Ett år sedan jag fick barnbesked!

Den 12 januari 2009 ringde telefonen och sedan dess har livet inte varit sig likt!
Det fanns en liten flicka som väntade på mig i Vietnam och jag kan inte ens beskriva hur stort det kändes eller känns! När jag tänker tillbaka på den där dagen för ett år sedan så är det en dimmig yr lyckokänsla som träder fram. Jag kunde nästan inte fatta att det var sant - jag skrattade, grät, skakade och var så glad, så glad, så glad! Jag bar med mig fotona på henne överallt, och hade dem precis bredvid sängen så att jag kunde titta på dem och inse att jag inte hade drömt alltihop.

Och nu - ett år senare så är lyckan fortfarande total! Jag älskar det där lilla barnet så vanvettigt mycket!

Hon blev verkligen min så fort jag fick barnbeskedet. Ikväll har jag tittat igenom alla de bilder jag fick under väntan på att få hämta henne. Det känns underligt. Jag tittar på bilderna och kommer ihåg känslan varje gång de kom. Den nästan febriga ivern och lyckan när jag såg mailen och tårarna som följde över att vara så långt borta. Jag kommer ihåg hur lycklig jag blev över de enda små ord jag fick som beskrev henne under väntanstiden. Very quick and active :-)
Ja, det är hon - hon är full av liv, framåt, glad, våghalsig och busig. Men också gosig, kramig, försiktig och blyg för främlingar som är för "på".

Jag visste att jag skulle älska henne - det var jag aldrig orolig för - men jag visste inte hur högt!

Jag är så oändligt tacksam över att få vara hennes mamma. Ibland känns det som om jag saknar någon/något att rikta tacksamheten emot. Jag har ett stort behov av att få utrycka känslan för den är så stark!

Jag hoppas verkligen att jag kommer räcka till för henne. Att jag kommer att kunna ge henne det hon behöver, att hon ska bli lycklig och trygg!

Segt med bloggandet

Jag har ännu en gång en massa jag skulle vilja skriva om men ju längre det går desto större blir det ju (mer att "beta av") och då skjuter jag på det igen...
Men nu bestämde jag mig för att ändå skriva några rader bara för att... har inte bestämt om vad - fingrarna och tankarna får flyga som de vill. :-)

Jag är i alla fall mitt uppe i visning av min lägenhet - hade visning igår och har visning imorgon. Riktigt nervöst är det och jag rekommenderar ingen att försöka fixa lägenhet med en 14-månaders som hjälpreda. Mamma mia vilket evighetsjobb det är - jag plockar upp, hon kastar ner... :-)
Vi var borta i 2 veckor och firade jul och nu när vi är hemma igen så upptäcker hon nya saker och allt som är på lite hög höjd verkar vara extremt åtråvärt... Hon skriker uppmanande om hon inte lyckas klättra på något för att få tag på - vad det än kan vara som jag försöker ställa undan.

Igår var vi på julgransplundring som anordnades av den lokala adoptionsorganisationen. Jag gick ärligt talat mest dit för att ha någonstans att vara när det var visning i lägenheten - tänkte att hon var för liten för att få ut något av det - men vi hade jättekul både hon och jag! Hon uppskattar verkligen att få träffa andra barn och vi träffade en del trevliga bekanta från öppna förskolan + att vi träffade en liten flicka som också kommer från Vietnam och hennes mamma och mormor. De läser/har läst här i bloggen så ni kanske läser det här nu ;-)

Det var i alla fall jättekul att träffa dem! Jag har inte träffat någon annan Vietnamfamilj här i min hemstad förut och det känns speciellt! Sötnosen var bara lite yngre än min tjej och vi kommer att ses på ÖF sen - ska bli roligt!

Vår barnhemskompis med familj ska också börja gå där + en av tjejerna som jag gick medgivandekursen med - ser fram emot ÖF i vår! :-)

Lillan har också varit sjuk för första gången sedan vi fick varandra. Jag har funderat på hur jag skulle reagera när hon väl blev sjuk. Innan jag fick henne så hade jag inte en tanke på att jag skulle tycka att det var hemskt med vanliga sjukdomar, men jag trodde ju inte heller att jag skulle få tårar i ögonen av en lungröntgen så jag hade börjat fundera ;-)

Men det var ingen fara - så klart att det inte är roligt när ens barn är sjukt men vi överlevde ;-)
Hon hade feber och hängde mest som en trasa - förutom när hon fick alvedon - hon blev alldeles sjövild då och sprang omkring och skrattade och skrek... Måste säga att sjukdomsdagarna var lättare än dagarna efter då hon bara var orkeslös och missnöjd. Jag insåg då än en gång hur nöjd och glad hon är i vanliga fall. Visst blir hon arg och ledsen vid motgångar och visst gråter hon när hon slår sig men annars är hon nästan aldrig missnöjd.

