eller ganska mycket känner jag.
När jag fick bb i januari 2009 så valde jag att bara stå kvar i en adoptionskö eftersom jag är säker på att om jag vill adoptera igen så är 2 barn absolut max och jag hade ju nästan 10 månader längre kötid i AC än i FFIA och FFIA hade bara ett land kvar som tillät singlar så valet var inte svårt vilken organisation jag skulle vara kvar i.
Nu verkar det som att det var ett väldigt dumt beslut. Enligt FFIA så hade de singlar som fått skicka sina handlingar till Indien senast haft en handläggningstid på ca 4,5 år - och det skulle jag ha haft i april i år.
I AC är jag ännu inte framme i någon kö som är möjlig för mig att skicka till.
Jag ÄR framme i deras Indienkö också men då handlar det om ett högt medgivande. För högt för att det ska kännas ok för mig om det hade varit möjligt (och det är det ju inte eftersom min A är så liten som hon är)
Om inte Vietnam öppnar igen så är Lesotho min bästa (och enda?) möjlighet. Jag har antagligen åtminstone 2 år kvar innan jag är framme i den kön och då med medgivande upp till 3 år.
Indien via FFIA - då hade det handlat om ett spädbarnshem vilket hade inneburit att barnet med största sannolikhet hade varit högst 1 år vid bb och högst 1,5 vid hemkomst. Om jag hade kunnat få skicka mina handlingar i höst när min tjej hunnit bli 3 och det hade tagit ett år till vi var hemma så hade det kunnat bli - så bra liksom :-)
Men - det är ju verkligen ingen idé att gråta över spilld mjölk i det här fallet - gjort är gjort och så är det med det.
Håller tummar och tår för Vietnam - och annars - jag har sedan jag börjat min a-process sett bilden av ett barn med afrikanskt ursprung framför mig.
Kanske blir det så en gång ändå...
onsdag 2 februari 2011
måndag 17 januari 2011
avvänjning
Heter det så?
I alla fall är det vad som pågår här.
Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare här men min dotter är i alla fall en riktig vällingälskare. Och det ska inte vara vilken välling som helst utan det som hos oss kallas "Sån välling" till skillnad från den mycket mindre uppskattade pulvervällingen. Hon vill alltså helst och nästan bara dricka välling ur tetrapack. Och det vore väl ingen problem med det om det inte vore för att det blir så väldigt väldigt dyrt. Hon dricker välling för mer än vad vi får i barnbidrag -lätt!
Från början så var det bara på nätterna som hon fick denna välling - det var ju enkelt och praktiskt och skönt för mig att bara hälla upp den i flaskan. Ja och om vi inte var hemma också då förstås. Sen dröjde det inte länge förrän hon inte accepterade annat än den på natten, och det började utöka till dagvilan (ja hon får välling då med) och även vid kvällsnattningen. Jag kunde väl hålla emot ganska bra vid dag- och kväll men på natten då man har att välja på att hälla upp en flaska och hon somnar om utan att nästan varit vaken mot att fixa välling, få vilda protester och vaket barn - ja då häller man eller i alla fall jag upp vällingen...
Nu under julen så har hon fått välja på mjölk eller pulvervälling på dagen och det har gått bra och nu är vi inne på fjärde natten utan tetravälling också - och det går riktigt bra. Vi har helt enkelt ingen hemma - jag har insett att det är enda vägen för mig. Hon får välja på pulvervälling eller mjölk och valde pulvervälling de två första nätterna och igår natt så valde hon att snutta på den tomma flaskan och inte ta något nytt förrän morgonen.
Till saken hör att det egentligen är flasksnuttningen som verkar vara viktigast för henne - hon använder flaskan som napp även på dagtid om hon blir ledsen eller trött.
