Länge sedan

Och något har hänt med bloggen - ser inte hur det kommer att se ut när jag skriver men men... Tycker den här situationen som jag är i nu är väldigt underlig. Jag har medgivande - jag har lång kötid - och jag har valt att inte ställa mig i någon aktiv kö utan vänta in Vietnam. Som jag var rädd för så verkar det ju inte flyta så smidigt som AC och FFIA först trodde. Vietnam ger inte auktoriation till nya kontakter och AC:s första optimistiska "hoppas kunna skicka handlingar i slutet av året" är ändrat till att de inte vet när och att det kan dröja. FFIA har än så länge inte ändrat texten på sin hemsida. Och vart för det mig i min situation - ja det är frågan det! När jag valde att vänta in Vietnam så tänkte jag att jag skulle vänta till hösten och då se vad som hänt och ta ställning igen då. Nu tror jag att jag kan vara säker på att inget har hänt till hösten - och hur ska jag tänka? Jag känner att jag egentligen inte vill ha barn nu nu om jag har möjligheten att vänta. Jag har precis fått ett nytt jobb - ett jobb som jag tror är ett drömjobb - jag börjar i augusti och vill åtminstone jobba ett år - allt annat känns skamligt faktiskt även om jag vet att jag inte ska tänka så. Och jag VILL som sagt jobba med det här - det känns jättekul! Men samtidigt - tänk om jag inte kan vänta - tänk om väntan innebär att det inte blir något mer barn i vår familj. Tänk om min tid är nu - inte sen utan nu eller aldrig? Men då är frågan igen - vilka alternativ har jag? KANSKE kan jag skicka till Kina redan nu - problemet är att de i så fall måste göra undantag för att min dotter är under 6. Kanske kan de göra det undantaget - kanske inte. Jag är också längst fram i Nigeria-kön och det har liksom varit min plan b men med mycket tvekan. Jag är oroad över en lång och tuff vistelse i landet och också över att det är väldigt dyrt. Det blir dyrt för mig och det blir dyrt för de som ska följa med mig och jag kommer antagligen att behöva ha flera som kan byta av mig - det känns tufft. Men denna plan har ändå funnit där - tills idag då jag gick in och läste igen på AC.s sida och ser nya åldersrekommendationer. För att få ha 0-36 månader så får man inte ha fyllt 39 när man skickar papprena till landet - och jag fyller 39 i höst! 0-3 år är min gräns - det är vad jag känner att jag är beredd på och om jag inte skickar papper nu så måste jag höja till 0-60 månader. Jag vill inte skicka papper nu men tänk om som sagt - tänk om min tid är nu och bara nu? Andra alternativ är Indien men det verkar väldigt osäkert med nya riktlinjer/nytt förfarande och så Lesotho. Lesotho seglar upp som ett toppalternativ - där är jag på plats 2 i singelkön. Det stora stora problemet där är den ytterst osäkra processen då det handlar om tid och då tiden mellan bb och rb. Jag var väldigt dålig på att vänta på rb förra gången - väldigt dålig!!! Snurr snurr snurr på tankarna - men kanske landar jag ändå i att avvakta ett tag till - att vänta och hoppas på Vietnam - och om tiden går så finns förhoppningsvis Kina kvar som alternativ. Om inte annat så fyller dottern 4 i höst - om 2,5 år fyller hon 6 och då är jag 41 år. Med nuvarande regler så är jag gott och väl inom åldersgränsen både för Sverige och Kina och då uppfyller jag de krav som Kina ställer (i nuläget) Men törs man vänta??? Vill jag vänta såå länge? Väljer jag bort barn genom att stå passiv eller har jag tid på mig att vänta in rätt läge för mig och dottern? PUH!

För varenda unge

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Läste just på MIA:s hemsida

att AC har auktorisation för Vietnam till och med 2012och blev genast nervös.
Tänk om de inte hinner komma igång och tänk om MIA inte gör samma bedömning om ett år. Eller tänk om de kommer igång och vi hamnar i samma situation som sist - att auktorisationen dras tillbaka...
Ja ja - det går ju inte att veta någonting i den här världen - det är bara att inse.


