omställning

Jag tänker ganska mycket på den omställning som det kommer att bli att bli mamma och leva med ett litet barn. Jag är inställd på att livet kommer att förändras radikalt, jag inbillar mig inte att det kommer att vara rosaskimrande hela tiden och ja - det mesta kommer att förändras eller i alla fall påverkas. Men förstår jag det verkligen? Jag hör om andra som kommer hem med sina små som uttrycker att omställningen var mycket större än vad de trodde, och då är fråga - trodde de som jag eller ej? Kommer även jag att bli överraskad? Säkert! :-)

I alla fall så föröker jag vara inställd på att det mesta kommer att fungera bra för oss. Tro inget annat än att jag är fullt medveten om alla svårigheter som kan uppstå men jag tror på att ändå utgå från det positiva men ha en handlingsberedskap för det som kan vara svårt. Jag tror att ens syn på saker och ting verkligen är med och påverkar hur de till slut blir.

Idag fick jag mail från tjejen som hämtat ett barn på min flickas barnhem och som tog med presenter till min lilla. Hon skulle skicka bilder senare - än har inga kommit, men jag är så förväntansfull!

Knäppa drömmar

I natt drömde jag en hemsk dröm som följt mig hela dagen. Jag drömde att jag blev inkallad på ett möte och fick meddelandet att det gick för långsamt i Vietnam så adoptionen av min flicka skulle stoppas. Men istället så skulle jag få adoptera en 1,5-årig pojke från Polen. Jag fick bilder och film på honom - han hette Valter och var jättesöt och jag var förtvivlad!

Jag ville ju bara ha min lilla tös men fick bara svaret att det var omöjligt, jag kunde ju tacka nej till Valter om jag ville (som för övrigt var gravt handikappad pga alkoholskador - jag vet - fördomsfull dröm) men då skulle jag få börja om i alla köer.
Givetvis ville jag inte det - men jag bekymrade mig mest över min tös och funderade på om jag skulle skicka ner alla saker till henne som jag köpt in och om jag kunde åka dit och hälsa på henne och så vidare och jag vaknade med världens sämsta samvete för lilla Valters skull. Det är ju helt knäppt, men hela dagen har den känslan följt mig - jag hade bestämt mig för att bli hans mamma, men jag var inte glad över det.

Jag vet ju att jag hade älskat lille Valter högt och förutsättningslöst om det var han som skulle ha blivit mitt barn men i drömmen var jag så himla ledsen och besviken och tog emot honom helt sakligt bara - mest som en arbetsuppgift. Stackars lille Valter!
Så här har jag gått omkring hela dagen och skämts inför mina känslor inför ett barn som inte finns. :-) Hmm.

Jag undrar vad den drömmen står för egentligen - kanske bara en rädsla för vad som skulle hända om något hände så att min tös inte blev min - för den rädslan finns där som en mörk skugga djupt inne i mig...

Fler goda nyheter

Har just fått veta att ytterligare 2 av mina vänner väntar barn! Det är så himla kul - så många av dem som jag växt upp med eller åtminstone delat studietiden med har just fått barn eller kommer att få det snart. Det är jättemånga av mina närmaste vänner som kommer att vara föräldralediga samtidigt med mig, och min tös kommer att få så många jämnåriga barn i vår vänskapskrets. Det trodde jag faktiskt inte när jag drog igång den här processen. Bara ett barn är förstabarn till sina föräldrar - alla andra får nu sitt andra eller tredje barn - och så lyckas de pricka in tidpunkten så här perfekt.
Superkul! :-)

midsommarnattsdröm

Har firat midsommar nu... Tänkte jättemycket på nästa år - när jag ska göra samma sak som i år men med mitt egna lilla barn i famnen istället.
Mina systerdöttrar började fundera över sin mammas blivande mosterroll. För - en moster säger ju ja till en del saker som en mamma säger nej till. Hur ska det bli om deras mamma ska säga ja till saker till lillkusinen - ska hon ändå säga nej till dem? :-)
Ja, det blir spännande att se hur det kommer att bli!

info

Igår fick jag lite information - eller lite ickeinformation snarare. Mina handlingar befann sig för 2 veckor sedan hos de lokala myndigheterna. organisationen vet inte om de är kvar där eller gått vidare. Sedan ska de till centralmyndigheten för granskning och sedan tillbaka till lokalmyndigheten för att då få ett ceremonidatum.

Men - att skicka post från A till B tar numera 1-3 veckor!!!
Fy F*n...

Nu vill jag faktiskt få information (som om jag inte velat det tidigare) Nu har jag gått in i den sjätte väntansmånaden och jag vill hämta henne nu. Det känns mer avlägset än någonsin, fast det är tvärtom - snart är det skarpt läge ju...

Jag vill också att klumpen i magen som beror på andra bekymmer ska släppa. Jag vill bara vara glad eller då - använda all kraft till att hantera det jobbiga som väntan innebär. Men livet slutar ju inte runtomkring bara för att jag går i väntanstider.

Jag skulle verkligen vilja få gå lite på halvfart på jobbet nu, jag känner att jag knappt orkar det, men tyvärr så är det tvärtom. Dels har jag rollen som spindeln i nätet och om jag backar så är det ingen som kliver fram - tro mig, jag har försökt, och dels så är det enormt mycket att göra nu inför att jag faktiskt ska vara borta i minst ett år. Det jobbigaste är ju sådant som redan borde varit gjort som jag skjutit på - det måste ju fixas. Om jag inte hinner med annat så må det väl vara...

Nog med klagovisor - snart snart har jag mitt barn i famnen, snart är jag mamma för resten av livet, snart förändras mitt liv ganska så totalt - och jag längtar!

Det händer andra saker i mitt liv just nu, saker som inte har ett dugg med adoptionen att göra och som skulle vara svåra att hantera när som helst och som blir "omöjliga" att ta nu. Jag har inte kraft att hantera svåra saker och samtidigt så blir jag förbannad över att jobbiga tråkiga tankar ska blanda sig in i min lycka. Förstå mig rätt - inget kan utplåna lyckan eller få den att plana av, men jag vill inte lägga kraft på något annat alls! Samtidigt är det bra att det händer nu, när jag inte är på väg - då hade jag inte kunnat ta tag i det alls och det tror jag inte är bra, det hade säkert straffat sig efteråt.

I övrigt så väntar jag - mycket lite tålmodigt...
Surt inlägg det här - och det har ju låtit vänta på sig också, men men... Jag kommer nog igen snart.