småbarnslivspremiärer

Den här helgen har inneburit 2 premiärer i småbarnslivet - den ena hoppas jag att jag slipper någon mer gång även om den var tämligen odramatisk.
Vi besökte nämligen barnakuten igår kväll jag och lillan... När jag skulle lägga henne upptäckte jag ett rött, varmt område på hennes fotled - och en röd strimma som gick från den...
Det såg inte särskilt dramatiskt ut men jag vet ju att röda strimmor kan innebära en risk för blodförgiftning om man har ett infekterat sår och har en liten släkting som faktiskt var riktigt illa ute pga det så jag tog det säkra före det osäkra och ringde rådgivningen trots att jag inte såg något sår på foten.

De rådde mig att genast åka till barnakuten med henne så det gjorde jag förstås. Känns väldigt skönt att bo riktigt nära en barnakut på ett stort sjukhus faktiskt. Själv är jag uppvuxen på landet och nu för tiden finns inte ens en akutmottagning kvar i "vår stad". Att åka in till akuten med ett barn där där blir ett stort företag även om det inte är något när man väl kommer dit.

När vi kom in på akuten tittade en sköterska på foten (medan lilla grät fullkomligt hysteriskt - hon hatar verkligen när främlingar kommer för nära för snabbt) Sköterskan säger att hon måste hämta en kollega som också ska titta på henne och den förut så lugna mamman börjar nu tro att det verkligen är något på tok med lillan... Men den andra sköterskan kommer och de är överens om att det inte var någon "blodförgiftningsstrimma" och att vi kunde åka hem igen. SÅ skönt!
Så här i efterhand önskar jag att jag i all välmening hade sagt till sköterskan att det inte varit så dumt om hon sagt till mig att det var det hon ville ha en "second opinion" om - att allt var ok med min lilla skatt!
Om vi nu behöver uppsöka akuten någon mer gång så hoppas jag i alla fall på samma utgång - ett totalt onödigt besök! :-)

Denna helt odramatiska historia fick mig ändå att börja tänka och gruva mig inför något som ligger framför oss. Lillans skavank kommer att behöva opereras om några år och jag känner hur magen drar ihop sig bara av att jag skriver det. Hu!!!

Den andra småbarnslivspremiären är jag ganska så säker på att jag kommer att få uppleva många gånger framöver. Lillan kissade nämligen på pottan för första gången. Jubel och fanfarer ;-)

Jag har märkt att hon ofta kissar så fort jag tar av henne blöjan för blöjbyte och tidigare idag så sa hon också "kissa" precis precis innan hon kissade på golvet. Den här gången fick hon sitta på pottan och tänk - hon kissade i den! :-)

Hon är liten än och jag har inga ambitioner att "pott-träna" henne på allvar men hellre i pottan än på golvet. Hon var mäkta stolt själv också och upprepade kissa och potta många gånger under kvällen.

Förresten så säger hon en sak till nu som låter väldigt gulligt även om hon inte förstår alls vad hon säger så klart.
Hon frågar varje dag efter sin kompis som kommer från samma barnhem och som vi träffar på öppna förskolan. Jag brukar svara att nej, vi ska inte träffa M idag - på onsdag ska vi träffa henne... Nu när hon frågar så säger jag - när ska vi träffa M? och hon svarar onsdag! :-)

Nu har namnändringen gått igenom

Jag har äntligen kommit mig för att skicka iväg ansökan om namnändring - och idag när jag loggade in på försäkringskassans självservice så stod hennes svenska förnamn och vårt gemensamma efternamn där - och det känns konstigt! Hon har ju kvar sitt vackra vietnamesiska namn som andranamn och jag säger ofta båda namnen som ett slags dubbelnamn men valde att göra det svenska namnet till tilltalsnamn och det är ju det som kommer att synas...
Det känns bra men också lite sorgligt. Eller ganska mycket sorgligt som om jag tagit något ifrån henne. Men jag ska försöka se på det som om jag givit henne något mer istället - hennes namn finns ju med (åtminstone hennes gamla tilltalsnamn) och används och jag ger henne ytterligare ett namn. Namn är viktigt och jag vill att hon ska kunna välja hur "avvikande" hon vill vara. Eller speciell är kanske ett bättre ord. Om hon vill så kan hon lättare smälta in genom sitt svenska namn. Om hon hade haft sitt vietnamesiska namn kvar så skulle hon säkert få svara på frågor varje gång hon hamnade i ett nytt sammanhang. Jag hoppas att hon kommer att vara stolt över sitt ursprung och känna att hon har tillgång till båda sina länder på ett eller annat sätt men det måste vara upp till henne.

Jag tror att jag gjort det bästa för att ge henne möjlighet att just välja själv.

Märks det att jag argumenterar med min egen inre röst som ändå tycker att det är lite sorgligt - som sagt...

Påsksemester

Är på "semester" hos mormor och morfar och sitter oftast vid en annan dator och då blir det så krångligt att blogga. Men antagligen åker vi tillbaka till vårt hem imorgon - har varit här i över två veckor nu. Vi har haft det jättebra och lillan är så fäst vid sin mormor och morfar men nu börjar det kännas som om det är dags att åka hem och leva vårt liv igen - det är mycket roligt som väntar oss framöver. :-)

Idag har vi i alla fall haft en härlig påskafton med glatt sällskap av hela stora familjen, påskäggsletande, påskkärringspåskande (här påskar man på påskafton - inte skärtorsdagen som på många andra håll) god mat, strålande sol och en mindre angenäm simtur för lillan. På vår promenad ner till sjön så ramlade hon ner i ett stort, djupt, vattenfyllt dike. Jag var precis bredvid henne och fick tag i hennes luva till jackan - som så klart lossnade som den ska och lillan gled med huvudet före rakt ner i det allt annat är rena vattnet...
Hu, hemsk känsla även om jag fick upp henne på stört och hon själv var ganska oberörd...

