Mitt barns biologiska mamma

är i mina tankar dessa dagar. För ett år sedan födde hon ett barn - mitt barn - men omständigheterna/livet/ödet tillät dem inte att leva tillsammans. En tragedi och mitt livs lycka!
Under hela min adoptionsprocess har jag tänkt mycket på den kvinna som skulle föda mitt barn. Det är stora, svåra tankar men oundvikliga. För det är ju alltid en tragedi bakom när en mor inte kan behålla sitt barn, när ett barn inte kan få stanna hos sin mor.

Men även om hennes olycka ligger till grund för min lycka så ligger inte min lycka till grund för hennes olycka om ni förstår vad jag menar. Alltså - tragedin hade inträffat ändå - det är inte adoptionen som är en tragedi utan omständigheterna som gjorde att mitt barn inte kunde få leva med sina föräldrar. Så måste jag tänka och så tänker jag och det kan jag slå mig till ro med.

Det hindrar inte att jag tänker på henne och känner med henne och undrar vad hon tänker och känner i dessa dagar. Om hon undrar hur hennes lilla flicka har det, om hon sörjer eller om hon kanske kan känna ett lugn i att ha fattat rätt beslut och viss om att hennes barn är omhändertaget. Jag hoppas verkligen det!

Imorgon ska vi i allafall ha ettårskalas. Det ser jag verkligen fram emot. Gäller bara att ställa in lillans mat- och sovklocka så att hon är pigg och glad när det är dags för firande ;-)

Jubel och fanfarer

idag gick min dotter på riktigt. ;-)
Jag märkte redan igår på öppna förskolan att något var på gång - hon tog flera steg ifrån mig - gick iväg - istället för att stå och gå till mig och nästan kasta sig i famnen vilket varit fallet förut.
Men idag så gick hon genom hela rummet, stannade och fortsatte sedan, svängde och stod fortfarande på benen - hon gick helt enkelt!

Hennes 6-åriga kusin sa att hon önskade att hon skulle kunna gå på ettårskalaset på söndag (inte vet jag varför hon vill det) och hon verkar uppfylla den önskan.

Ettårskalaset ja, hon fyller ett år på tisdag och på söndag ska hon firas. Min familj och många kompisar kommer och det ska bli jättekul! Sedan ska vi fira på tisdag också - men då är det vi och kusinerna med föräldrar. Ett år - jag undrar hur hennes biomamma känner dessa dagar!

För tredje natten i rad har lillskruttan somnat i sin spjälsäng istället för min famn och jag har låtit henne sova kvar hela natten. Det känns lite splittrat - det är ju jag som valt att göra så här och skälet är att jag ärligt talat är rädd för att hon ska skada sig när hon ligger hos mig. Jag har lyft över henne framåt morgonkvisten då hon vaknat men de senaste nätterna har hon vaknat till då och varit helvild. Jag har försökt att vänta ut henne och till slut har hon lagt sig och somnat men hon har börjat ställa sig upp, hängt sig ut över kanten på sängen och farit omkring. Den sista natten hon låg hos mig så ställde hon sig upp och kastade sig handlöst bakåt och skallade mig. Det gick bra med henne och jag klarade mig också bra även om det gjorde ont, men situationen kändes som sagt farlig så jag bestämde mig för att prova att söva om henne i sin säng. Första natten låg jag bredvid henne på golvet och det funkade bra, i natt behövde jag bara stoppa om henne igen så sov hon till morgonen.

Att lägga henne vaken i sängen på kvällen har inte varit ett lika aktivt val men jag provade - och hon snurrade runt och kom till ro i sängen med mig sittandes bredvid. Och visst - det är ju bra att hon kan somna själv men jag vill samtidigt ge henne så mycket närhet och kroppskontakt som möjligt. Men jag bär henne faktiskt flera timmar per dag så vi får ju mycket närhet ändå.
Jag hoppas att hon fortfarande kommer att vilja bli buren mycket nu när hon blir mer och mer rörlig. Än så länge så sträcker hon upp armarna och vill upp - ofta, ofta och jag vet inte vem som njuter mest av närheten :-)

Dagarna går så fort

Ja, varje dag rusar och tiden rusar tycker jag. Som jag skrev tidigare så är tempot ganska lågt men tiden går så fort. Jag njuter verkligen av varje dag med min lilla - och kan inte förstå att man kan få ha det så här bra!