Nåväl - de här nätterna har alltså gått bättre än förväntat (och ja, jag vet att så stora barn inte behöver äta på natten ur näringssynpunkt men det finns andra synpunkter också ;-) och ingen av oss verkar ta skada av dessa uppvakningingar på natten)
Men - i affären blev det oväntat tuff för mig och mitt blödiga hjärta.
Lillan hittade så klart fram till vällinghyllan och säger fullkomligt glädjestrålande:
"Titta nu vi kan köpa välling som jag älskar - behöver inte vara slut!"
Vad jag gjorde - jag mutade ungen därifrån med en glass ;-)
I alla fall är det vad som pågår här.
Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare här men min dotter är i alla fall en riktig vällingälskare. Och det ska inte vara vilken välling som helst utan det som hos oss kallas "Sån välling" till skillnad från den mycket mindre uppskattade pulvervällingen. Hon vill alltså helst och nästan bara dricka välling ur tetrapack. Och det vore väl ingen problem med det om det inte vore för att det blir så väldigt väldigt dyrt. Hon dricker välling för mer än vad vi får i barnbidrag -lätt!
Från början så var det bara på nätterna som hon fick denna välling - det var ju enkelt och praktiskt och skönt för mig att bara hälla upp den i flaskan. Ja och om vi inte var hemma också då förstås. Sen dröjde det inte länge förrän hon inte accepterade annat än den på natten, och det började utöka till dagvilan (ja hon får välling då med) och även vid kvällsnattningen. Jag kunde väl hålla emot ganska bra vid dag- och kväll men på natten då man har att välja på att hälla upp en flaska och hon somnar om utan att nästan varit vaken mot att fixa välling, få vilda protester och vaket barn - ja då häller man eller i alla fall jag upp vällingen...
Nu under julen så har hon fått välja på mjölk eller pulvervälling på dagen och det har gått bra och nu är vi inne på fjärde natten utan tetravälling också - och det går riktigt bra. Vi har helt enkelt ingen hemma - jag har insett att det är enda vägen för mig. Hon får välja på pulvervälling eller mjölk och valde pulvervälling de två första nätterna och igår natt så valde hon att snutta på den tomma flaskan och inte ta något nytt förrän morgonen.
Till saken hör att det egentligen är flasksnuttningen som verkar vara viktigast för henne - hon använder flaskan som napp även på dagtid om hon blir ledsen eller trött.
Nåväl - de här nätterna har alltså gått bättre än förväntat (och ja, jag vet att så stora barn inte behöver äta på natten ur näringssynpunkt men det finns andra synpunkter också ;-) och ingen av oss verkar ta skada av dessa uppvakningingar på natten)
Men - i affären blev det oväntat tuff för mig och mitt blödiga hjärta.
Lillan hittade så klart fram till vällinghyllan och säger fullkomligt glädjestrålande:
"Titta nu vi kan köpa välling som jag älskar - behöver inte vara slut!"
Vad jag gjorde - jag mutade ungen därifrån med en glass ;-)
onsdag 12 januari 2011
För två år sedan
den 12:e januari 2009 ringde telefonen!
Mina handlingar var färdigöversatta i Vietnam sedan några veckor tillbaka och jag gick med mobilen i fickan HELA tiden.
Jag hade bestämt mig för - men ännu inte fixat - att lägga in en annan ringsignal för samtal från BFA för att slippa åka berg- och dalbana varje gång det ringde.
Och så var jag på jobbet, inne på grannavdelningen av någon anledning när jag fick telefon på jobbnumret.
Hjärtat gjorde en kullerbytta redan innan jag hörde att det var Maria och när det var hon som sa "Nu ringer jag med roliga nyheter" HERREGUD!!!
Vilken otrolig lycka!Jag kommer precis ihåg hur det kändes men kan inte riktigt sätta ord på det.
