måndag 13 december 2010
fredag 3 december 2010
mer syskonfunderingar
Hann inte mer än skriva att det varit stillestånd i singelköerna i ett halvår (och det är minst så länge) så har jag hoppat upp ett steg i Lesotho- och Etiopien-köerna. (Etiopien kan väl i och för sig alla singlar räkna bort nu i princip efter nya riktlinjer i landet)
Det blir spännande att se vad som händer efter nyår - om en del kommer att falla ifrån för att de väljer att inte stå kvar i kön ett år till.
För tyvärr är det ju så att fler och fler kommer att falla ifrån pga åldersskäl.
Ibland brottas jag med känslan av att det är fel av mig att försöka få adoptera ett barn till av de få barn som någon ensamstående kan få adoptera. Jag vet att man inte kan tänka "rättvisa" på det sättet - det blir sjukt - men samtidigt så är det ju så. Om jag väljer att adoptera igen så kommer jag att hoppa in före i kön som många har stått i i flera år - och som fortfarande är barnlösa.
Så är det - och det hindrar mig från att uttrycka mina frågor och funderingar i de singeladopt-forum som finns. Det känns svårt att prata om "vill jag, kan jag, ska jag" i forum där en del börjar närma sig att få ge upp sina drömmar om att få bli mamma.
Men jag vet egentligen att jag vill, jag vet (nog) att jag kommer att försöka, om det kommer att bli av - ja det vet jag ännu inte!
Det blir spännande att se vad som händer efter nyår - om en del kommer att falla ifrån för att de väljer att inte stå kvar i kön ett år till.
För tyvärr är det ju så att fler och fler kommer att falla ifrån pga åldersskäl.
Ibland brottas jag med känslan av att det är fel av mig att försöka få adoptera ett barn till av de få barn som någon ensamstående kan få adoptera. Jag vet att man inte kan tänka "rättvisa" på det sättet - det blir sjukt - men samtidigt så är det ju så. Om jag väljer att adoptera igen så kommer jag att hoppa in före i kön som många har stått i i flera år - och som fortfarande är barnlösa.
Så är det - och det hindrar mig från att uttrycka mina frågor och funderingar i de singeladopt-forum som finns. Det känns svårt att prata om "vill jag, kan jag, ska jag" i forum där en del börjar närma sig att få ge upp sina drömmar om att få bli mamma.
Men jag vet egentligen att jag vill, jag vet (nog) att jag kommer att försöka, om det kommer att bli av - ja det vet jag ännu inte!
tisdag 30 november 2010
Massor har hänt
men jag skriver inte om det nu utan jag skriver om att jag helt plötsligt sitter här och räknar på hur länge jag skulle kunna skydda min SGI inför ett eventuellt syskon.
Jag vet inte om det kommer att bli verklighet, jag vet inte ens om jag kommer att försöka göra det till verklighet. (alltså vi pratar några år fram i tiden här - inget som händer nu) men det är så krasst som att jag borde veta om jag tänker försöka inom en snar framtid.
För det innebär olika strategier för hur jag ska tänka kring min föräldrapenning. Om jag inte kommer att få något mer barn så vill jag ha så många och långa semestrar som möjligt med min tjej och då kommer jag nog att släppa skyddet av min SGI. Det plockar dagar när man arbetar deltid.
Om jag däremot skulle vilja adoptera igen så är ett av hindren att jag måste upp till fulltidsSGI för att ha en chans att ha råd. Och jag vill inte jobba heltid som ensamstående förälder till ett litet förskolebarn.
Som jag räknar nu så skulle jag kunna ta ut dagar på somrar och jular och skydda min SGI fram till mitten av 2013 någon gång. Då är A 5 år och jag 40 - och det passar ju in i det drömscenario som jag har ställt upp för mig själv. (ibland finns 2012 med i drömmarna också)
Usch vad svårt!!!
Jag ska kanske ringa AC och höra vad de tror - jag har kötid från januari 2006 men det händer ju ingenting alls i köerna för ensamstående nu - ingenting alls det senaste halvåret.
