Livstecken :-)

Vi har det bra. Allt är precis som det ska. Jag ligger i sängen och skriver och på min ena sida sover den lilla stora dottern och på den andra hennes lillebror. Min son. Min älskade son som jag fick i famnen för 11 månader sedan. Mitt charmtroll, mitt busfrö, min andra lilla skatt. Som genom sin ankomst förändrat allt såklart. Och ändå inte för han hör ju hemma här. Såklart. Att bli tvåbarnsmamma har inneburit utmaningar och omställningar men mest ren och skär lycka. Men trött blir man ;-) så nu ska jag sova. Mellan de där två barnen som sparkat lite lätt på nog från varsitt håll. Mina barn! Så oändligt tacksam!

En Son!!!

Ja det är inte klokt på något sätt - men nu har det hänt! Jag har varit med om detta stora fantastiska samtal en gång till och det finns en liten pojke som väntar på oss. Eller det gör han ju inte, han vet ingenting om oss, men JAG väntar på honom! En liten pojke! En fantastiskt söt liten pojke! En son!!!

Inte idag, inte imorgon men i övermorgon

Väntar jag barn igen!! På riktigt! För imorgon postar jag mina ansökningshandlingar till AC och sen kan jag bli matchad när som helst. Det kan dröja länge länge, det finns inga garantier alls MEN det kan också gå fort! Vad har hänt - jo, Vietnam dröjer och dröjer, självklart kan de öppna snart men ingen sådan information kommer. De andra länderna jag köar i går långsamt/ändrar regler och inget händer där heller. Jag börjar landa i lång väntan, börjar tänka att jag får se hur det utvecklar sig, om jag är framme i någon kö innan dottern blivit 6 år och kinaalternativet öppnar sig. Börjar tänka att jag nog får vänta två år till innan jag kan ansöka. Då skriver en vän till mig att hon hört att Kina numera gör individuella bedömningar och att hon tycker att jag ska fråga om de inte kan göra undantag för dotterns för lågs ålder. Jag skickar iväg ett mail på natten med den frågan och tänkte nog att jag skulle få nej, och tänkte annars att OM de kan göra undantag så kan jag börja kolla på "barn söker familj" om det dyker upp något barn där som jag kan ansöka om... Morgonen efter jag mailat ringer AC upp mig och säger att jo, Kina gör individuella bedömningar och vill jag att de ska skicka en fråga om de godkänner mig? Blev både förvånad och omtumlad men säger så klart ja. Morgonen efter ringer det igen från AC. Kina har svarat och ja, de godkänner mig!! Vill jag skicka en ansökan nu då och sätta igång en adoptionprocess? Hjälp vad skakig jag blev. Jag var inte beredd, jag trodde inte att det var så nära eller så enkelt eller egentligen ens möjligt. Men nu har jag samlat papper, i första läget behövs inte mycket men jag är nästan färdig med hela stora också. De papperna ska inte lämnas in förrän jag är matchad med ett barn. Och de första - de som gör ATT jag kan bli matchad lägger jag alltså på brevlådan imorgon. Och då väntar jag barn! På riktigt! Och jag är så lycklig och tacksam och pirrig och livrädd! Jag tar inget för givet - men jag tänker glädjas här och nu av detta stora. Denna möjlighet! Jag väntar barn igen!

Länge sen IGEN

Men här händer det grejer. Återkommer :-)