Och sedan när jag fick bilderna på min lilla lillla tjej - sedan den sekunden var hon mitt barn! Jag minns att jag tänkte att oavsett vad läkarrapporten säger (jag fick bb innan läkarrapporten var översatt från Vietnamesiska) så är det här mitt barn (så klart - men jag tänkte så)
Sedan den dagen är ingenting sig likt. Självklart kom den stora förändringen när jag väl fick träffa henne många långa månader senare - men redan då förändrades mitt liv!
Jag lägger in en länk (igen) till en av mina väntanssånger.
http://www.youtube.com/watch?v=njZTmwnItS4
Älskade älskade unge - är så lycklig över att ha dig i mitt liv. Och tacksam till själva livet över att ha fått den möjligheten!
Mina handlingar var färdigöversatta i Vietnam sedan några veckor tillbaka och jag gick med mobilen i fickan HELA tiden.
Jag hade bestämt mig för - men ännu inte fixat - att lägga in en annan ringsignal för samtal från BFA för att slippa åka berg- och dalbana varje gång det ringde.
Och så var jag på jobbet, inne på grannavdelningen av någon anledning när jag fick telefon på jobbnumret.
Hjärtat gjorde en kullerbytta redan innan jag hörde att det var Maria och när det var hon som sa "Nu ringer jag med roliga nyheter" HERREGUD!!!
Vilken otrolig lycka!Jag kommer precis ihåg hur det kändes men kan inte riktigt sätta ord på det.
Och sedan när jag fick bilderna på min lilla lillla tjej - sedan den sekunden var hon mitt barn! Jag minns att jag tänkte att oavsett vad läkarrapporten säger (jag fick bb innan läkarrapporten var översatt från Vietnamesiska) så är det här mitt barn (så klart - men jag tänkte så)
Sedan den dagen är ingenting sig likt. Självklart kom den stora förändringen när jag väl fick träffa henne många långa månader senare - men redan då förändrades mitt liv!
Jag lägger in en länk (igen) till en av mina väntanssånger.
http://www.youtube.com/watch?v=njZTmwnItS4
Älskade älskade unge - är så lycklig över att ha dig i mitt liv. Och tacksam till själva livet över att ha fått den möjligheten!
torsdag 30 december 2010
Tänkte fel
Vi har ju varit hemma i 1,5 år redan i mars - inte i maj som jag skrev. Vi blev ju familj i augusti-09 och kom hem i september.
Har ju ingen betydelse men i allafall.
(vilket betyder att det snart är dags för återrapport igen :-))
Och angående att bli godkänd så är jag egentligen inte orolig alls och det är en stor skillnad mot förra gången då jag oroade mig för i stort sett allt ;-)
Men - kanske borde jag vara lite orolig ändå, för den enda saken som jag inte ens hade övervägt att det skulle vara ett problem var min ekonomi och förra gången så tyckte min hemutredare att hon måste diskutera det med sin chef innan hon kunde godkänna mig. (sedan - när jag efter nästan 2 månader i vånda över bl a jul och nyår ringde upp henne för att få besked så verkade hon inte komma ihåg att hon ifrågasatt det alls i och för sig)
Och nu jobbar jag alltså deltid och har redan ett barn att försörja :-)
Men - man kan ju se det som att jag nu visat att jag klarar av att försörja ett barn och att jag vet vad det innebär - så nej, jag tänker inte oroa mig för det nu heller...
Har ju ingen betydelse men i allafall.
(vilket betyder att det snart är dags för återrapport igen :-))
Och angående att bli godkänd så är jag egentligen inte orolig alls och det är en stor skillnad mot förra gången då jag oroade mig för i stort sett allt ;-)
Men - kanske borde jag vara lite orolig ändå, för den enda saken som jag inte ens hade övervägt att det skulle vara ett problem var min ekonomi och förra gången så tyckte min hemutredare att hon måste diskutera det med sin chef innan hon kunde godkänna mig. (sedan - när jag efter nästan 2 månader i vånda över bl a jul och nyår ringde upp henne för att få besked så verkade hon inte komma ihåg att hon ifrågasatt det alls i och för sig)
Och nu jobbar jag alltså deltid och har redan ett barn att försörja :-)
Men - man kan ju se det som att jag nu visat att jag klarar av att försörja ett barn och att jag vet vad det innebär - så nej, jag tänker inte oroa mig för det nu heller...
