Nya tider

Imorgon ska jag vinka till mitt barn och åka ifrån henne för första gången!
Hon har varit mycket med sin mormor och morfar under sommaren, hon älskar dem, de älskar henne, de skulle kunna ta ner månen åt henne, hon skiner som en sol när hon ser dem. De är här hemma hos oss, vi har umgåtts hela dagen idag, de vet vad hon älskar att göra, de vet hur hon vill bli tröstad, jag kommer bara vara en kvarts bilresa hemifrån och kan åka på studs om de ringer, förutsättningarna är bra!

Hon ska börja på förskola snart, snart. Jag ska lämna henne då - jag kommer att behöva göra det, jag vill att hon ska ha en erfarenhet av att säga hejdå till mig och se att jag kommer tillbaka innan dess.

Men ändå har jag en klump i magen nu ikväll.

Jag tycker att mycket har blivit som jag trodde innan med lillan och med min föräldraroll. Jag har reagerat och handlar ungefär som jag trodde att jag skulle göra innan, men jag trodde faktiskt inte att jag skulle ha så här svårt att lämna henne.

Lilla älskade ungen min!

Det känns som om det börjar bli läge att vara uppmärksam på att inte jag ska överföra min separationsångest på henne. ;-)

Annars har jag tänkt väldigt positivt kring hennes blivande förskolestart de senaste dagarna. Jag har fått ett preliminärt schema och halvtid med 3 timmars förtroendetid dessutom blir väldigt få timmar. Jag kommer att jobba 4 dagar i veckan och ändå inte behöva hämta henne senare än absolut senast vid 14-tiden. Jag hoppas och tror att hon kommer att sova fram tills jag kommer och sen kommer vi att ha eftermiddagarna att umgås innan det blir kväll och rutinsysslor och nattning.

Jag hoppas att hon kommer att sova länge på förskolan så att hon inte somnar för tidigt - hon får baske mig sova bort förskolepedagogernas tid med henne - inte min ;-)

Ikväll har jag nattat henne i en riktig säng. Spjälsängen är borta och det gick jättebra!
Under sommaren har vi fått som vana att jag har nattat henne i min säng och sedan lyft över henne till spjälsängen vilket har varit ett riskmoment för vakning.
Nu kunde jag ligga bredvid henne i hennes säng och hon somnade sött. Nu gäller det bara att hon inte ramlar ur sängen - den har ju en stödbräda men den täcker ju inte hela sängen och lillan brukar snurra rejält när hon sover. Jag har bäddat med madrasser och kuddar under, och sängen är ju låg så det ska nog gå bra om olyckan skulle vara framme.

Lillan skulle få den här sängen i 2-årspresent i november men det kändes som fel tidpunkt att byta säng - en månad efter förskolestarten. Det här tror jag blir bättre.

Jag återkommer nog imorgon om hur avskedet gick för dotter och mor ;-)

Ett år tillsammans!

För ett år sedan klev jag in genom dörren till barnhemmet. Pirrig, skakig, förväntansfull och - ja , jag vet faktiskt inte hur man ska beskriva hur det kändes.

Och där låg hon - det lilla barn som jag väntat på så länge! Hon låg och sov i en säng och det var så skönt att få sitta en stund och känna känslosvallet inom sig utan att hon märkte något.
Jag tittade på henne, jag rörde vid hennes lilla hand och lilla fot och nu gråter jag när jag skriver det!
Sen - när jag fick henne i famnen så var allt bara så självklart!

Jag förväntade mig inte att det skulle kännas så enkelt och det vore inte konstigt om det inte hade gjort det. Men det kändes just enkelt och självklart!

Givetvis var jag på helspänn, jag ville ju verkligen inte skrämma henne eller tränga mig på men att hon var min och jag var hennes - så var det bara!

Jag har läst igenom hela min resedagbok och jag är så glad att jag skrev en. För även om många ögonblick är fastetsade i minnet så blev jag ändå påmind om andra.

Jag vill skriva så mycket om hur stort det var och hur stort det är, men orden fastnar och räcker inte till.