En aspekt i det hela är också att om jag inte skyddar mitt SGI så blir mina f-dagar mindre värda i augusti när jag haft min dotter i 2 år. Så jag borde kanske göra det ändå - skydda den alltså.
Jag tycker att beslutet om syskon är jättesvårt! Känslomässigt så vill jag ha ett barn till - det tvekar jag egentligen inte kring, men samtidigt så känner jag mig så tillfreds med mitt lilla barn som jag redan har. Skulle jag inte få något mer barn som kommer livet ändå att kännas komplett. De känslorna har jag samtidigt - jag vill uppleva att få bli mamma igen, men jag är fullkomligt lycklig som det är nu.
Ibland känner jag också en rädsla inför att inte vara rättvis mot detta nya lilla barn. Min A var så efterlängtad, och allt har känts och känns så fantastiskt med henne. Jag har många gånger läst om föräldrar som inte tror att de kan älska ett barn till lika hett som det första och jag har lett åt deras rädsla. Och nu står jag där - jag tror mig faktiskt om att kunna älska ett barn till men så finns känslan där - ja, älska ja, men det kommer ju inte vara lika fantastiskt som med A för hon är ju så fantastisk. ;-) Jag förstår själv hur dumt det är men jag hamnar där ändå. Ja men det är ju så...
Fast ibland vilar jag i min kloka systers kommentar - att det inte blir likadant med ett andra barn för någon - för man blir liksom bara mamma för första gången en gång. Det betyder inte att det inte är stort och underbart att bli mamma igen - men det blir inte lika.
Jag tror också - som en annan klok kvinna sa till mig - att det inte är så illa att inte vara så där hett efterlängtad. Att man som välkommen 2:a hamnar i en enklare situation - allt behöver inte vara så rosenskimrande utan det blir som det blir ;-)
Och så tänker jag på min A. Vad blir bäst för henne? Jag har alltid sagt och tyckt och tänkt att syskon är det mest värdefulla man kan ge sitt barn. Och inte blir det mindre värdefullt i en familj som vår som är så liten (själva kärnan är liten - familjen är stor) Ändå tänker jag - blir det en påfrestning för henne? Kommer jag inte att kunna ge henne allt det hon vill ha och behöver? (inte materiellt även om det också kommer bli knapert i och för sig utan med uppmärksamhet och fokus) Samtidigt så kan det kanske vara en lättnad för henne också att inte vara så i fokus ;-)
En kollega som väntar sitt tredje barn sa häromdagen - ja men så känns det ju varje gång - att man kastar sig handlöst ut och inte vet var man kommer att hamna. Så är det att få ytterligare ett barn helt enkelt.
Jag skriver totalt ogenomtänkt här nu (som vanligt när jag skriver - jag låter bara fingrar och tankar flyga)
Nu när jag skriver så känns det som om både hjärta och hjärna säger mig att jag ska försöka få adoptera igen men att det som talar emot är en rädsla. Vad är jag rädd för?
Att allt inte ska bli till det bästa för A, att jag ska ta mig vatten över huvudet och inte klara av situationen. Puh!
Men jag kollar AC:s kölistor och barn söker föräldrar varje dag och har gjort det ett bra tag nu ;-)
Så -ska jag skydda min SGI eller inte? Är det någon som läser fortfarande trots bristen på uppdateringar tro?
Jag vet inte om det kommer att bli verklighet, jag vet inte ens om jag kommer att försöka göra det till verklighet. (alltså vi pratar några år fram i tiden här - inget som händer nu) men det är så krasst som att jag borde veta om jag tänker försöka inom en snar framtid.
För det innebär olika strategier för hur jag ska tänka kring min föräldrapenning. Om jag inte kommer att få något mer barn så vill jag ha så många och långa semestrar som möjligt med min tjej och då kommer jag nog att släppa skyddet av min SGI. Det plockar dagar när man arbetar deltid.
Om jag däremot skulle vilja adoptera igen så är ett av hindren att jag måste upp till fulltidsSGI för att ha en chans att ha råd. Och jag vill inte jobba heltid som ensamstående förälder till ett litet förskolebarn.