tisdag 28 december 2010
Kommit till något slags beslut
Jag ska inte ta ut föräldradagar för att skydda min SGI inför en eventuell andra adoption. Jag ska istället tänka så här - om det blir av så får jag ta ut en extra dag i veckan för att kompensera den lägre inkomsten. Eftersom jag inte tar ut dagar för lilla A nu så har jag ju fler dagar kvar då - och längre sommarlov får ju båda barnen på den enas dagar. ;-)
Jag har också bestämt mig för att inte vänta så länge med att inleda en ny utredning.
Det betyder inte att jag vet att jag kommer att vilja försöka igen, men det skadar ju inte att ha ett medgivande om mitt barn skulle finnas där bland barn som söker föräldrar eller om Vietnam öppnar hastigt igen och ja, då vill jag vara med!
Jag har ganska många år på mig innan jag blir för gammal så jag behöver inte tänka strategiskt på det viset.
Och - om jag nu får medgivande - ska inte tappa den ödmjukheten - så är det säkert inte klart förrän tidigast framåt våren/sommaren. I maj har jag varit hemma med min flicka i 1,5 år. Det finns ju ingenstans jag kan skicka mina handlingar till då (om inte annat för att hon är för liten) men om det skulle finnas så tar det ju tid innan man är hemma med barn ändå - och då är det helt plötsligt inte så lång tid kvar tills lillan är 4 eller 5 som jag gärna vill att hon ska vara.
Ett medgivande i maj 2011 gäller till maj 2013 - då är min lilla A 4 och ett halvt :-)
Mest sannolikt är ju att om det blir ett barn till i vår familj så kommer jag säkert att behöva ansöka om ännu ett medgivande - men som jag skrev här ovanför - det skadar ju inte att ha ett utifall att...
Jag har också bestämt mig för att inte vänta så länge med att inleda en ny utredning.
Det betyder inte att jag vet att jag kommer att vilja försöka igen, men det skadar ju inte att ha ett medgivande om mitt barn skulle finnas där bland barn som söker föräldrar eller om Vietnam öppnar hastigt igen och ja, då vill jag vara med!
Jag har ganska många år på mig innan jag blir för gammal så jag behöver inte tänka strategiskt på det viset.
Och - om jag nu får medgivande - ska inte tappa den ödmjukheten - så är det säkert inte klart förrän tidigast framåt våren/sommaren. I maj har jag varit hemma med min flicka i 1,5 år. Det finns ju ingenstans jag kan skicka mina handlingar till då (om inte annat för att hon är för liten) men om det skulle finnas så tar det ju tid innan man är hemma med barn ändå - och då är det helt plötsligt inte så lång tid kvar tills lillan är 4 eller 5 som jag gärna vill att hon ska vara.
Ett medgivande i maj 2011 gäller till maj 2013 - då är min lilla A 4 och ett halvt :-)
Mest sannolikt är ju att om det blir ett barn till i vår familj så kommer jag säkert att behöva ansöka om ännu ett medgivande - men som jag skrev här ovanför - det skadar ju inte att ha ett utifall att...
fredag 24 december 2010
God Jul!
Min lilla dotter klär granen.
Har man hittat en fin gren i lagom höjd - så varför byta liksom?
Mormor och morfar har en finfin gran i år - med många röda kulor på låg höjd ;-)
Min lilla sjunger julsånger för full hals - och en av sångerna hon klämmer i på är "Mössens julafton" - Hejsan, hoppsan falleralera - när julen kommer ska varenda unge vara glad!
I texten sjungs det "julen den är roligast för alla som är små" men det tror jag inte på längre.