Jag läste igenom min blogg igår och tänker på mina reflektioner innan jag träffade mitt barn kring om omställningen skulle vara större än jag trodde. "Alla" runtomkring vittnade om det -att de inte förstått hur stor omställningen verkligen skulle bli innan de fick barn men än så länge så tycker jag inte att det är så för mig. Om det är något så är det mycket lättare än jag trodde. Allt flyter liksom på även om jag vänder och vrider på alla små och stora beslut som ska tas. Men det visste jag också innan att jag skulle göra ;-) Jag kan inte heller säga att jag är förvånad över hur mycket jag älskar henne för det "visste" jag också att jag skulle göra även om jag inte visste hur det skulle kännas så klart. Jag visste också att jag skulle vara "blödig" och lättrörd men jag trodde nog inte att jag skulle tycka att det var såå jobbigt att hantera när hon blir ledsen för att hon slår sig eller liknade. Jag kommer också ihåg att jag läste på anknytning.nu om att alltid ge svar på barnets signaler inom 10 eller var det 15 sekunder. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det en väldig kort tid men att jag försod andemeningen i budskapet, nu tycker jag att 10 sekunder är en evighet - självklart har jag försökt svara på hennes signal inom den tiden. Sedan att det inte alltid innebär att hon får som hon vill - men jag svarar!

Jag tror att den verkliga utmaningen kommer när jag ska börja jobba - när vi inte har all tid i världen tillsammans och när vi ska få ihop allt praktiskt på den tid vi har tillsammans.

När jag var på jobbet igår så sa en kollega till mig att jag måste se till att få barnvakt för att göra något för mig själv. Hon fick sitt första barn i min ålder och upplevde jättestarkt att hon tappade sitt liv och sin identitet (hon kopplade ihop det med att bli förälder som 30+are) Jag känner inte det minsta behov av att vara utan henne en enda sekund faktiskt. Jag förstår ju att den dagen kommer då jag kommer att ha det behovet men nu känns det så avlägset.

Imorgon ska vi till öppna förskolan igen - då kommer lillans barnhemskompis också dit *vinkar till mamman om hon läser* Det ska bli jättekul att se dem igen. Och det känns jättespeciellt! Tjejerna har ju tillbringat sin första tid i livet tillsammans i Vietnam - och nu är de här. När jag tänker på henne och hennes föräldrar så kommer ju Vietnamupplevelsen närmare igen och det är så starka känslor inblandade. Jag kan som jag skrivit förut inte förstå att det bara ligger ca 2 månader bakåt i tiden. Känslorna och minnena är jättestarka men samtidigt så känns det som jag har haft lillan mycket längre tid än så.

Var på besök på jobbet idag

och träffade alla mina söta förskolebarn och trevliga kollegor.
Mina kollegor frågade vad jag kallar henne - hennes svenska tilltalsnamn, hennes vietnamesiska eller båda som dubbelnamn. Jag svarade sanningsenligt att det är lite olika men att jag oftast sa älskling ;-)

De testade då - ropade det svenska namnet - ingen reaktion, ropade det vietnamesiska - inte då heller, men när kollegan ropade "älskling" tittade hon genast upp. :-D
Jag måste börja skärpa mig - kollegan berättade om ett barn som verkligen trodde att han hette lillebror. Vore ju inte så bra om hon presenterade sig själv som älskling :-)

Min älskling verkar har fått en inbyggd radar för när jag pratar i telefon när hon har somnat. De senaste kvällarna har hon vaknat till då - likadant ikväll. Det räcker ofta att jag lägger henne ner för att hon ska somna om men de gånger jag har försökt det och fortfarande haft samtalet kvar då har hon baske mig inte somnat. Antagligen utstrålar jag lite "stress" då - att jag vill att hon ska somna fort och då går det inte ;-)

Jag får väl börja prata för mig själv här på kvällarna så att hon hör min röst hela tiden...

Jag undrar om jag någonsin kommer att ha det så bra som jag har det just nu!

Ser tillbaka igen...

Kanske har jag en viss tendens till att älta ;-) men idag tänker jag tillbaka på denna dag för ett år sedan. Jag kunde inte vara längre ifrån mina känslor idag än de jag kände då. (jag vet att jag redan skrivit om det men det här är ett helt ego-inlägg)

För ett år sedan kom beskedet att regeringen bestämt sig för att avsluta adoptionerna med Vietnam. Jag hade som jag skrivit mina papper klara vid den tiden, de låg på UD och var ca 1 vecka från att skickas till landet.

Man visste att beslutet skulle tas innan den sista oktober men inte vilken dag och varje dag var en plåga, jag grät varje dag men kunde inte riktigt ta in att det verkligen skulle kunna sluta så illa - det fick bara inte ske!