Idag har jag i alla fall skrivit klart 30-månadersrapporten om lillan som ska skickas till Vietnam.
Den näst sista obligatoriska - törs man hoppas på att det inte blir så lång lucka innan det är dags att skicka andra blanketter och rapporter till landet där långt borta? :-)

Tillåter mig att drömma

och märker de nya utekläderna till dottern med efternamn istället för förnamn som jag brukar :-)

Vabbar

och segar...
Min älskade dotter har varit frisk i ett helt år - inte en vab-dag förrän för någon vecka sedan.
Och så nu då - när jag var kallad på arbetsintervju - eller åtminstone förintervju till ett jobb som jag verkligen vill ha. Ett jobb jag tror att jag har svårt att få men vill ha...

Måndag kl 11 skulle jag vara på plats - och på söndag eftermiddag börjar dotterns bli hes och modern nervös. Och visst - sen söndagkväll är dottern en kamin!

Även om en arbetsgivare så klart förstår att sådant kan uppstå och även om jag så klart kommer att berätta att jag är ensam med ett förskolebarn så känns det ju inte optimalt att inte kunna komma till en intervju.
Men mina underbara föräldrar satte sig i bilen direkt då de vaknade och körde 25 mil för att komma hit och passa dottern - och jag kunde gå på intervjun! <3

Jag är så lyckligt lottad som har den familj jag har.
Hur intervjun gick?
Jag vet inte - de första kallelserna för en ev andra intervju går ut nästa vecka - vi får väl se om jag blir kallad...

Glädjande artikel för en självgående mamma

http://sondagsavisen.dk/2009/23/enlige-modre-gor-det-godt.aspx


Enligt studien så går det bättre för barn som adopteras till en ensamstående mamma än till ett par. I alla fall om man med bra menar att risken är mindre att barnen blir deprimerade, får anorexi eller drabbas av personlighetsstörningar.

Och som det står i artikeln - det är inte det att föräldrar i sk kärnfamiljer inte gör ett bra jobb - det är bara det att de ensamstående mödrarna gör det lite bättre.


När man adopterar som ensamstående så är man van vid att betraktas som second best många gånger.
Visserligen så utgår jag från att jag genom att få medgivande har bedömts vara tillräckligt "bra" för att anses kunna ge ett barn det som det har rätt till - men i kontakt med organisationerna, kraven från givarländerna och i den allmäna debatten så är det ofta så - finns det 2 föräldrar så är det bättre än en.

Jag menar inte på något sätt att göra olika adoptivfamiljer till motpoler till varandra - men jag gläds ändå - det måste jag säga.

Och jag har ibland tänkt så också - att det finns saker som faktiskt blir bättre i en enförälderfamilj.

Man kan ju hoppas att några KD-politiker läser det här - man tar också upp att också barn till två mammor blir robustare. :-)

Och så har jag talat med min handläggare

och endast anmält mig till Vietnamkön.
Känns lite dubbelt - det skulle ju faktiskt kunna gå fortare i ett annat land, men när läget är som det är - när det ändå är inom räckhåll att få syskon från samma land - ja då väljer jag att vänta.
Särskilt eftersom jag ju faktiskt inte vill ha barn nu, nu!
Jag vill att hon den där lilla ska bli lite mindre liten.

Och jag kan ju alltid ändra mig framåt hösten om det inte flyter på med Vietnamkontakten.
Jag tog upp min ålder i diskussionen - för att ta upp rädslan att missa chanser och att det skulle bli för sent - men när jag nämnde min ålder fick jag reaktionen - ja då är ju så ung - du har tid på dig. ;-)

Att få barn via adoption är onekligen speciellt - man får känna sig ung långt upp i åren.

Nu känner jag mig visserligen jätteung - jag identifierar mig som en ung mamma fast jag vet att jag är en gammal :-D så det känns ju inte heelt fel att betraktas som ung då då ;-)