På tisdag är det ett år sedan jag fick barnbesked - jag ryser bara jag tänker på det!!!

Lugna sköna dagar

Vi firar jul hos mormor och morfar fortfarande och har det toppen! Lillan blir mer och mer fäst vid dem (och övriga familjen) och behöver bara vara liite blyg första minuterna på morgnarna nu - då flirtar hon med dem från min famn och gömmer sig lite innan hon är redo för att umgås.

Innan vi kom hem så tänkte jag ibland med ett stygn av vemod att jag kanske inte skulle kunna glädja mig åt en så fin och nära relation mellan mitt barn och mormor och morfar som den som mina systerdöttrar har med dem.

Inte för att jag inte trodde att de inte skulle kunna få den relationen utan för att jag trodde att jag kanske inte skulle våga tillåta det. Jag var inställd på att vara restriktiv med kontakten med omgivningen och tänkte att jag kanske skulle känna mig osäker även sedan när jag släppte på den.

Men jag känner mig trygg! Visst har vi nyss kommit hem, och visst är jag noga med att det är jag som är närmast lillan, skulle inte falla mig in att lämna henne ens 5 minuter eller låta någon annan mata, byta, trösta, lägga etc, men jag känner mig ändå trygg.

Jag känner att hon är min och jag är hennes och det håller. Jag känner att jag vågar och gläds åt att se hur älskad hon blir av familjen och hur mycket hon tycker om dem. Jag blir varm i hjärtat när hon skaffar sig olika relationer till våra närmaste - hur hon leker med dem och styr dem dit hon vill ;-)

Jag känner tydligt att hon är knuten till mig och jag till henne. Att hon använder mig som en självklar bas som hon söker sig till, att vi hör ihop mer än några andra.

Sedan har vi en lång väg kvar att vandra - lillan är fortfarande otrygg i vissa situationer - blir rädd för plötsliga ljud och reagerar och kan bli ledsen om jag lämnar rummet. Men inte alltid - ibland följer hon helt enkelt med och ibland accepterar hon att jag går ut ur rummet och kommer tillbaka igen. Jag hoppas att hon blir trygg i att jag finns där för henne för alltid.

Sen får vi ju se hur det blir när det väl är dags för oss att verkligen skiljas åt en stund. Men det dröjer... :-)

God Jul!

Julafton är snart här och jag har för första gången skrivit God Jul önskar mamma på en julklapp. (eller ja, inte har jag bara skrivit det på en ;-))

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev igen - den händelserika dagen gick bra så när på att jag hade nackspärr och bokade av barnvakteriet. Att passa en 5-åring och en 2,5-åring på kvällen när lillan antagligen hade varit trött med nackspärr kändes som överkurs. Som tur är blev barnens höggravida moder bara glad - hon fick en ursäkt att hoppa över sitt personalmöte eftersom de inte hade någon annan som kunde passa barnen.

Nåväl - till min stora lycka så gjorde det inte ont i nacken att bära lillan i selen - bara att få upp och ner henne så det funkade bra i alla fall.

Min socialsekreterade beundrade henne efter alla konstens regler så klart ;-) och den 12/1 går vårt fall upp i nämnden. Först fick jag för mig att det var då adoptionen går igenom men det är det ju inte - sedan ska beslutet tas i tingsrätten. Den 12/1 är en väldigt speciell dag för det var då jag fick barnbesked och det hade ju varit häftigt om adoptionen gått igenom på ettårsdagen av bb, men nu får vi ju ytterligare ett datum att fira.

Efter socbesöket gick vi till mäklaren och skrev på otaliga papper. Fick lite flashback från ceremonin i Vietnam faktiskt då jag satt med en nyfiken liten tjej i famnen och försökte få till min namnteckning även om de papper jag skrev på i augusti var LITE mer betydelsefulla och situationen LITE mer högtidlig ;-)

Men - nu har jag i alla fall köpt lägenhet - nu ska jag bara sälja den här... Håll tummarna!