Nu har vi haft varandra ett år och jag kan inte fatta att det bara är ett. Det känns som om hon alltid har varit en del av mig! Det har hon inte - hon har levt i 9,5 månad utan mig. Hennes liv började inte när jag klev in genom dörren och jag är så tacksam över att det har funnits människor där som uppenbarligen har brytt sig om henne och tagit hand om henne och älskat henne.

Men vårt liv tillsammans - det började för ett år sedan.
Ett år som har varit så fyllt av lycka och tacksamhet och kärlek!

Idag har vi firat tillsammans med familjen. Nästa år kommer hon vara knappa 3 år när vi firar. Då kommer hon förstå vad det är vi firar på ett annat sätt.
Vårt liv tillsammans har bara börjat och jag kommer aldrig att sluta förundras över att just jag fått den stora gåvan att få bli hennes mamma.

Älskade lilla älvetrollet mitt!

Jubilera mera

Nu - idag - är det ett år sedan jag satt på planet tillsammans med min syster.

På väg mot mitt barn.

På väg mot ett nytt liv som jag kunde drömma om men inte veta hur det skulle bli.

På väg att bli en ny människa - för ja, efter den resan är jag mamma och även om mycket är sig likt så förändrar det också allt!

Känslan var så konstig när vi satt där. Det liksom bara hände - jag kände att jag var med - men ändå inte. På något sätt så känns det även så här i efterhand lite drömlikt. Fast ändå så nära, så nära så att jag får tårar i ögonen när jag ska prata om det!

Det är också svårt att beskriva hur stort det kändes, hur fint det var - orden räcker liksom inte till. Fast nu går jag händelserna i förväg - själva flygresan gick bra på alla sätt och vis men jag vill inte beskriva den som just fin ;-)

Jag önskar att alla de som ännu inte varit med om detta och som ibland våndas över beslutet att adoptera och kanske sörjer de barn som de aldrig fick föda kunde få känna hur det kändes och känns.

Det finns ingen tvekan, det kan inte kännas större än så här. Visst - det kanske kan kännas lika stort men inte större - det går bara inte.

Bered er på fler sentimentala 1-år-sedan-inlägg ;-)
Jag är i högform! ;-)

För ett år sedan...

För ett år sedan hade jag ingen aning om hur nära det var. Jag visste inte att jag hade genomlevt den sista tunga tunga väntansdagen. Jag visste inte att min rastlösa krypande stress snart skulle vara över. Jag visste inte att det bara var dagar kvar tills jag skulle hålla min dotter i famnen.

Jag visste inte att det var dagen innan jag äntligen skulle få resebesked!

För att inte tala om att jag inte visste hur fantastiskt allt skulle vara på resan, och sedan alla dagar med mitt lilla hjärta!
Snart har jag levt ett år tillsammans med min älskade unge!

Nu går vi in i en tid av ettårsfirande! :-)

Vi lever och mår toppen! ;-)

Hade inte tagit ett aktivt beslut om att inte blogga i sommar - men vad tiden går fort när man har roligt!
När jag väl satte mig för att uppdatera för någon vecka sedan så hade jag glömt lösenordet :-D men nu är jag tillbaka igen - eller åtminstone så gör jag ett litet gästspel.

Vi har det så bra man bara kan ha det - jag och min galenpanna och gullegris till dotter. Vi bor i vår lilla stuga på mormors och morfars gård, vi lever storfamiljsliv med kusiner, morbröder, moster och många goda vänner. Lillan har kommit så nära hela familjen och det är fantastiskt att se hur hon verkligen gör skillnad på familj, vänner, bekanta och obekanta.
Hon älskar verkligen alla i vår stora familj och de älskar henne. Det är underbart att se dem! Hon är fortfarande väldigt blyg för främlingar - lite jobbigt blyg ibland - i alla fall för de som vill ha och ta kontakt med henne och som inte väntar in hennes initiativ.

Förutom umgänge med familjen så har många av våra vänner från vår hemstad besökt oss här i vårt sommarparadis och det känns bra att på det sättet knyta ihop världarna för lillan. För det är det enda som inte känns 100 - att jag kommer att ta henne ifrån det här sammanhanget snart. Att hon inte kommer att kunna busa och gosa med mormor och morfar varje dag, eller leka med kusinerna och allt annat hon roar sig med. Vi har varit här sedan innan midsommar med undantag för en vecka i hemstaden. Det kändes bra att åka dit och påminna både henne och mig om att det är där vi bor. :-)

Förutom allt roligt, soligt vi ägnat oss åt så har jag brottats med funderingar kring när och hur jag ska träna oss på att säga hejdå till varandra.