Länge sedan

Och något har hänt med bloggen - ser inte hur det kommer att se ut när jag skriver men men... Tycker den här situationen som jag är i nu är väldigt underlig. Jag har medgivande - jag har lång kötid - och jag har valt att inte ställa mig i någon aktiv kö utan vänta in Vietnam. Som jag var rädd för så verkar det ju inte flyta så smidigt som AC och FFIA först trodde. Vietnam ger inte auktoriation till nya kontakter och AC:s första optimistiska "hoppas kunna skicka handlingar i slutet av året" är ändrat till att de inte vet när och att det kan dröja. FFIA har än så länge inte ändrat texten på sin hemsida. Och vart för det mig i min situation - ja det är frågan det! När jag valde att vänta in Vietnam så tänkte jag att jag skulle vänta till hösten och då se vad som hänt och ta ställning igen då. Nu tror jag att jag kan vara säker på att inget har hänt till hösten - och hur ska jag tänka? Jag känner att jag egentligen inte vill ha barn nu nu om jag har möjligheten att vänta. Jag har precis fått ett nytt jobb - ett jobb som jag tror är ett drömjobb - jag börjar i augusti och vill åtminstone jobba ett år - allt annat känns skamligt faktiskt även om jag vet att jag inte ska tänka så. Och jag VILL som sagt jobba med det här - det känns jättekul! Men samtidigt - tänk om jag inte kan vänta - tänk om väntan innebär att det inte blir något mer barn i vår familj. Tänk om min tid är nu - inte sen utan nu eller aldrig? Men då är frågan igen - vilka alternativ har jag? KANSKE kan jag skicka till Kina redan nu - problemet är att de i så fall måste göra undantag för att min dotter är under 6. Kanske kan de göra det undantaget - kanske inte. Jag är också längst fram i Nigeria-kön och det har liksom varit min plan b men med mycket tvekan. Jag är oroad över en lång och tuff vistelse i landet och också över att det är väldigt dyrt. Det blir dyrt för mig och det blir dyrt för de som ska följa med mig och jag kommer antagligen att behöva ha flera som kan byta av mig - det känns tufft. Men denna plan har ändå funnit där - tills idag då jag gick in och läste igen på AC.s sida och ser nya åldersrekommendationer. För att få ha 0-36 månader så får man inte ha fyllt 39 när man skickar papprena till landet - och jag fyller 39 i höst! 0-3 år är min gräns - det är vad jag känner att jag är beredd på och om jag inte skickar papper nu så måste jag höja till 0-60 månader. Jag vill inte skicka papper nu men tänk om som sagt - tänk om min tid är nu och bara nu? Andra alternativ är Indien men det verkar väldigt osäkert med nya riktlinjer/nytt förfarande och så Lesotho. Lesotho seglar upp som ett toppalternativ - där är jag på plats 2 i singelkön. Det stora stora problemet där är den ytterst osäkra processen då det handlar om tid och då tiden mellan bb och rb. Jag var väldigt dålig på att vänta på rb förra gången - väldigt dålig!!! Snurr snurr snurr på tankarna - men kanske landar jag ändå i att avvakta ett tag till - att vänta och hoppas på Vietnam - och om tiden går så finns förhoppningsvis Kina kvar som alternativ. Om inte annat så fyller dottern 4 i höst - om 2,5 år fyller hon 6 och då är jag 41 år. Med nuvarande regler så är jag gott och väl inom åldersgränsen både för Sverige och Kina och då uppfyller jag de krav som Kina ställer (i nuläget) Men törs man vänta??? Vill jag vänta såå länge? Väljer jag bort barn genom att stå passiv eller har jag tid på mig att vänta in rätt läge för mig och dottern? PUH!

För varenda unge

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Läste just på MIA:s hemsida

att AC har auktorisation för Vietnam till och med 2012och blev genast nervös.
Tänk om de inte hinner komma igång och tänk om MIA inte gör samma bedömning om ett år. Eller tänk om de kommer igång och vi hamnar i samma situation som sist - att auktorisationen dras tillbaka...
Ja ja - det går ju inte att veta någonting i den här världen - det är bara att inse.


Idag har jag i alla fall skrivit klart 30-månadersrapporten om lillan som ska skickas till Vietnam.
Den näst sista obligatoriska - törs man hoppas på att det inte blir så lång lucka innan det är dags att skicka andra blanketter och rapporter till landet där långt borta? :-)

Tillåter mig att drömma

och märker de nya utekläderna till dottern med efternamn istället för förnamn som jag brukar :-)

Vabbar

och segar...
Min älskade dotter har varit frisk i ett helt år - inte en vab-dag förrän för någon vecka sedan.
Och så nu då - när jag var kallad på arbetsintervju - eller åtminstone förintervju till ett jobb som jag verkligen vill ha. Ett jobb jag tror att jag har svårt att få men vill ha...

Måndag kl 11 skulle jag vara på plats - och på söndag eftermiddag börjar dotterns bli hes och modern nervös. Och visst - sen söndagkväll är dottern en kamin!

