Fällde några tårar på jobbet idag ändå

men det hände på rasten och där gråter jag ohämmat ;-) Nej då, men där är jag mitt privata jag och det gör mig ingenting.
Det som fick mig att bli tårögd idag var min nya kollega - som jag dock känt i många år.
Hon sa: berätta för mig om din flicka. Och jag kände helt plötsligt - jag har ju inget att berätta. Jag känner henne inte, jag vet så lite om henne...
Och så är det ju - fast jag känner att jag skulle kunna gå igenom eld för henne så känner jag ju henne inte. Jag har sett henne på en massa kort och mitt hjärta har ställt in sig på att få älska henne för resten av livet men jag känner henne inte! Jag har bara fått henne beskriven i några få ord - en mycket fin liten flicka, snabb och aktiv och den korta, runda typen.

Samtidigt så är det ju så stort att få lära känna henne. Jag kommer att kunna berätta massor om henne längre fram när jag har träffat henne, lärt känna henne, fått reda på vad hon är för en liten person och när jag har delat en massa upplevelser med henne.

Hur är det möjligt att det kan kännas så rätt och så stort och så viktigt i det här läget? Kanske går det inte att förstå, kanske behöver jag inte förstå det heller utan bara vila i den fantastiska känslan att det verkligen känns så.

Rätt
Stort
Viktigt

Mycket bättre dag än förväntat

Jag bävade som sagt lite inför att komma tillbaka till jobbet idag men det gick ganska bra ändå. Hann berätta vad jag vet om förseningar och anledningar till dem, och sedan fick jag ett uppdateringsmail från organisationen.
Hon som var sjuk i Vietnam har tillfrisknat, mina papper "är näst på tur", man verkar få sköta postgången själv och slippa skicka den med1-3veckorsposten. Mailet slutade "håll ut så hoppas jag att vi hörs snart igen"
Jag blev som himla glad! Jag vet inte hur länge det kommer att dröja ändå, men nu finns ju hoppet att det kan gå fort. Fick tårar i ögonen av lycka - jag bara undrar hur jag kommer att reagera när jag väl ska få resa. :-)

Sedan är det en njutning att komma hem till lägenheten också. Det är ju ganska färdigt för den lilla här hemma och det har det ju varit ett tag, men eftersom jag varit borta i 5 veckor så har jag liksom glömt bort det och blir så glad när jag ser spjälsängen, skötbordet, matstolen och vagnen. :-) Det ska bo ett litet barn här snart (peppar, peppar)

Till jobbet imorgon

I morgon ska jag alltså börja jobba igen. Har inte riktigt känt efter hur det känns men jag vet att jag kommer att möta en massa kommentarer och frågor och beklaganden över att jag inte fått hämta lillflickan ännu. Och det gör mig egentligen ingenting - problemet är bara att jag titt som tätt har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag får frågan om det är jobbigt eller liknande. Jag är ju en van gråtare - är lättrörd även i vanliga fall och det gör mig oftast ingenting, men det är ju inte läge att börja snyfta på jobbet precis. Hoppas att jag kan gå in i min vanliga yrkesroll där känslorna inte ligger utanpå...

När jag ringde till jobbet för att berätta att jag skulle dyka upp igen svarade kollegan "hej mamman" i telefonen. Hon trodde att jag ringde för att berätta att jag var hemma med min flicka - det hade ju jag också trott.

Sen surar jag lite över att det är så svårt att planera privatlivet också. Innan sommaren såg jag att mina och mina studiekamraters gamla favoritgrupp skulle komma hit i slutet av augusti. Tänkte då att det funkar ju inte för mig. När det nu visar sig att jag inte alls är i Vietnam (även om det finns ett liitet hopp att jag är på väg då) eller hemma med mitt barn då så är det slut på biljetterna... Stackars mig. ;-)
De kommer tillbaka i november igen men då måste jag ju vara hemma med lillan - jag tänker då inte köpa biljetter till den konserten i alla fall.

I övrigt så har jag haft en bra helg. Fint väder och rolig fest med både nära och lite avlägsna vänner. Det är otroligt vad många det är som är engagerade i min resa utan att jag ens vet om det. Det värmer! :-)

Imorgon är det måndag - 5 härliga arbetsdagar väntar för förhoppningsvis friska vietnamesiska tjänstemän då de kan granska, stämpla och skicka handlingar vidare.
Hoppas, hoppas, hoppas hon är frisk igen.
Och hoppas att min lilla flicka har det bra!

Det gör ont att få barn

Fick mail från min kontaktperson här i Sverige idag - sköönt att hon är tillbaka från semestern. Det hackar i processen i Vietnam - sjukdom hos någon som gör att allt har stoppats upp och nya personer på avgörande poster vilket skapar oro.
Det är otroligt vad känslorna ligger utanpå just nu - jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste det.
Men - som jag skrivit förut - det är ju på grund av att det är något så stort, något så underbart, något så viktigt som väntar som gör att det är så smärtsamt och jobbigt att vänta.
Jag önskar att det gick lättare men det är ju utan tvekan värt alla tårar. Jag skulle aldrig välja ett mindre känslomässigt stormande liv!
Och utan tvekan så var det alltså rätt beslut att bryta semestern. Hoppet är ju definitivt över att jag skulle ha kunnat dra ut på ledigheten tills det var dags att åka. Imorgon ska jag ringa mina kollegor och berätta att jag kommer på måndag. Ja, ja smällar man får ta...

Har bestämt mig

angående semestern. Jag bryter den en vecka i förväg och börjar jobba på måndag. Jag har ju haft 5 veckor då och det finns absolut ingen anledning för mig att vara ledig längre den här sommaren - förutom att jag vill då. Jag vill egentligen absolut inte komma tillbaka till jobbet utan att veta ett dugg mer än när jag gick på ledighet. Jag vill inte svara på alla frågor som inte har något svar, jag har ingen lust att engagera mig i något som ska ske under hösten på jobbet, jag vill inte vara här medan lillan är där - långt borta!
Men - det är det enda rätta ändå. Annars kommer det att kännas likadant om en vecka - och då har jag inga lediga dagar kvar att använda till resan.
Och - det ska bli kul att träffa alla vänner i min hemstad igen, det ska bli kul att återigen fixa i lägenheten inför lillans ankomst, det ska bli kul att träffa många av de människor som jag träffar genom jobbet.

Små barn

Idag har jag ännu en gång träffat en kompis som har barn i ungefär samma ålder som min flicka. Det känns så speciellt - både att tänka att våra barn antagligen kommer att leka tillsammans i framtiden och att ha närkontakt med ett barn i den åldern och veta att snart, snart (peppar, peppar) så kommer jag att hålla mitt barn i famnen.

Jag skriver mitt i natten - vilket innebär att det är morgon i Vietnam. Min lilla tös kanske leker just nu eller äter eller busar eller vad hon nu kan göra. (nej, inte gråter hon inte, inte är hon ledsen eller ensam eller rädd - nej då, absolut inte)
Och en tjänsteman på ett kontor någonstans skulle kunna hålla i mina papper och se till att drömmen blir till verklighet... Just nu - det är ju möjligt!

augusti

Jaha, då var det augusti. Jag har sedan den där underbara dagen i januari upprepat 100-tals gånger att "jag kommer att få hämta henne i maj, juni eller juli". Jag vet att det inte finns några garantier och det har jag också sagt men mantrat har suttit där - maj, juni eller juli - hon kommer att vara 6,7 eller 8 månader. Nu är det augusti...