Om man är 2 föräldrar så kommer det ju så naturligt - att en av föräldrarna försvinner ur synhåll och kommer tillbaka. För mig och lillan gör det ju inte det. Hon har (inte haft) någon erfarenhet av att jag kan lämna henne för att sedan komma tillbaka. Jag har inte heller velat ha det på något annat sätt fram till nu - och tro mig - vill egentligen inte ha det annorlunda nu heller - men för hennes skull så har jag börjat öva oss.

Jag har släppt en hel del på gummibandet - jag har låtit henne gå ut i trädgården med någon ur familjen utan att följa med till att börja med. Sen har jag börjat med att introducera att hon skulle säga hejdå till mig när hon gick till soptunnan eller vinbärsbusken el dyl. Från början fick det henne att välja att inte gå - men efter ett tag vinkade hon och sa hejdå och gick.

Sen tog jag steget och sa själv hejdå till henne. Efter nästan 11 månader tillsammans så duschade jag utan henne fast hon var vaken. Vi har varit så täta fram tills nu och jag måste för hennes skull ge henne erfarenheter av att lämna och komma tillbaka.

Nu har jag till och med sagt hejdå 2 gånger och lämnat gården i ca 15 minuter - och i veckan så gick jag och lade mig och fortsatte sova medan lillan var med mormor och morfar på morgonen.

Och det har gått bra! Jag har verkligen studerat hennes reaktioner och efter alla anknytningsteori så kan man ju lätt bli nojig men hon har verkligen reagerat efter läroboken. Hon har blivit glad när jag kommit tillbaka, inte visat någon stor oro, utan bjudit in mig i den aktivitet hon höll på med.

Kanske hade det gått lika bra även om jag gjort på något annat sätt, men jag är i alla fall glad att jag låtit det ta den tid det har fått ta. Hade jag bara tänkt på mig hade jag väntat ännu längre men nu ska hon ju faktiskt börja på förskola om en inte allt för avlägsen framtid...

Det här blev långt men uppehållet har också varit långt och jag hade visst en del tankar i huvudet. :-)

Snart närmar sig de magiska datumen från förra året - resebeskedet, resan, första mötet!
Snart snart har vi haft varandra i ett år - den allra underbaraste ungen och jag.
Jag är så tacksam, så tacksam, så tacksam! <3 <3 <3

Snart är det midsommar

och jag tänker tillbaka på förra året... Det kan kanske tyckas vara konstigt att hålla på och tänka på hur det var då - men för mig förstärker det på något sätt lyckan nu att jämföra hur det var då. Skillnaden är så svindlande!

Jag fick ju bb i januari och beskedet att jag skulle räkna med att hämta henne i maj, juni eller juli och jag måste säga att jag hade en förhoppning om att vara hemma till midsommar - eller åtminstone på väg. Med allt strul och alla förseningar så var det ju inte så, och till på köpet så gick jag då igenom en väldigt tuff period på ett annat plan just då. Jag vet att jag bara antydde det då för ett år sedan och jag tänker nog inte göra mer än att antyda nu heller men samtidigt så är det så sammanvävt med den jobbiga väntan så det blir konstigt för mig själv att inte ta med det...

I alla fall så innebar det där andra att både mina midsommarplaner ändrades, att mina semesterplaner ändrades och en hel del av tankarna på hur livet med lillan skulle bli framöver också förändrades totalt och det var tufft!

Faktiskt är hela perioden från mitten av juni till jag fick resebesked målad i svart i mina tankar. Jag vet ju att jag gjorde roliga saker, jag vet att solen sken ibland och jag vet att jag också var glad och drömde om framtiden men känslan som finns kvar från den tiden är just - svart!

Jag ser att det låter som om jag var deprimerad när jag skriver det men så illa var det inte - men jag gick igenom en sorgeperiod som krockade med väntan på att få hämta lillan.