Jag är och förblir en julälskare och jag kommer ihåg pirret och förväntningarna från barndomen - men det är baske mig ännu roligare att fira jul som mamma till en av de där små! <3>
God Jul till er alla som läser - kända som okända!
lördag 18 december 2010
Börjar känna igen mitt beteende
från när jag väntade på att få dra igång processen att få adoptera :-)
Jag kollar köer, räknar på datum, hur gammal är jag, hur gammalt skulle barnet vara, när skulle barnet födas tidigast/senast osv osv :-)
Det upptar inte lika mycket tid som vid den förra väntan (nej jag vet inte om jag verkligen väntar igen eller hur det kommer att bli ;-)) Det är inte jobbigt alls som det faktiskt var då - skulle jag få barn - någonsin - eller hur skulle det bli. Men det finns där - jag kollar kölistor, jag funderar, jag räknar...
Vietnam har nu skrivit under Haagkonventionen! TÄNK TÄNK TÄNK om Sverige kan återuppta samarbetet med dem igen.
Jag vågar inte riktigt tro det men det är ju/väl/kanske ganska troligt? Om Vietnam skriver under detta internationella avtal OCH ändrar sina rutiner efter detta så varför skulle det inte gå?
Även om jag verkligen känner tycker att det inte spelar någon roll varifrån i världen mitt barn kommer - och även om jag från början var helt inställd på att mitt barn skulle komma från Afrika (Etiopien var det land som verkade troligast när jag startade processen och det höll i sig länge) så är Vietnam SÅ speciellt för mig och skulle utan tvekan vara förstahandsvalet.
Det finns många fördelar med att barnen skulle vara från samma land även om det inte känns avgörande utan bara som ett plus, men känslomässigt så är Vietnam på en egen plats för mig så klart. Jag tror säkert att jag skulle känna lika starkt för ytterligare ett land om jag fick barn därifrån så det är väl egentligen inget argument men känslor lyssnar inte alltid till argument. :-)
Sen ska jag inte sticka under stol med att det också finns tankemässiga skäl till att det skulle kännas lättare med Vietnam. Det största är att barnen är yngre än vad som skulle krävas om det blev något annat land för mig. Jag är beredd på att försöka få ett medgivande upp till inte fyllda 3 men det skulle kännas lättare att ta emot ett yngre barn.
Så - eftersom det inte är aktuellt med några beslut just nu så kan jag ju vänta och se (och kolla kölistor, räkna, fundera och inbilla mig att det går att få någon sorts kontroll på en adoptionsprocess ;-))
Jag funderar på om jag glömmer något när jag tror att jag skulle hamna högt upp i en ev Vietnamkö. Jag har kötid sedan januari-06 och jag har kollat igenom alla länders kölistor för att se hur länge paren har köat utan att få skicka till något land och det är ju inte så länge. Det finns någon enstaka som ligger överst i någon lista men sedan är det ett par år i glapp till nästa par så det är ju inte den reella kötiden till landet. Så - det borde inte kunna komma in mängder med sökande före mig tycker jag.
Det finns ett gäng singlar med kötid från 2005 - de kommer ju före så klart.
Sedan kan det ju finnas fler som jag - som inte har något medgivande men bra kötid.
Men det borde inte vara jättemånga det heller. Den sista(?) som fick bb via AC från Vietnam hade kötid från oktober -05 tror jag så det borde ju inte finnas så många som ännu inte fått barn som köar.
Vilka kan det vara då som sitter på bra kötid?
Tja, några som köade innan mig men som inte hade medgivandet klart när Vietnam stängde (men det är ju inte så troligt att det är många sådana)
Andra som adopterade från Vietnam (eller annat land) via annan organisation och som stod i flera köer. Den risken är mycket större - att de som adopterade via FFIA också stod med i AC och också är redo för syskon nu. Likaså de som adopterade via BFA och som var innan mig...