När vi väl var färdiga så gick jag genom snöstormen till bilen och lillan slocknade i selen, fortsatte att sova när jag satte henne i bilen, åkte hem, tog ur henne ur bilen, bar upp henne och tog av henne ytterkläderna och lade henne i sängen. Då är man trött!

Händelserik morgondag

Imorgon ska jag ta med min skatt till min hemutredare - äntligen! Jag vet inte om jag har för höga förväntningar men jag tycker att vi har fått vänta länge på det här besöket och jag är säker på att vi fått vänta ännu längre om jag inte legat på och fått till det här mötet.

Det som ska ske är att hon ska träffa oss för att sedan skriva en rapport till tingsrätten om att adoptionen ska få fortsätta/gå igenom här i Sverige. I praktiken är hon "fosterhemsplacerad" hos mig fram tills adoptionen gått igenom i tingsrätten och jag vill gärna få allting klart så fort som möjligt. Och i morgon ska vi i alla fall träffa socialsekreteraren.

Det har verkligen varit en nyttig erfarenhet för mig hela den här processen med utredning och medgivande. Att vara så totalt beroende av en annan människa är jättespeciellt! I mitt arbete möter jag dagligdags föräldrar som också är beroende av socialsekreterare kring beslut om deras barn, men de är i ett annat utgångsläge än jag har varit. De är också i ett underläge och jag förstår deras frustration på ett annat plan nu känner jag.

Jag har inte haft några problem under min utredning egentligen men just det där totala beroendet och att man inte kan göra någonting om man får nej är speciellt. När jag skulle skicka mina handlingar till Vietnam så behövde jag ett intyg från hemutredaren att mitt medgivande fortfarande var giltigt. I instruktionerna stod just så - att det skulle stå att medgivandet fortfarande var giltigt men det vägrade hon att skriva eftersom det var onödigt då datumet gällde. När jag sedan skulle skicka mina handlingar till Indien behövde jag ett intyg där hon bekräftade att hon stödde min önskan om att adoptera ett barn upp till 2 år (vilket hon gjorde) men det skrev hon inte heller eftersom jag hade ett ålderslöst medgivande (med önskemål 0-18 månader) Jag förstår att det inte är hennes jobb att göra det, men frustrationen jag kände när jag inte kunde övertala henne att hjälpa mig var enorm! Tänk då hur det måste kännas för de föräldrar som kämpar för att få behålla sina barn! Missförstå mig inte - det finns absolut familjer där det allra bästa är att barnen får växa upp någon annanstans men jag kan föreställa mig frustrationen och förtvivlan hos de föräldrarna!

Nåväl - min hemutredare gav mig ju mitt medgivande och det gick ju bra utan dessa intyg så det ska jag inte hänga upp mig på. Det ska bli kul att få visa upp min älskling för henne i alla fall och kul att få prata om allt som varit igen.

Efter det besöket ska vi skriva kontrakt på lägenheten jag skrev om senast - för jag vann budgivningen och ska flytta! SÅ kul! :-)

På kvällen ska jag och lillan vara barnvakt till 2 söta barn. Det blir också spännande - första gången jag är barnvakt sedan jag blev mamma, men jag hoppas att jag har kvar förmågan att ta hand om flera barn -även om ett av dem är mitt! :-)

flytta?

Jag vet inte hur många gånger jag har suckat att jag gärna skulle vilja bo kvar här men att jag skulle behöva ett rum till och lite färre trappor. Och när jag så smått börja kolla på lägenheter till salu så är det en sådan lägenhet ute - ett rum till och en halvtrappa upp istället för 3,5.
Synd bara att det inte bara är jag som vill ha den ;-) Jag ska i alla fall få den här lägenheten värderad på måndag och försöka få lånelöfte från banken - det är bara att hoppas att budgivningen inte hunnit springa iväg för långt.
Jag har verkligen inte sett fram emot att behöva flytta men skulle jag få den så känns det bara kul!

Jag skulle kunna bo kvar här något år till men jag måste flytta senast i vår känner jag. Jag vill veta vart jag ska söka förskola till lillan så småningom och jag vill besöka, läsa om, spionera på ;-) de olika förskolorna innan jag söker. Det känns så främmande att vara ifrån henne ens en halvtimme - har ingen längtan efter det alls. Visst kan jag tycka att det är skönt när hon sover för natten och jag kan göra vad jag vill - men lämna henne och göra något utan henne - nej, det finns inte.

Lilla lilla hjärtat mitt!