Advent

Jag fullkomligt älskar advents- och juletiden. Håller fast vid traditioner och bara myser dagarna i ända. Det är en härlig tid för en sådan som mig att arbeta på förskola för då får man verkligen frossa i julförberedelser, luciasånger, pepparkaksbak o dyl. Och nu är det dags att fira advent och jul med min egna lilla unge! MYSIGT!!!
Nu har jag ställt fram en del pynt och på hedersplatsen står 2 änglar - en som ser ut att ha asiatiskt ursprung och en med afrikanskt.

Jag köpte en uppsättning till min förskola för några år sedan - där är de flesta barnen av just afrikanskt eller asiatiskt ursprung - och kort därefter köpte jag egna till mig.

Under de år jag haft dem så har jag undrat om jag kommer att ha en liten asiatisk eller afrikansk riktig ängel hos mig någon gång. Nu är hon här - min lilla vietnamesiska älveflicka... (och jag tänker inte ens skriva något om den lilla envisa tanken som dyker upp - kommer det kanske att finnas en liten afrikansk ängel här någon gång i framtiden också. För det är ju så att jag antagligen skulle kunna komma fram i köerna till ett afrikanskt land om några år - men det skriver jag inget om - nej då ;-))

Fotografering

Idag hade jag beställt tid hos en fotograf för lillan. Hennes båda kusiner blev fotade i ettårsåldern och jag/vi tänkte att det skulle vara roligt med kort från samma ålder på henne. Men tji fick vi! ;-)
Min lilla tös vägrade nämligen att lämna min famn. Hennes lilla rumpa var i mitt knä heela tiden fast hon var så frestad så frestad att undersöka allt spännande fotografen ställde fram. Hon sträckte sina armar och överkroppen i en båge för att nå - men lämna mamma -nähä!
Vi fick ge upp utan att ha fått ett enda foto av henne. Tråkigt så klart och synd om fotografen som slösade bort sin tid på oss men man får se det från den positiva sidan - hon vet vem hon hör hemma hos ;-)

Nu vet jag inte riktigt om jag ska ge samma fotograf en chans till, kanske går det lättare nästa gång när hon känner igen honom och miljön men jag är faktiskt tveksam. Hon var så långt ifrån att våga släppa taget.
När vi kom och hon satt i selen så hälsade hon så glatt på honom och han sa då att hon var ju lätt att få kontakt med ;-)

Igår var vi på ettårskontroll. Hon fick ingen spruta eftersom vi nyss tagit svininfluensavaccinet så vi ska dit igen om ett tag, men hon blev i alla fall undersökt och mätt och vägd.
Hon har tydligen växt 3,5 cm på 6 veckor! Är det verkligen möjligt eller har någon av mätningarna blivit fel tro?
Hennes första månad i Sverige växte hon 1/2 cm och nu alltså 3,5... Jag tvivlar lite faktiskt.

Min fina fina tös - ikväll översköljdes jag igen av den största tacksamhet när jag vaggade henne till sömns. Jag är så tacksam över att jag har fått henne i mitt liv!

vaccinerad

Idag lyckades jag få min lilla tjej vaccinerad mot svininfluensan. Känns skönt! Jag hoppas hon inte blir dålig av sprutan nu bara - de flesta småttingar jag känner har faktiskt blivit sjuka men hon fick sprutan i morse och än så länge har jag inte märkt något.

Än har jag inte behövt klara av att lillan är sjuk - blir intressant att se hur jag kommer att hantera det när det väl är dags. ;-)

Lillan har faktiskt slutat med de lite besvärliga vanorna hon hade för ett tag sedan att knipa igen munnen vid tandbostning och vända tallriken upp och ner vid måltiderna. (eller jag vågar inte tro att hon har slutat men hon har inte gjort det på ett bra tag i alla fall) Men jag hade föredragit dem framför hennes nya vana att snabbt som blixten ställa sig upp i matstolen. Jag fattar inte hur hon kommer upp så snabbt!!! Totalt livsfarligt ser det i alla fall ut. Idag klättrade hon också upp på tripptrappstolen från golvet. Ställde sig på fotplattan och försökte även komma upp i sitsen men jag avbröt henne. Gah! Den där lilla vingliga tjejen som ramlar och slår sig även om hon bara ska gå på ett slätt golv.

Min älskade lilla skruttunge!

tiden

På söndag ska vi träffas - vi som gick medgivandekursen tillsammans. För läängesedan - våren 2006 - träffades vi varje vecka och nötte och blötte tankar och känslor med varandra. Vi har fortsatt att träffats ca en gång/termin och på söndag är det dags igen.
Jag ser verkligen fram emot det och tänkte att det känns extra roligt eftersom vi kommer att ha ett litet nytt barn med oss - en av tjejerna har nyss kommit hem med sin dotter från Kina. Det dröjde länge innan jag insåg att min tjej också är ny - det är ju första gången vi träffas sedan hon kom hem också. Ibland känns det som om hon varit här så länge och att alla redan träffat henne, men så är det ju inte. För tre månader sedan satt jag på planet på väg till Vietnam. För tre månader sedan hade inte JAG träffat henne.