Som jag räknar nu så skulle jag kunna ta ut dagar på somrar och jular och skydda min SGI fram till mitten av 2013 någon gång. Då är A 5 år och jag 40 - och det passar ju in i det drömscenario som jag har ställt upp för mig själv. (ibland finns 2012 med i drömmarna också)
Usch vad svårt!!!
Jag ska kanske ringa AC och höra vad de tror - jag har kötid från januari 2006 men det händer ju ingenting alls i köerna för ensamstående nu - ingenting alls det senaste halvåret.
En aspekt i det hela är också att om jag inte skyddar mitt SGI så blir mina f-dagar mindre värda i augusti när jag haft min dotter i 2 år. Så jag borde kanske göra det ändå - skydda den alltså.
Jag tycker att beslutet om syskon är jättesvårt! Känslomässigt så vill jag ha ett barn till - det tvekar jag egentligen inte kring, men samtidigt så känner jag mig så tillfreds med mitt lilla barn som jag redan har. Skulle jag inte få något mer barn som kommer livet ändå att kännas komplett. De känslorna har jag samtidigt - jag vill uppleva att få bli mamma igen, men jag är fullkomligt lycklig som det är nu.
Ibland känner jag också en rädsla inför att inte vara rättvis mot detta nya lilla barn. Min A var så efterlängtad, och allt har känts och känns så fantastiskt med henne. Jag har många gånger läst om föräldrar som inte tror att de kan älska ett barn till lika hett som det första och jag har lett åt deras rädsla. Och nu står jag där - jag tror mig faktiskt om att kunna älska ett barn till men så finns känslan där - ja, älska ja, men det kommer ju inte vara lika fantastiskt som med A för hon är ju så fantastisk. ;-) Jag förstår själv hur dumt det är men jag hamnar där ändå. Ja men det är ju så...
Fast ibland vilar jag i min kloka systers kommentar - att det inte blir likadant med ett andra barn för någon - för man blir liksom bara mamma för första gången en gång. Det betyder inte att det inte är stort och underbart att bli mamma igen - men det blir inte lika.
Jag tror också - som en annan klok kvinna sa till mig - att det inte är så illa att inte vara så där hett efterlängtad. Att man som välkommen 2:a hamnar i en enklare situation - allt behöver inte vara så rosenskimrande utan det blir som det blir ;-)
Och så tänker jag på min A. Vad blir bäst för henne? Jag har alltid sagt och tyckt och tänkt att syskon är det mest värdefulla man kan ge sitt barn. Och inte blir det mindre värdefullt i en familj som vår som är så liten (själva kärnan är liten - familjen är stor) Ändå tänker jag - blir det en påfrestning för henne? Kommer jag inte att kunna ge henne allt det hon vill ha och behöver? (inte materiellt även om det också kommer bli knapert i och för sig utan med uppmärksamhet och fokus) Samtidigt så kan det kanske vara en lättnad för henne också att inte vara så i fokus ;-)
En kollega som väntar sitt tredje barn sa häromdagen - ja men så känns det ju varje gång - att man kastar sig handlöst ut och inte vet var man kommer att hamna. Så är det att få ytterligare ett barn helt enkelt.
Jag skriver totalt ogenomtänkt här nu (som vanligt när jag skriver - jag låter bara fingrar och tankar flyga)
Nu när jag skriver så känns det som om både hjärta och hjärna säger mig att jag ska försöka få adoptera igen men att det som talar emot är en rädsla. Vad är jag rädd för?
Att allt inte ska bli till det bästa för A, att jag ska ta mig vatten över huvudet och inte klara av situationen. Puh!
Men jag kollar AC:s kölistor och barn söker föräldrar varje dag och har gjort det ett bra tag nu ;-)
Så -ska jag skydda min SGI eller inte? Är det någon som läser fortfarande trots bristen på uppdateringar tro?
tisdag 2 november 2010
2 år imorgon
Tänka sig va!
Älskade ungen min!