Men känslan av att hn gled mig ur händerna - bara tanken på om det varit på något farligare ställe.... Nu hade hon ju inte fått trava omkring själv på något farligt ställe i och för sig men ändå ;-)

Min lilla unge

Skrev ett långt inlägg igår som försvann pga datorkrångel - suck...

I alla fall så har jag fått en kommentar om lillans språk och jag har i dagarna skrivit upp vilka ord hon säger - och kom snabbt upp över 40. Kommer hela tiden på fler. Då har jag visserligen räknat med ord som nenne för välling och bamba för banan, jag har tagit med alla ord hon säger som står för något och som jag förstår. Hon härmar också jättemycket nu så det är sällan tyst här hemma.

Häromdagen när hon blev arg på mig för något så sa hon "unge" till mig ;-) Bara en slump att det kom just då och unge är inte ett ord hon kan men jag hade sagt det till min tokiga unge lite tidigare. Kul lät det i alla fall! :-)

Hon tecknar också några ord - arg, glad, sitt, slut och tack.
För ett tag sedan hade hon en period då hon lade på en superarg min och stirrade på folk - särskilt om hon blev lite osäker. Nu använder hon samma min - tittar på mig och då ska jag fråga henne - är du arg? eller är du glad? Då svarar hon glaa och gör också tecknet för glad och strålar som en sol. GullUNGEN min!

I måndags var vi för första gången på en öppen förskola som inte var i AC:s regi. Det var kul - fast på ett annat sätt.

Det kändes också skönt att se henne i en sådan situation. Hon var först superförväntansfull och hoppade upp och ner i bärselen men ville absolut inte gå ner på golvet i början. Efter ett tag gick hon ner och så gjorde hon korta utflykter bort från mig - och rusade tillbaka. Om och om igen - som en lek efter ett tag. På slutet lekte hon mer fritt men sökte både ögon- och kroppskontakt med mig.

Jag känner ju att vår anknytningsprocess går jättebra men det känns ändå bra att se dessa tydliga tecken. På AC:s öppna förskola är hon mer hemtam och tar för sig på ett annat sätt - det var skönt för mig att se att hon gjorde skillnad på kända och okända miljöer även om det var många barn där.

Hon är väldigt viljestark min lilla unge också. Häromdagen när vi var och handlade ville hon absolut bära det stora ekonomipaketet med blöjor själv. Jag lät henne prova och lillungen släpade paketet som var lika stort som henne nästan, genom hela köpcentrat vi var i. Hon är både muskelstark och viljestark således.

Det är inte klokt vad jag älskar den där lilla ungen.

Kom på att eftersom filmningen blev lite sådär så kan jag ju lägga ut filmsnutten här så för ni höra min gullunge säga dagens sanning:

Papper, papper...

Hmm, jag kan inte kommentera mina egna inlägg - så fort jag försöker göra det är jag utloggad så jag svarar här.
Ja, jag har förstått från mina AC-vänner att de inte behöver legalisera sina handlingar till återrapporten, men det måste alltså vi som adopterat via BFA.

Jag var hos NP igår och han berättade då att det kostade 500 per stämpel och jag behövde ju 2 - 3 likadana översättningar skulle legaliseras. Han sa då att det blir ju väldigt dyrt, jag kan kanske ge dig lite rabatt om det inte är för mycket jobb så jag hade goda förhoppningar om att åtminstone få någon 100-lapp nedsatt när jag hämtade handlingarna idag, men icke - det var tydligen mycket jobb att göra tre kopior ;-)

Kan ju säga att det inte kändes roligare att lägga ut pengarna när jag fick höra att lillans barnhemskompis föräldrar fått betala 300 - för alltihop där de var. De lämnade även in sin rapport dit istället för att få hemutredarens underskrift och betalade trots det alltså 1200 kr mindre än mig.

Lite surt men om jag inte ger mig in i den här cirkusen igen någon gång så var det sista gången jag behöver hålla på med det här. Skönt!

Det är stor skillnad att hålla på och fixa intyg och papper och stämplar nu tycker jag mot när jag samlade papper för att skicka inför adoptionen. Då var det en väg till mitt barn - nu är hon ju här - nu känns det bara meckigt...

Men att rapportera om hennes utveckling och skicka kort på henne är ju kul - hon är ju så fantastisk!

Papper, papper...

Nu är min första återrapport och tingsrättsbeslutet skickade till översättare - jag hoppas att jag får dem snabbt för det är ont om tid om jag ska hinna få allt klart tills organisationen ska ha dem. Återrapporten ska ju skrivas på av hemutredaren och tingsrättsprotokollet stämplas av NP.

Ska bli så skönt när det är gjort - i framtiden är det jag själv som skriver rapporterna - smidigt. :-)

När jag håller på med det här så påminns jag om de 3000 som en annan översättare är skyldig mig. Han gjorde ju en översättning som jag inte kunde använda pga alla fel i den och har sagt att jag ska få pengarna men det var över ett år sedan och inte har jag fått några pengar. Jag gjorde ett försök att få kontakt i somras senast - men sen har jag haft annat att tänka på.

Ska kanske försöka ta tag i det igen sen när det här pappersarbetet är avslutat.