Även om en arbetsgivare så klart förstår att sådant kan uppstå och även om jag så klart kommer att berätta att jag är ensam med ett förskolebarn så känns det ju inte optimalt att inte kunna komma till en intervju.
Men mina underbara föräldrar satte sig i bilen direkt då de vaknade och körde 25 mil för att komma hit och passa dottern - och jag kunde gå på intervjun! <3

Jag är så lyckligt lottad som har den familj jag har.
Hur intervjun gick?
Jag vet inte - de första kallelserna för en ev andra intervju går ut nästa vecka - vi får väl se om jag blir kallad...

Glädjande artikel för en självgående mamma

http://sondagsavisen.dk/2009/23/enlige-modre-gor-det-godt.aspx


Enligt studien så går det bättre för barn som adopteras till en ensamstående mamma än till ett par. I alla fall om man med bra menar att risken är mindre att barnen blir deprimerade, får anorexi eller drabbas av personlighetsstörningar.

Och som det står i artikeln - det är inte det att föräldrar i sk kärnfamiljer inte gör ett bra jobb - det är bara det att de ensamstående mödrarna gör det lite bättre.


När man adopterar som ensamstående så är man van vid att betraktas som second best många gånger.
Visserligen så utgår jag från att jag genom att få medgivande har bedömts vara tillräckligt "bra" för att anses kunna ge ett barn det som det har rätt till - men i kontakt med organisationerna, kraven från givarländerna och i den allmäna debatten så är det ofta så - finns det 2 föräldrar så är det bättre än en.

Jag menar inte på något sätt att göra olika adoptivfamiljer till motpoler till varandra - men jag gläds ändå - det måste jag säga.

Och jag har ibland tänkt så också - att det finns saker som faktiskt blir bättre i en enförälderfamilj.

Man kan ju hoppas att några KD-politiker läser det här - man tar också upp att också barn till två mammor blir robustare. :-)

Och så har jag talat med min handläggare

och endast anmält mig till Vietnamkön.
Känns lite dubbelt - det skulle ju faktiskt kunna gå fortare i ett annat land, men när läget är som det är - när det ändå är inom räckhåll att få syskon från samma land - ja då väljer jag att vänta.
Särskilt eftersom jag ju faktiskt inte vill ha barn nu, nu!
Jag vill att hon den där lilla ska bli lite mindre liten.

Och jag kan ju alltid ändra mig framåt hösten om det inte flyter på med Vietnamkontakten.
Jag tog upp min ålder i diskussionen - för att ta upp rädslan att missa chanser och att det skulle bli för sent - men när jag nämnde min ålder fick jag reaktionen - ja då är ju så ung - du har tid på dig. ;-)

Att få barn via adoption är onekligen speciellt - man får känna sig ung långt upp i åren.

Nu känner jag mig visserligen jätteung - jag identifierar mig som en ung mamma fast jag vet att jag är en gammal :-D så det känns ju inte heelt fel att betraktas som ung då då ;-)

Hade fått mail

från AC redan nu - så inom en månad behövde så klart inte vara OM en månad.
Tyvärr så såg jag det inte förrän efter 12 (som var slutet på telefontiden)Jag är hemma och är sjuk idag så det hade ju varit väldigt smidigt att ta samtalet idag.

Och nu hann ju auktorisationen till Vietnam komma innan också - vilket gör att mycket av det jag funderade och våndades över inte känns lika aktuellt.

Visserligen gnager en liten oro där i mig - TÄNK om det inte går med Vietnam i alla fall och så väntar jag för länge och hinner bli för gammal för de andra länderna.

Men jag har ju en del tidsmarginal - det är inte nu eller aldrig för mig så ja, jag kommer att vänta även om de skulle säga att jag kunde skicka någon annanstans på en gång.
Det är ju faktiskt så att jag helst vill vänta lite oavsett.
Jag vill att lillan ska bli lite större och jag vill i ärlighetens namn jobba ett tag nu - det är roligt och spännande och händer massor på mitt jobb just nu.
Så - jag håller fast vid hösten 2013 ;-)

Väldigt glad

idag med så klart!