Jag återkommer när jag har lite mer tid - har ska slås in paket och blåsas ballonger och fixas lite i allmänhet innan den stora dagen.
Vill bara skriva också att mina tankar både är här hos min dotter men också i Vietnam...
Du - hon är älskad! Jag tror hon är lycklig! Hon är helt underbar!
De tankarna skickar jag genom rymden.
Älskade ungen min!
Jag återkommer när jag har lite mer tid - har ska slås in paket och blåsas ballonger och fixas lite i allmänhet innan den stora dagen.
Vill bara skriva också att mina tankar både är här hos min dotter men också i Vietnam...
Du - hon är älskad! Jag tror hon är lycklig! Hon är helt underbar!
De tankarna skickar jag genom rymden.
tisdag 26 oktober 2010
Kluvet
Jag känner att jag slits mellan mitt arbete och mitt älskade lilla barn!
Självklart kommer hon först - men det är svårt att få ihop det - inte minst i mitt huvud känner jag.
Jag är ju förskollärare och arbetar i ett område där barnen behöver mycket!
Jag tror ärligt talat att många inte kan föreställa sig hur stora behoven kan vara, hur mycket som krävs för att få dagen att fungera när man har ett flertal barn som faktiskt inte mår bra, som inte har det bra och därför inte heller uppför sig bra.
Jag vill jobba i ett sådant område - jag har gjort det under alla mina år som förskollärare och jag känner dels att det ger mig mycket och att jag har något att ge.
MEN - nu känner jag mig otillräcklig. Jag jobbar bara 50% och måste inse att jag inte hinner göra allt - och det inser jag nog, men jag känner också att jag inte hinner bygga upp relationerna till barnen och föräldrarna på det sätt som jag skulle vilja.
Jag vet att jag gör det som kan krävas av mig - men de här barnen behöver det där lilla extra - det där som man inte kan kräva men önska att pedagogerna kan ge - och än så länge har jag inte hittat fram till ett sätt att kunna ge det känner jag.
Jag inser när jag skriver att det handlar mycket om tid - jag jobbar korta dagar men jag har ju också jobbat väldigt kort tid där. Jag kan ju inte förvänta mig att ha kommit så långt än, men jag känner mig ändå orolig över hur det ska gå för mig att få ihop allt.
Det är mycket praktiskt också. Vi har möten stup i kvarten på kvällstid känns det som.
Jag har precis vant mig vid (nej det har jag inte men men ;-)) att lämna ifrån mig lillan på dagarna - nu måste jag lämna ifrån mig henne på kvällarna också.
Vi hade vårt första möte förra torsdagen. Mormor kom hit (bor några timmars bilresa bort) och var barnvakt och det gick alldeles utmärkt. Nu har vi möte imorgon igen och sedan om 2 veckor. Mormor och morfar kommer - de älskar min unge och hon älskar dem - men jag känner att jag inte kan bygga livet på att de ska åka många timmar hit för att vara barnvakt varannan/var tredje vecka. Till på köpet så diskuteras ett förslag som går ut på att vi ska ha möte en kväll i veckan nästa termin. :-(
Jag har vänner som är nära mig och A som kan ställa upp men det känns jobbigt att min lilla A inte bara ska behöva vara borta från mig på dagarna utan också på kvällarna... Lite längre fram ska jag försöka få tag på en fast barnvakt som kan vara med A på mitt jobb när vi har mötena - det känns som en bra lösning på en jobbig situation.
Idag var det ytterligare ett exempel på när jag kände mig sliten mellan jobbet och A.
Det var föräldrafika på A:s förskola - den enda dagen som jag jobbar längre än till 13.30 - och blott andra gången jag jobbat den tiden så det var nytt för A.
Vi har avdelningsplanering på eftermiddagen då - och det går inte att jobba utan att delta i den. Man måste hinna tala med kollegorna om barnen, deras behov och vårt bemötande av dem.
Jag har bara varit med på en planering hittills eftersom det av olika skäl inte har funkat för mig och Alva så den här gången kände jag att jag inte kunde ta ledigt pga föräldrafikat.