Jag har svårt att dela på vad som var vad - hade jag klarat av väntan bättre om det här andra inte hade hänt, och hade det andra varit lättare att hantera om jag inte var i den mest känsliga perioden i mitt liv just då? Ja säkert plussade det på varandra även om båda situationerna hade varit jobbiga hur som helst...

Så - förra midsommarhelgen så gick jag med gråten i halsen hela tiden. Jag fick otaliga frågor som jag inte kunde svara på och jag var så rastlös, så rastlös. Jag försökte tänka på att nästa år -nästa år då gör jag allt det här med henne - och nu är det nästa år!!!

Nu är dagarna målade i alla regnbågens färger, och den lycka jag drömde om är så oändligt mycket större än jag kunde föreställa mig! Jag visste att jag skulle älska henne men inte hur högt, jag visste att jag skulle vara lycklig, men inte hur lycklig!

Och faktiskt - så här i efterhand så tror jag att även den där andra händelsen var till det bästa. För alla inblandade - det visste jag inte heller då!

Ibland kan jag känna att det nästan begränsar mig i diskussioner och umgänge med andra -att allt gått så lätt för oss! Jag kan nästan förstå min mamma som ibland var frestad att hitta på bråk mellan mig och min syster när vi var små för att kunna vara med i samtalen med de andra mammorna ;-)

Och självklart så är inte alla stunder bara lätta. Oron som följer med kärleken är inte alltid lätt att bära, velandet fram och tillbaka om man tar rätt beslut, att ha känslorna utanpå kroppen när det handlar om henne är inte heller alltid lätt.
Och rent praktiskt så är det ju onekligen jobbigt att vara magsjuk och ha hela ansvaret för ett litet barn eller ha ryggskott eller annat skoj... Men det går och det hamnar i skymundan för vardagslyckan!

I år dansar jag kring midsommarstången med min egen underbara unge! :-)

Vi är på plus!!

I torsdags hade lillan levt lika många dagar utan mig som med mig - så sedan dess är vi på plus.
Jag tycker faktiskt att det känns väldigt stort och speciellt! En milstolpe som jag har räknat ner dagarna till.
Och samtidigt som det känns bra så blir det också tydligt för mig hur många dagar, nätter, timmar, stunder, ögonblick som hon har levt innan vi träffades. Jag tycker att vi har haft varandra ganska länge nu - och lika länge har hon levt utan mig. Tänk alla måltider, alla nattningar, tvättningar - ja ni förstår!

Älskade älskade unge - för varje dag som går hamnar vi ännu mer på plus.

En annan sak - fick välkomstbrev från lillans blivande förskola idag! Jag ska inte börja jobba förrän i oktober - och dit är det ju jättejättejättejättejättelänge. Det måste det vara för annars går jag sönder! Jag ska visserligen bara jobba 50% och jag tror på det upplägget. Jag hade gärna varit hemma längre men då tror jag inte att jag skulle ha kunnat arbeta så lite och jag tror att det är bättre för henne att få en mjukstart.

Jag tycker på ett sätt att det är spännande att få ta del av förskolevärlden från föräldrasidan och det vore ju kul alltihop - om det inte vore för att jag inte ska vara med henne där! :-(

Ja, ja... Nästa vecka ska vi på introduktionssamtal i alla fall. I brevet stod att man skulle komma utan barn med det går ju inte så hon får allt följa med. Jag fick också ett material som jag skulle fylla i och ta med till samtalet. En fråga var "erfarenhet att vara utan familjen". Ja, vad ska jag skriva - hon har inte varit utan mig överhuvudtaget sedan vi fick varandra, jag har visserligen varit i ett annat rum än henne då och då, men aldrig med stängd dörr och jag har aldrig sagt hejdå till henne...

Jag undrar vad de kommer att tänka - pedagogerna. Dels detta då - och sedan kommer jag att säga att jag vill vara med henne på förskolan i ca 2 veckor utan att lämna överhuvudtaget - sedan tänker jag börja den vanliga inskolningen...

Det ska verkligen bli intressant att se om de kommer att kunna hantera mig ;-)

Jag ber om kommentarer - blir så glad när jag får någon/några och så följer jag inte upp dem sedan. Fy på mig - ska skärpa mig - det ska jag verkligen göra!