Shopping och tankar

Idag var jag och hämtade ut barnvagnen och skötbordet som jag köpt. Overkligt att jag har en barnvagn i min bil! :-D

Efter en tid av grubbel och oro och allmän jobbig väntan så fick jag mig en tankeställare när jag fick rundbrevet från min organisation förra veckan. & familjer väntar på barnbesked fortfarande och det börjar bli ont om tid... Tänk om jag hade varit en av dem!!! Jag mste komma ihåg vilken oerhörd tur jag har haft och hur priviligerad jag är och jag är såå tacksam!

Du får ta den tid du behöver!

Jag får inte knacka på hennes dörr om jag inte är beredd att komma in,
jag får inte göra om hennes namn och börja kalla henne för min.
Jag får inte vandra på hennes väg utan att visa henne mitt mål
och inte stjäla av hennes godhet för att fylla upp mitt hål.

Jag får inte riva hennes murar som hon omsorgsfullt har byggt
om jag inte skyddar hennes drömmar så att hon kan sova tryggt.
jag får inte ha henne som en dröm, nej hon vill vara min verklighet.
Jag får inte säga att jag hoppas om jag inte tror jag vet.

Jag får inte andas på hennes panna och inte få henne falla mer
om jag inte sen kan stå för all den oreda jag ger
och jag får inte röra vid hennes hjärta som om allt var uppenbart
men jag önskar inget hellre än att göra allting mot henne snart.

Jag får inte röra vid hennes hjärta som om allt var uppenbart
men jag önskar inget hellre än att göra allting mot henne snart.

(Fritt efter Sonja Aldén)

Jag har full respekt inför det faktum att jag ska vända upp och ner på hennes värld snart, men jag känner mig också väldigt trygg i att jag är beredd att komma in genom den dörr jag knackar på och att det just är att kalla henne för min so mjag ska göra - hon är min och jag är hennes. Jag är ocks å beredd att försiktigt riva hennes murar men inte låta henne falla utan finnas där och fånga upp henne.

Och hennes hjärta - ja, det vill jag röra vid som hon redan rört vid mitt.

Längtan

Jag längtar så mycket att jag tror jag blir tokig!

Chao Boy toy

Har försökt lära mig vietnamesiska via nätet ikväll - jättekul och jättesvårt. I min öron så låter godkväll såsom jag skrev i rubriken - det kommer jag ihåg i alla fall. :-)
Tack går också bra - Come on! :-)
Det var ett riktigt bra gratisprogram jag hittade med övningar för att nöta in orden.
Hittills har jag försökt lära mig

• Jag heter,
• ursäkta,
• förlåt,
• please till män och
• please till kvinnor,
• how are you till män
• och till kvinnor,
• ja,
• nej,
• godmorgon,
• godkväll,
• hej,
• hejdå,
• Bra tack, och du? till kvinnor
• och till män
• tack

Kommer jag att kunna lära mig det - jag vet inte men jag har kul medan jag försöker :-)

Jag ska försöka lära mig lite kärleksord att använda till min lilla - ska leta vidare i programmet nu.

Upp och ner, ner och upp

Jag är verkligen labil just nu. Jag kan inte ens skriva ena dagen - utan ena stunden så känns allt bara toppen, och det känns som om jag kommer att åka snart, snart och att det är en njutning att fixa och dona här hemma innan jag får åka. Nästa stund så går jag sönder av längtan. Tiden känns så oändligt lång och jag oroar mig över allt man bara kan oroa sig för.

Hur har hon det nu? Om hon gråter - har någon tid att trösta henne, har någon tid att gosa med henne bara för att, är hon frisk, varför får jag inte vara där hos henne, kommer jag verkligen att få åka till henne, kommer jag att kunna ge henne allt det hon förtjänar, tänk om något händer henne osv osv osv.

Jag drömmer mardrömmar om att hon ramlar ner från skötbord - inte för att jag tror att hon ligger på skötbord, man har väl sett youtube, jag vaknar och försöker föreställa mig hur det skulle kännas om något skulle hända så att jag inte fick henne, och jag blir kallsvettig av rädsla. Tanken är för hemsk! Om jag försöker tänka att något gott skulle hända henne som gjorde att jag inte fick henne så går det inte ändå! Jag kan inte föreställa mig att livet skulle kunna gå vidare utan henne. Det är nästan sjukt att man kan känna så starkt för en liten människa man aldrig träffat men så är det!

Jag har full respekt inför att jag inte känner henne, jag tänker verkligen sträva efter att lära känna henne och älska henne för den hon är, men kärleken kommer före och styrs inte av tankar och förnuft. Jag kan gå igenom eld för henne!

Imorgon är det måndag - då har det gått ytterligare en vecka. Jag kan faktiskt räkna väntan i månader och till och med nästan veckor nu - inte år - det är underbart! Som sagt - upp och ner! :-)

Idag för två månader sedan ringde Maria från BFA med de mest underbara nyheterna. Jag börjar gråta bara av att skriva om det - så stort är det och så stort känns det och det är så makalöst häftigt! I två månader har jag vetat om att just min lilla flicka finns och att jag ska få bli hennes mamma!

Jag hade funderat över hur jag skulle reagera när väl det magiska samtalet kom.

När jag fick mitt medgivande och när jag fick reda på att jag skulle få samla papper till Vietnam så hamnade jag i ett slags rus - jag grät och skrattade och blev helt yr av alla känslor. Det här samtalet - att det finns ett barn till mig - hur skulle jag inte reagera då...

Och visst reagerade jag - men jag grät inte. Jag som lider av känslomässig inkontinens fällde inte en tår medan jag pratade med Maria. Jag skrattade inte heller - jag darrade! Mina händer darrade, min röst darrade, min värld darrade, skakade, det dånade i öronen - och jag visste inte vad jag skulle säga. Jättekonstig känsla faktiskt. Lyckan var total från första stund, men det kändes också som om jag stod utanför min kropp och tänkte - händer det nu?, nu händer det, händer det nu?

När jag väl lagt på kom tårarna men framför allt skrattet. Jag skrattade och skrattade och skrattade den dagen. Jag var helt yr, helt vimsig och så vansinnigt vansinnigt lycklig att jag nästan blev rädd. Den känslan finns kvar - jag kan bli rädd över att ha haft en så otrolig tur, och för att jag är så otroligt lycklig. Jag som inte är skrockfull kan ändå bli det och känna skräcken att det är för bra för att vara sant.

Och de tårar jag inte fällde under samtalet - de har jag tagit igen med råge. Jag gråter otroligt mycket de här dagarna. Jag gråter för att jag är lycklig, jag gråter för att jag inte står ut med att hon är där och jag här, jag gråter för at jag blir så rädd att något ska gå på tok, jag gråter om jag tänker på att hon kanske gråter, jag gråter för att jag kommer att få hålla henne i mina armar en dag, jag gråter för att ansvaret är så stort och jag vill att hon ska få allt hon behöver, jag gråter när jag tänker på de barn som kommer att bli kvar på barnhemmet, jag gråter för att jag har en så fin familj och så fina vänner som också längtar efter henne - kort sagt - jag gråter. :-)

Och hela tiden är jag ofattbart lycklig! :-)

Hjärtats allra käraste barn!

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN
Av: Harriet Löwenhjälm (1887-1918)

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist
det vågar jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?

Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.

Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå!

Och tänk att Harriet Löwenhjälm kunde skriva en dikt som handlar om mig ocm mina känslor inför min lilla fast hon dog för snart 100 år sedan! ;-)

Mycket trolig dopdikt!