När jag träffar bekanta som frågar hur vi har det, hur det känns osv så känner jag ibland att jag inte kan uttrycka hur fantastiskt allt är. Hur mycket jag älskar henne, hur mycket jag älskar att vara hennes mamma. Orden räcker inte till alla gånger och det känns platt det som kommer ur min mun. Igen - det är så stort och märkvärdigt och lätt och självklart. Hon är min - så självklart min - och på samma gång så är ju det ett mirakel! Att detta lilla barn från andra sidan jorden på ett så självklart sätt har blivit min - det är ju inte självklart egentligen. Jag VET att jag upprepar mig ;-)

På måndag ska jag försöka få henne vaccinerad för svininfluensan. Jag hoppas att hon får den och jag hoppas att hom kommer att må bra efter den. Än så länge så har hon ju inte varit sjuk - förkyld ja, men ingen feber eller liknande... Jag hoppas att hon kommer att slippa, men om inte att hon inte blir allt för dålig och jag inte alltför orolig. ;-)

Kan man älska ihjäl en unge så är min illa ute!

Var på jobbet idag och lämnade en del saker. Där träffade jag en pappa till ett av barnen som gratulerade mig eftersom jag fått barn och konstaterade att han inte sett mig på länge och att han då trodde att jag kanske fått barn. Min kollega (som jag beklagade mig över innan sommaren i bloggen tror jag) säger då - nej, det är inte så, hon har adopterat. Han tittar då på henne och säger - ja, då har hon ju fått barn, det har väl ingen betydelse på vilket sätt!

Och jag kände mig så mycket närmare denne djupt religiösa muslimska man med fru och 4 barn än någonsin kollegan som också är en ensamstående mamma med rötterna i samma landsända som jag själv!

Nuet och framtiden

Vi har haft en lugn helg jag och lillan occh inte gjort något speciellt alls. Det kändes att vi behövde det efter en ganska intensiv födelsedagsvecka. Nu har vi ganska mycket inplanerat veckan som kommer, men nu tror jag vi är redo igen.

På onsdag åker vi till min hembygd och stannar till söndag. Vi har redan varit där på besök och lillan har inte haft några problem med den omställningen. Självklart är jag beredd att anpassa mina planer efter hennes behov men jag ser det som att det är jag som är hennes trygghet och det verkar fungera bra för henne.

Vi ska bl a fira min bästa vän som fyller 40. Hon önskade sig en utekväll tillsammans till sommaren och även om vi kanske är redo för barnvakt framåt sommaren så blev jag jättestressad av tanken. Vi får se om jag är redo för ett sådant presentkort...

Det stressar mig också att jag inom en ganska snar framtid måste ta beslut om hur vi ska leva och bo. Vi bor trångt nu, men det funkar och skulle säkert funka något år till, men i längden så kommer det inte att gå och vi kommer alltså att behöva flytta. Och då vore det ju smart att flytta innan det är dags för lillan att börja förskolan. Men var ska vi bo???
Ska jag köpa en ny bostadsrätt eller ska jag sälja den jag bor i och få loss pengar. I beräkningen måste jag också ha med möjligheten att eventuellt försöka få syskon till lillan någon gång i framtiden. Det är alldeles för tidigt att ta något beslut om det nu, men det handlar faktiskt mycket om pengar om det ska bli möjligt eller ej.

Blä - jag är så velig!

Jag kanske ska fortsätta mina tankar kring ett barn till när jag ändå är inne på det.
Å ena sidan så känns livet komplett nu. Jag har mitt barn, vi är en familj och får jag aldrig något mer barn så är jag lycklig ändå. Å andra sidan så finns det ingen större skatt än ett barn. Och jag har alltid sagt dels att jag vill ha många barn och att syskon är den största gåvan man kan ge sitt barn.

Men så var det det här med pengarna då. Jag skulle säkert kunna låna till en adoptionsavgift till, men ibland tänker jag att jag kanske borde lägga pengarna på mitt och lillans liv. Pengar är inte allt med det underlättar ju helt klart. Jag kan kanske vara hemma längre, ha längre semestrar och kunna leva ett enklare liv. Men å andra sidan - tänk om mina föräldrar gjort det valet. Tänk om de hade sagt till mig - nej, vi valde bort syskon och åkte på fina semestrar med dig istället. ;-)

Tänk om lillan när hon blir stor undrar varför hon inte fick syskon och jag då säger - men jag tänkte att det var bättre med längre sommarlov? Det går ju inte...

Men som jag skrev förut så är det alldeles för tidigt att ta ställning till det nu. Lillan är liten, vi har nyss fått varandra och eldprovet för mig kommer säkert att komma när jag ska få ihop livet efter föräldraledigheten. Nu är det ju inga problem när jag kan ägna mig helt åt henne men hur blir det sedan? Så - det är inget beslut jag kan fatta nu, men jag kommer att fortsätta att betala in sökandeavgiften till AC. För jag är ju i den lyckliga sitsen att jag inte använt min tidigaste kötid. Om inga regler ändras så är möjligheten stor att jag är framme i någon kö när det gått så lång tid att jag kan börja tänka på syskon.

Men så var det ju det här med boendet igen då. Om jag säljer lägenheten och flyttar till en hyresrätt så förlorar jag visserligen en del av vinsten men jag får loss pengar. Köper jag en ny bostadsrätt så gäller det att värdet håller sig/ökar så att jag kan låna på den. Usch och fy igen för beslut!