Lite deppig idag

En liten underdrift i rubriken. :-)
Idag fick jag månadsbrevet från min organsiation. Pga ändrade rutiner i Vietnam så går allt långsammare än vanligt. Man har börjat skicka handlingarna med vanlig post istället för med kurir vilket tar längre tid, man har endast en person numera som arbetar med alla svenska ansökningar - förut var de flera.
Det stod att vi som väntar som det ser ut nu måste räkna med åtminstone 6 måander mellan barnbesked och resebesked och det fick mig att bryta ihop...
Konstigt kanske - i praktiken kanske det inte betyder någonting eller så blir det några veckors ytterligare väntan (att det kan vara ännu mer förtränger jag just nu) men jag kunde inte hantera det kände jag.
Jag vill hämta henne nu nu nu - inte om någon/några månader!

Sedan stod det också att vistelsen blir längre i Vietnam om man åker under sommaren - det r semestertider där med - och det känns också lite besvärligt. Dels så blir det besvärligare för min syster - men det är ännu besvärligare med en senare resa egentligen. Jag vet inte heller hur jag ska göra med min semester. Klokast vore att skjuta på den en vecka - men det känns omöjligt att orka just nu!

Undrar om jag kommer att skratta eller åtminstone dra på munnen åt att det här kändes så jobbigt någon gång i framtiden. Det känns inte så!

känslor

Tankarna snurrar som vanligt. Det känns som jag upprepar mig men det är ju som det är - det är ju inte mycket nytt som händer och ibland är jag uppåt och ibland är det mer nedåt :-)
Men nu i helgen slog det mig igen - herregud vad jag är lycklig! Jag tittade på korten på denna lilla människa och lyckan rusade genom kroppen. Jag, jag kommer att få bli hennes mamma. Vilken förmån, vilket förtroende, vilken lycka! Denna ljuvliga lilla bebis ska jag få åka om hämta och få dela livet med. Jag känner mig så ödmjuk inför detta! Ja, jag tror att ödmjuk är det som kommer närmast!

Annars hade jag en känslomässigt omtumlande dag igår. Först var jag alltså på dop och jag blir så rörd. Bara tanken på att jag ska samla nära och kära och vi tillsammans ska fira min flicka längre fram - jag fattar inte hur det ska gå ;-)
Jag önskar verkligen att jag kunde styra min känslomässiga inkontinens lite mer. ;-)
Jag har nära till mina känslor och det tycker jag inte är en nackdel i de flesta fall. Men som sagt - jag önskar att jag kunde styra det lite mer än jag kan. Egentligen kan jag väl det - när jag går in i min yrkesroll så gråter jag ju inte - även när jag måste hantera de största tragedier - men här har jag ingen yrkesroll att gömma mig bakom, och det vore väl hemskt om det vore så. :-)

Jag kommer inte ihåg om jag redan skrivit om att jag tidigare nojade kring hur första mötet med lillan skulle bli. Jag oroade mig verkligen för att jag skulle bli för rörd, men sedan kom jag fram till att det får bli som det blir. Gråter jag hysterisk så gör jag det ;-) Vi har all tid i världen att lära känna varandra i lugn och ro även om första mötet blir upp och ner.
Det var skönt att slå sig till ro med den tanken, men nu har nojan börjat dyka upp igen. Jag läser om hur andra förbereder sitt första möte med sina barn och jag vill ju också att lillan ska känna sig trygg med mig. Men - jag tror att min första strategi var den rätta för mig - det får bli som det blir, det är ingen katastrof vad som än händer. Jag känner mig ganska trygg i att det kommer att gå bra sedan i vår kontakt. Hur det än är så är det en trygghet att ha så mycket praktiskt barnerfarenhet som jag ändå har, och också att vara van vid att möta många små barn och skapa kontakt och förtroende mellan oss - trots att vi pratar olika språk.
Sedan inbillar jag mig inte för en sekund att det kommer att kännas likadant eller lika lätt när det handlar om mitt barn. Det kommer att vara så många känslor från mitt håll + att precsi allt kommer att vara nytt för min lilla. Det går nästan inte att föreställa sig hur mycket hennes värld kommer att vändas upp och ner. I det läget är det skönt att nästan kunna byta blöjor i sömnen ;-) Det kommer vara annat som kommer ta upp alla min kraft och energi.

Tillbaka till gårdagen. När jag surfade runt på you-tube hittade jag en film som hette "Daughet from Da Nang" (Da Nang är min lillas födelsestad) Det var inget vanligt youtube-snutt utan en full-lång dokumentär som började på 70-talet då många barn som var barn till vietnamesiska kvinnor och amerikanska soldater flögs ut ut Vietnam för att få nya hem i USA. Det var hemska scener med gråtande mödrar och barn som skildes åt. Bara det - det gick nästan inte att titta på! Så starkt och så tragiskt!
Sedan följde man ett av dessa barn när hon i vuxen ålder reste tillbaka till Vietnam för att träffa sin biologiska familj. Ett komplicerat återseende med kulturkrockar och mycket sorg.

Trots allt tragiskt så var det fantastiskt att få se scener från Da Nang och få inblick i en vietnamesisk familjs vardagsförhållanden. Men tankarna snurrade när jag skulle sova.
Alla adoptioner har en tragisk bakgrund. Hur det än är så vilar min lycka på en sorg. Men - det är inte adoptionen som orsaker tragiken, tragiken har redan skett och förhoppningsvis så kan adoptionen lindra tragiken så mycket som bara är möjligt.