Jag ska inte glömma bort att läget kanske inte är så toppenbra som jag tror - och jag ska inte glömma bort att man inte kan styra den här processen - allt kan hända hela tiden!
Men man kan ju drömma... :-)
Jag kollar köer, räknar på datum, hur gammal är jag, hur gammalt skulle barnet vara, när skulle barnet födas tidigast/senast osv osv :-)
Det upptar inte lika mycket tid som vid den förra väntan (nej jag vet inte om jag verkligen väntar igen eller hur det kommer att bli ;-)) Det är inte jobbigt alls som det faktiskt var då - skulle jag få barn - någonsin - eller hur skulle det bli. Men det finns där - jag kollar kölistor, jag funderar, jag räknar...
Vietnam har nu skrivit under Haagkonventionen! TÄNK TÄNK TÄNK om Sverige kan återuppta samarbetet med dem igen.
Jag vågar inte riktigt tro det men det är ju/väl/kanske ganska troligt? Om Vietnam skriver under detta internationella avtal OCH ändrar sina rutiner efter detta så varför skulle det inte gå?
Även om jag verkligen känner tycker att det inte spelar någon roll varifrån i världen mitt barn kommer - och även om jag från början var helt inställd på att mitt barn skulle komma från Afrika (Etiopien var det land som verkade troligast när jag startade processen och det höll i sig länge) så är Vietnam SÅ speciellt för mig och skulle utan tvekan vara förstahandsvalet.
Det finns många fördelar med att barnen skulle vara från samma land även om det inte känns avgörande utan bara som ett plus, men känslomässigt så är Vietnam på en egen plats för mig så klart. Jag tror säkert att jag skulle känna lika starkt för ytterligare ett land om jag fick barn därifrån så det är väl egentligen inget argument men känslor lyssnar inte alltid till argument. :-)
Sen ska jag inte sticka under stol med att det också finns tankemässiga skäl till att det skulle kännas lättare med Vietnam. Det största är att barnen är yngre än vad som skulle krävas om det blev något annat land för mig. Jag är beredd på att försöka få ett medgivande upp till inte fyllda 3 men det skulle kännas lättare att ta emot ett yngre barn.
Så - eftersom det inte är aktuellt med några beslut just nu så kan jag ju vänta och se (och kolla kölistor, räkna, fundera och inbilla mig att det går att få någon sorts kontroll på en adoptionsprocess ;-))
Jag funderar på om jag glömmer något när jag tror att jag skulle hamna högt upp i en ev Vietnamkö. Jag har kötid sedan januari-06 och jag har kollat igenom alla länders kölistor för att se hur länge paren har köat utan att få skicka till något land och det är ju inte så länge. Det finns någon enstaka som ligger överst i någon lista men sedan är det ett par år i glapp till nästa par så det är ju inte den reella kötiden till landet. Så - det borde inte kunna komma in mängder med sökande före mig tycker jag.
Det finns ett gäng singlar med kötid från 2005 - de kommer ju före så klart.
Sedan kan det ju finnas fler som jag - som inte har något medgivande men bra kötid.
Men det borde inte vara jättemånga det heller. Den sista(?) som fick bb via AC från Vietnam hade kötid från oktober -05 tror jag så det borde ju inte finnas så många som ännu inte fått barn som köar.
Vilka kan det vara då som sitter på bra kötid?
Tja, några som köade innan mig men som inte hade medgivandet klart när Vietnam stängde (men det är ju inte så troligt att det är många sådana)
Andra som adopterade från Vietnam (eller annat land) via annan organisation och som stod i flera köer. Den risken är mycket större - att de som adopterade via FFIA också stod med i AC och också är redo för syskon nu. Likaså de som adopterade via BFA och som var innan mig...
Jag ska inte glömma bort att läget kanske inte är så toppenbra som jag tror - och jag ska inte glömma bort att man inte kan styra den här processen - allt kan hända hela tiden!
Men man kan ju drömma... :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)