Jag känner mig lite orolig inför hur lång tid det ska ta för AC att få licens i Vietnam - och hoppas att det inte blir något krångel där.
Men de är ju väldigt positiva i sina nyheter så det är väl bara att glädjas och hoppas!
OM adoptionerna kommer igång under 2012 och OM jag får skicka då och OM det kanske tar ett år från skickade handlingar till man är hemma igen - ja då hamnar jag tidsmässigt där jag gärna skulle vilja hamna om jag fick välja.
Min lilla tjej fyller 5 under 2013 (visserligen sent) och det känns som en bra ålder att få syskon i. Hon går fortfarande i förskolan - vi kan vara lediga som vi vill och hon kan vara hemma helt om det blir det bästa.
Kanske är jag föräldraledig när hon ska börja förskoleklass vilket vore toppen eftersom hon då kan få korta dagar och stor flexibilitet från mig.
Ni ser - jag drar iväg i drömmarna - jag är mycket väl medveten om att precis vad som helst kan hända i adoptionsvärlden och att allt ofta tar längre tid än vad man tror.
Men som sagt - man kan ju drömma
Och där i september 2013 hade det ju varit passande med en resa - jag firar gärna ytterligare en födelsedag i Vietnam - och gärna just den där födelsedagen som jag inte kan fatta att den närmar sig ;-)

Galet glad - som sagt...

Adoptionscentrum har alltså fått auktorisation för Vietnam - jag trodde faktiskt inte att det skulle gå så fort! :-)

Och som Kix skriver i kommentaren innan - vilken timing för mig!

Vietnam tillträdde Haagkonventionen den 1 februari, veckan efter fick jag mitt medgivande, förra veckan skickade jag in det - och nu har AC fått auktorisation!
Tjohoo!

Nu ska de ju ansöka i Vietnam om att få licens men jag tycker att informationen från AC är väldigt hoppfull. De brukar vara såå försiktiga med att ge positiv information som inte är bekräftad. Nu skriver de om att de hoppas skicka ansökningar redan under 2012.

Jag har återigen gått igenom alla kölistor till alla länder hos AC för att se hur jag ligger till. (även om jag vet att sådana som jag ju inte syns)
Jag hittar ett par med längre kötid och 3 singlar.
Paret köar bara till Sydkorea och kommer säkert få möjlighet att skicka dit.
De ensamstående köar inte till alla länder som man som ensamstående kan adoptera från så jag hoppas att de kommer fram i sina köer till "sina" länder ;-)

Om inte annat så är jag ju långt framme i vilket fall som helst.

Jag blev så glad när jag läste nyheten. Så glad att lilla A nästan blev rädd ;-)

Galet glad

http://www.adoptionscentrum.se/sv/Nyhetsarkiv/Vietnam-tillbaka-som-adoptionsland/


återkommer när min vietnamprinsessa somnat! :-)

Och så är ansökan registrerad

:-)
Än så länge så går ju det här som en dans ;-)
Men någon kontaktar mig "inom en månad"

Det tycker jag är jättelång tid faktiskt.
3000 kr om året kostar det att bara stå i kö.
Jag har väl betalat ca 18000 bara till AC i köavgift (för det kostade inte riktigt så mycket de första åren)

Men nu ska jag inte fastna i ett surt inlägg - nu har jag gjort mitt för nu och nu är jag på gång - och jag HAR ju inte bråttom alls ju...

Och så var de på väg

till AC - kopiorna på mina handlingar.
Och med ett personligt brev som jag tyckte var svårt att skriva men ändå skrev.
Tankar kring länder, ålder, SN - jag vill vare sig låsa in och begränsa mig men jag vill heller inte göra något förhastat.

Den här gången måste jag tänka mycket mer på de val jag gör - eftersom de påverkar min A också.

Ibland tänker jag att min första adoption hade varit en perfekt andra-adoption.
Ett litet barn som knöt an lätt och ville ha närhet, en hämtresa på 3 veckor, välordnad vistelse och vi var hur omhändertagna som helst.
Paradishotell på paradisstrand, barnpool, lekrum etc etc - hade inte känts svårt att ha med en säg 4-åring där.

:-D

Och så kom det då

medgivandet!
Nu har jag officiellt ett medgivande att adoptera ytterligare ett barn!
Tjohoo!
Jag har aldrig varit orolig i och för sig även om jag nu i efterhand fått höra om personer i nästan exakt samma situation som jag som faktiskt inte fått medgivande.

Men nu har jag mitt (sedan nästan två veckor egentligen) :-)
Och det personliga brevet skrev jag nästan färdigt igår och jag skickade efter foto på mig själv som också ska med i mappen till AC.
Det kommer om 2-5 arbetsdagar vilket känns väldigt länge nu.