När jag skulle försöka komma på andra tankar för att kunna sova så kom jag in i en dokumentär om kinesiska barn som tränades/plågades för att bli elitgymnaster. Så hårt!
Så - känslorna flödade igår - med... ;-)

dop

Nu ska jag strax åka på dop. En liten kille som är ca 1 månad yngre än min tös ska döpas idag. Jag hoppas att jag och hans mamma hinner få lite mammaledigtid tillsammans när vi väl blivit trygga och hemmastadda lillan och jag. Det är kul för flera av mina vänner kommer att vara hemma samtidigt med mig. Det är kul att ha valmöjligheten att kunna umgås - det blir ju ingen traditionell mammagrupp för mig.

Åter till dopet - får se om jag kommer bli rörd igen - risken finns. :-)

Jag hoppas att de inte sjunger psalmen med frasen "du är aldrig ensam och oönskad mer" den gillar jag inte alls!

Förberedelser på ett praktiskt plan

Just nu tvättar jag sängkläder till lillans säng. Konstig känsla... Hon ska ligga här hos mig och sova inom en inte så lång framtid ändå. Jag märker att jag lättare ägnar mig åt förberedelser inför resan och tiden vi ska ha där, medan det känns ännu mer avlägset att förbereda saker för vårt liv här hemma. Men det är ju roligt ju, så även om det inte egentligen är någon panik så ska jag försöka göra lite då och då.
Att jag sedan inte gör det som jag verkligen borde göra - röja i förråd och garderober och liknande eller göra klart saker på jobbet är ju idiotiskt men ganska typiskt mig...

Annars närmar sig sommaren och semesterplanerna. Det är ju totalt omöjligt att planera någonting. Jag vet inte när jag kommer att åka eller när jag kommer hem. Som tur är så behöver inte det jag helst gör på somrarna planeras - jag spenderar semestern i en liten stuga nära mitt barndomshem med familj och barndomskompisar på plats.
Tidigare har jag funderat över hur årets midsommar skulle bli - skulle jag fira midsommar med en liten tjej på armen. Det tror jag inte längre - eller ja, kanske en midsommar i Vietnam om jag har tur eller om det skulle gå superfort här på slutet så skulle vi ju kunna vara nyhemkomna...
Men -troligast känns att jag kommer att fira ännu en midsommar utan barn.

ledig dag

Idag har jag som de flesta andra varit ledig - och jag har gjort absolut ingenting!
Jag har inte städat som verkligen behövs, jag har inte rensat i garderober och förråd och åkt till återvinningsstationen som verkligen behövs, jag har inte gjort det jobb som jag ligger efter med, jag har inte köpt doppresent till dopet på söndag.
Men jag har sovit gott och länge och shoppat onyttigheter. Förhoppningsvis gör dagen att jag har kraft att göra nyttigheterna i helgen istället. :-)

Lilla snuttan - undrar vad hon har gjort idag!

Nya bilder!

Snabbt inlägg - jag är redan sen, men jag fick nya bilder idag - min bebis skrattar och jag gråter av ren lycka! :-)

funderingar

Nu är min älskade syster opererad och allt har gått bra. det höll dock på att inte bli någon operation. Doktorn som skulle operera henne sa till skillnad från de läkare som hon pratat med tidigare att det inte alls var okej att åka till Vietnam för tätt inpå operationen. Inte inom en månad sa han först. Syrran blev då tveksam till hur hon skulle göra men efter att ha läkaren sagt att det är värst de första veckorna valde hon att operera sig i alla fall.
Det känns lite jobbigt måste jag säga. Jag kan inte hoppas på att resan ska dröja, men jag ivll inte heller att min älskade lillasyster ska utsätta sig för någon som helst risk genom att åka med mig. :-(
Det är ju tur att det inte är jag som avgör när jag ska resa... Och om det dröjer nu så får jag väl tänka att det är bra för hennes skull...
Om det skulle gå fort så får jag försöka övertyga henne om att stanna hemma, men jag har en känsla av att det blir svårt. Det finns andra som kan och vill resa med mig och som jag också skulle uppskatta om de följde med, men mer perfekt än min syster kan det inte bli.
Hon har många praktiska egenskaper/erfarenheter som är bra -såsom att hon är resvan, stresstålig, tvåbarnsmamma, förskollärare osv men främst så vill jag ha med henne för att jag känner mig fullkomligt trygg med henne. Vi kan kommunicera både med och utan ord. Jag känner ofta vad hon känner och vice versa och jag kan också säga precis vad som helst till henne. Jag vet inte hur jag kommer att reagera - kommer jag att vilja ha massor med hjälp med min lilla eller kommer jag vilja att alla håller sig på avstånd, kommer jag att oroa mig eller vara lugn, kommer jag att kunna fokusera på allt annat som ska göras eller inte osv osv.

Ett annat skäl till att jag vill ha henne med är att hon kommer bli en av de viktigaste människorna i lillans liv. Jag älskar hennes barn så att det gör ont och jag vet att hon kommer att älska lillan på samma sätt.
Så - jag vill åka nu, nu, nu men jag vill också ha med min syster. :-)

Mina föräldrar vill också åka med och det vore jättehäftigt om de fick komma in i lillans liv från början. Bättre morföräldrar går inte att tänka sig, men till skillnad från om det är syrran som åker med så kommer inte de att kunna avlasta mig med de praktiska sakerna på samma sätt. men det är klart - blir det så så blir det bra. Min allra närmaste vän ´är också en av kandidaterna till ressällskap. Hon skulle kunna sköta sådana saker men har däremot noll erfarenhet av barn. Hur det än blir så blir det bra - jag kommer inte att behöva åka ensam. :-)

Och självklart är det viktigast att operationen gick bra!
Idag har min bekanta träffat sin dotter *ryser*
Tänk när det är min tur!