rastlösa typen i vanliga fall utan brukar tycka om att ta dagen som den kommer, särskilt så här på sommaren, men nu...

Jag känner att jag måste fylla dagen med aktiviteter hela tiden, och känner mig ändå inte nöjd. Jag umgås med nära och kära, är ute varje helg med en av mina bästa vänner, umgås med barndomskamrater på vardagarna, träffar mina syskonbarn och gudbarn vilket jag verkligen uppskattar, har vänt på dygnet, läser en massa böcker nätterna igenom, sover gott och länge men som sagt -rastlösheten släpper inte! Jag gör allt för att tiden ska gå istället för som i vanliga fall när jag har semester - försöka få dagarna att räcka så länge som möjligt. Samtidigt blir jag stressad av att tiden går - för det innebär ju att lillan och jag i praktiken varit ifrån varann längre än jag vill + att det börjar bli hopplöst att hinna hämta henne under semestern. Det känns som om jag bara slösar bort tid men jag vet samtidigt inte vad jag ska göra med den istället. Jag försöker ju som sagt fylla den med så roliga aktiviteter som möjligt - vad annat kan jag göra...

Jag har så mycket att vara tacksam för även i livet utan lillan - det får jag inte heller glömma bort. Tänk om jag inte hade haft alla dessa underbara människor runt omkring mig - hur hade det inte varit då.

Ring, ring bara du slog en signal...

Jobbigt igen

Som jag misstänkte så fick jag ingen information när jag ringde idag - och efter att ha ställt några andra frågor via mail så fick jag svaret att mina papper var i Hanoi. Fattade inte om det var en ny uppgift eller inte, om det är det så är de på samma ställe som för 4 veckor sen...

Som jag också misstänkte igår så tog det nästan knäcken på mig. Jag fattar inte att det kan vara så himla tungt det här. Jag blir irriterad på mig själv att jag inte kan ta tillvara på tiden och njuta. Glädja mig åt det som komma skall och njuta av det som jag har just nu. Jag är så lyckligt lottad - det vet jag, men det är tufft, tufft, tufft!

i morgon ska jag ringa igen

När jag ringde BFA i torsdags så sa de att jag skulle ringa i mitten av den här veckan om jag inte hade hört något. I morgon är det onsdag och jag ska alltså ringa igen...
Jag är lite pessimistisk igen. Jag inser att de skulle ha ringt mig om resebesked var på gång och jag är rädd för att de inte vet något mer om var mina papper är heller. Att jag är så negativ handlar mest om att jag är rädd för att jag kommer att känna mig helt knäckt om jag inte får höra något alls. Jag försöker njuta av dessa lediga dagar men det är svårt. Inbillar mig att det skulle vara lättare om jag visste när de skulle vara slut. Jag skulle kanske vara lika otålig i alla fall men det känns som om det skulle vara mycket lättare.

Håll tummarna för ett positivt besked i morgon!!!