Samtidigt kände jag på mig att det skulle blir en jobbig situation för min lilla skrutta.
Andra föräldrar som kommer innan mig, som fikar och sedan tar hem sina barn. Jag bestämde mig för att delta en timme på planeringen och kompa ut resten. Jag sa också åt personalen att ringa till mig om hon skulle bli ledsen för om det inte funkade alls för henne så skulle jag ha åkt i alla fall.
När jag parkerade bilen utanför hennes förskola ringde de - min lilla tjej var ledsen och orolig - och jag känner mig så sliten emellan olika behov. Det kändes hemskt att jag vetat att det skulle bli jobbigt för henne - och ändå utsatte jag henne för det.
På mitt jobb är hennes tårar relativt sett så fjuttigt. Barnen vi tar hand om har problem på ett helt annat plan. I mitt hjärta är A:s tårar inte fjuttiga alls (inte för att någon av mina kollegor skulle säga det heller) utan något jag tar på största allvar och hennes väl och ve är ju mitt ansvar i första hand!
Men det är inte lätt ändå - för de barn jag har ansvar för på förskolan har rätt att ha en pedagog som ger dem vad de behöver - det är också min skyldighet.
Tanken slår mig - ska jag söka jobb på ett "enklare ställe"? Givetvis har alla barn rätt till en engagerad pedagog och det är jag också och skulle vara - men barn som har det bra hemma är inte lika beroende...
Fast jag vill ju inte - jag vill arbeta där jag är - jag vill få det att fungera!
Självklart kommer hon först - men det är svårt att få ihop det - inte minst i mitt huvud känner jag.
Jag är ju förskollärare och arbetar i ett område där barnen behöver mycket!
Jag tror ärligt talat att många inte kan föreställa sig hur stora behoven kan vara, hur mycket som krävs för att få dagen att fungera när man har ett flertal barn som faktiskt inte mår bra, som inte har det bra och därför inte heller uppför sig bra.
Jag vill jobba i ett sådant område - jag har gjort det under alla mina år som förskollärare och jag känner dels att det ger mig mycket och att jag har något att ge.
MEN - nu känner jag mig otillräcklig. Jag jobbar bara 50% och måste inse att jag inte hinner göra allt - och det inser jag nog, men jag känner också att jag inte hinner bygga upp relationerna till barnen och föräldrarna på det sätt som jag skulle vilja.
Jag vet att jag gör det som kan krävas av mig - men de här barnen behöver det där lilla extra - det där som man inte kan kräva men önska att pedagogerna kan ge - och än så länge har jag inte hittat fram till ett sätt att kunna ge det känner jag.
Jag inser när jag skriver att det handlar mycket om tid - jag jobbar korta dagar men jag har ju också jobbat väldigt kort tid där. Jag kan ju inte förvänta mig att ha kommit så långt än, men jag känner mig ändå orolig över hur det ska gå för mig att få ihop allt.
Det är mycket praktiskt också. Vi har möten stup i kvarten på kvällstid känns det som.
Jag har precis vant mig vid (nej det har jag inte men men ;-)) att lämna ifrån mig lillan på dagarna - nu måste jag lämna ifrån mig henne på kvällarna också.
Vi hade vårt första möte förra torsdagen. Mormor kom hit (bor några timmars bilresa bort) och var barnvakt och det gick alldeles utmärkt. Nu har vi möte imorgon igen och sedan om 2 veckor. Mormor och morfar kommer - de älskar min unge och hon älskar dem - men jag känner att jag inte kan bygga livet på att de ska åka många timmar hit för att vara barnvakt varannan/var tredje vecka. Till på köpet så diskuteras ett förslag som går ut på att vi ska ha möte en kväll i veckan nästa termin. :-(
Jag har vänner som är nära mig och A som kan ställa upp men det känns jobbigt att min lilla A inte bara ska behöva vara borta från mig på dagarna utan också på kvällarna... Lite längre fram ska jag försöka få tag på en fast barnvakt som kan vara med A på mitt jobb när vi har mötena - det känns som en bra lösning på en jobbig situation.