Förstår inte att jag helt plötsligt blivit så otålig - även om jag känner igen det hos mig själv ;-)

Men jag vill verkligen höra om hur AC ser på min situation - det känns jättespännande och ganska ovisst.

Imorgon firar vi med lite komp och en tidig dag med fika på stan med älskad dotter - som KANSKE ska bli storasyster en dag! :-)

Nähäpp

Nu börjar jag bli otålig - nu vill jag ha beskedet och hemutredningen i handen.
Vore jag smart så skrev jag färdig det där personliga brevet som AC vill ha och fixade ett foto på mig att skicka med så att det bara var att skicka in mappen när jag väl får utredningen. (och ja, jag skulle ju kunna ha fått ett nej, men det utgår jag alltså ifrån att jag inte har fått)

Ska ta tag i det där - ska bara se till att fixa färdigt jobbansökan först...

Tvåbarnschock?

Först och främst - jag tar verkligen inte för givet att jag kommer att få lyckan att få ett andra barn. Verkligen inte - vad som helst kan hända och vägen är krokig inom adoptionsvärlden men OM, OM jag får ett andra barn så funderar jag över detta med tvåbarnschock som man hör om.
Kan jag inte föreställa mig vad det kommer att innebära?
Nej, det känns svårt att företälla sig faktiskt. Hur skulle det bli? Vad är det för liten parvel som skulle komma in i vårt hem och faktiskt bli lika viktig och älskad som min A - för jag förstår ju att det skulle bli så även om det känns svårt att greppa.

Och skulle jag drabbas av tvåbarnschocken - att det inte bara är dubbelt så svårt som med ett barn utan mångdubbelt.

Och har det betydelse att jag aldrig drabbades av någon "få-barn-chock"?
Jag har läst - flera gånger faktiskt - att de som inte tyckte att det var särskilt svårt eller jobbigt eller jättestor omställning att bli förälder var de som oftare drabbades av tvåbarnschocken medan de som så att säga blev chockade redan vid första barnet oftare blev överraskade av att det inte var så svårt att få ett andra barn.

Hur mycket det ligger i det här har jag förstås ingen aning om - om någon läser och vill kommentera så är det välkommet :-)

I alla fall så hör jag alltså till kategorin som inte drabbades av någon bli-mamma-chock. Jag hörde så mycket innan att man inte kan föreställa sig omställningen men jag tyckte inte att den var svår.
Jag kunde så klart inte veta hur livet skulle bli med just det barn som blev mitt, men jag tyckte att allt flöt på och kändes självklart från början.
Rent praktiskt tycker jag nog att det inte var några konstigheter alls. Jag undrar hur stor betydelse det har att jag gick från att arbeta på en småbarnsavdelning på förskola till att bli förälder.
Ibland märker jag att föräldrar tycker att just det här ständiga passet är en stor omställning och även om jag så klart inte jobbade dygnet runt så tror jag ändå att det kan ha underlättat att ha vanan inne att alltid alltid vara fokuserad på små barn runt omkring sig i vardagen.

Sen att jag inte reagerar med att få känslan av att aldrig vilja släppa ner barnet på golvet igen om ett litet förskolebarn råkar slå sig är en annan sak ;-)
jag vill så klart inte att de ska slå sig heller men känslan när lilla A slog sig gräslig!

Just detta - att allt som kan vara smärtsamt för henne skulle vara såå smärtsamt för mig hade jag nog inte kunnat föreställa mig fullt ut.
Inte heller hur det skulle kännas att älska henne. Jag visste att jag skulle älska henne - det visste jag, men jag föreställde mig nog inte att det skulle kännas så överväldigande starkt varje dag - även så här 2,5 år senare. (jag trodde ju inte att jag skulle sluta älska henne så klart, men det där kärleksruset som går genom kroppen, lyckokänslorna - de hade jag nog inte föreställt mig)

Men det praktiska och hur livet skulle te sig - ja, där blev det nog mycket som jag trodde - om inte bättre och lättare.
Jag trodde nog att jag skulle vara tröttare, att det skulle vara slitsammare och svårare än vad det är.

Så - enligt min första teori så är jag den perfekta kandidaten att drabbas av ett rejält tvåbarnstrauma ;-)

Kommentarer flerbarnsföräldrar? Hur var det för er?