Den här dagen för ett år sedan jobbade jag på förskolan och skulle ha föräldrasamtal. Tolken vi väntade på kom inte, så jag gick in till datorn för att slå upp telefonnumret. Och då såg jag pressmeddelandet...

Det var det värsta föräldrasamtalet jag genomfört. Det var inget enkelt samtal i sig, jag hade en elev som observerade mig, samtalet var via tolk vilket gör att det tar längre tid och jag ville inget annat än att få låsa in mig och gråta!

Jag fick ganska snart veta att jag jag istället skulle få skicka mina handlingar till Indien och trots att jag var oerhört glad och tacksam över det så gnagde det i mig. Att det barn som skulle ha blivit mitt fanns där i Vietnam, att jag alltid skulle ha känslan av att ha ett "förlorat barn" där, även om jag visste att jag skulle älska det barn som i framtiden skulle komma till mig.

Tidsaspekten var också viktig i ledsamheten. Helt plötsligt hade jag backat längre bort från mitt barn igen och det var tungt!

Jag hade också dåligt samvete över att jag tyckte att det var så tungt att samla papper till Indien när jag hade samlat Vietnam-papprena i ett rus av lycka. Jag ältade ;-) också de steg som tagit för lång tid - det handlade ju bara om en vecka - och hade jag valt en annan översättare eller hade socialsekreteraren skrivit rätt på en gång på uppdateringen - och hade jag tagit en semesterdag för att samla papprena så hade mina handlingar varit i Vietnam.

Och så kom då dagen då jag samlat klart Indienakten så kom beskedet att jag ändå skulle få skicka till Vietnam - och nu är hon här - min alldeles egna underbara lilla unge!

Idag har vi varit på öppna förskolan för andra gången. Det var mysigt tycker jag och det tror jag att lillan också tyckte. Hon är nyfiken på de andra barnen och upptäckte också rutschbanan vilken var jättekul. Efter ett tag märkte jag att hon var trött och då somnade hon i min famn och sov en stund. Jag satt med i samlingen med mitt sovande barn och hon vaknade när vi började sjunga första sången och var direkt med och klappade händerna :-)

Igår var vi som sagt på BVC och jag resonerade lite kring hennes matvanor och sköterskan tyckte att jag skulle fortsätta min lugna takt och inte stressa på med att utöka smakportionerna.
Jag undrar verkligen hur mycket psykologi det ligger bakom och hur vi påverkar varann för idag åt hon stora portioner både till lunch och middag. Jag tycker inte att jag varit stressad av att hon inte äter men kanske ändå. Jag känner igen det där från jobbet då det ofta räcker att lyfta en situation som inte fungerar med kollegorna för att den ska förändras...

I och för sig så har hon fått hemlagad mat idag också istället för burkpuréer men det har jag ju provat med innan med... Hmm.

Till sist ska jag skriva om en liten fundering som jag egentligen inte vet vad jag tror om.
Igår tänkte jag utöka repertoaren av konster - vi satt och klappade händerna, vinkade och pekade på lampan. Jag visade henne då en slängpuss och blev jätteförvånad då hon härmade direkt men också började gråta. På kvällen kom jag att tänka på att personalen på barnhemmet kastat slängpussar och att jag såg några andra barn som gjorde det tillbaka. Uppenbarligen hade de "tränat" på det där, men jag såg aldrig min lilla göra det. I morse gjorde jag det igen - och hon började gråta igen. Det kan absolut vara en slump men tänk om det inte är det. Kan hon komma ihåg något? Kan hon förknippa slängpussarna med avsked och är det därför hon blir ledsen? Jag undrar...
Vid lunch så kastade hon spontant en slängpuss själv och blev sedan orolig - hon grät inte - men hon höll i min hand och ville inte sitta kvar i matstolen längre.

Till sist skrev jag om slängpussarna men det blev ett litet stycke till. Hon håller verkligen på att utforska ordet nej just nu. Hon kryper ofta in i ett hörn där det finns sladdar där jag varje gång säger nä,nä och då backar hon ut igen (nästan jämt) och skakar på huvudet. Vid maten har hon 2 gånger nu vänt tallriken upp och ner och när jag säger nej då skakar hon glatt på huvudet och börjar med nästa nej-aktivitet - att vifta ner all mat på på golvet. Hela tiden skakar hon på huvudet och det är svårt att hålla sig för skratt.

Nu tjatar jag lite igen - men det är så kul med kommentarer. Senaste kommentaren var från "mamman" (tror jag) som gärna ville läsa om vardagssituationer - och volia - här kommer sådana ;-)