Idag var det ytterligare ett exempel på när jag kände mig sliten mellan jobbet och A.
Det var föräldrafika på A:s förskola - den enda dagen som jag jobbar längre än till 13.30 - och blott andra gången jag jobbat den tiden så det var nytt för A.
Vi har avdelningsplanering på eftermiddagen då - och det går inte att jobba utan att delta i den. Man måste hinna tala med kollegorna om barnen, deras behov och vårt bemötande av dem.
Jag har bara varit med på en planering hittills eftersom det av olika skäl inte har funkat för mig och Alva så den här gången kände jag att jag inte kunde ta ledigt pga föräldrafikat.
Samtidigt kände jag på mig att det skulle blir en jobbig situation för min lilla skrutta.
Andra föräldrar som kommer innan mig, som fikar och sedan tar hem sina barn. Jag bestämde mig för att delta en timme på planeringen och kompa ut resten. Jag sa också åt personalen att ringa till mig om hon skulle bli ledsen för om det inte funkade alls för henne så skulle jag ha åkt i alla fall.
När jag parkerade bilen utanför hennes förskola ringde de - min lilla tjej var ledsen och orolig - och jag känner mig så sliten emellan olika behov. Det kändes hemskt att jag vetat att det skulle bli jobbigt för henne - och ändå utsatte jag henne för det.
På mitt jobb är hennes tårar relativt sett så fjuttigt. Barnen vi tar hand om har problem på ett helt annat plan. I mitt hjärta är A:s tårar inte fjuttiga alls (inte för att någon av mina kollegor skulle säga det heller) utan något jag tar på största allvar och hennes väl och ve är ju mitt ansvar i första hand!
Men det är inte lätt ändå - för de barn jag har ansvar för på förskolan har rätt att ha en pedagog som ger dem vad de behöver - det är också min skyldighet.
Tanken slår mig - ska jag söka jobb på ett "enklare ställe"? Givetvis har alla barn rätt till en engagerad pedagog och det är jag också och skulle vara - men barn som har det bra hemma är inte lika beroende...
Fast jag vill ju inte - jag vill arbeta där jag är - jag vill få det att fungera!
torsdag 14 oktober 2010
Ny premiär
Jaha - då har man premiärvabbat också.
Liten tjej med feber och hosta - råkade säga i förrgår att jag var förvånad att hon inte dragit på sig något än - vi har ju ändå varit i förskolemiljön sedan den 1/9 och många barn blir ju sjuka i samband med inskolningen.
Igår natt blev hon sjuk. Hon har ju varit frisk nästan hela tiden sen vi fick varann med undantag för några dagar kring jul.
Då var vi hos mina föräldrar så det här var premiär för mig som förälder till ett sjukt barn och ingen annan som kunde fixa sådant som kan behöva fixas.
Idag har vi klarat oss - vi hade allt hemma som vi behöver men ibland är det ju mer eller mindre tomt i kylskåpet dagen innan det är dags för att handla. Jag vet att det finns vänner som hjälper mig om det skulle behövas men visst finns det utmaningar i att vara ensam vuxen i familjen. Bara en sådan enkel sak som att slänga sopor i sophuset på andra sidan gården. Inte ringer man hit någon för att göra det för att man har ett febrigt barn. ;-)
Nu är det väl sällan man är så sjuk så att det skulle göra något att komma ut den lilla stunden - men det kan ju vara jobbigt.
Nu - i efterhand - så fattar jag inte hur jag tog mig igenom dagarna med den hemska magsjukan som jag drabbades av förra året. Hu!
(och utan att vara skrockfull egentligen flög tanken igenom huvudet på mig nu - i förrgår pratade jag om lillans friskhet, nu om att inte vilja bli magsjuk ;-)
Vi hade så nyss kommit hem då så även om någon hade erbjudit sig att komma in i vårt magsjukehem så hade jag med all säkerhet sagt nej.
Men jag grät och höll ett gråtande barn i famnen under attackerna - hon blev livrädd varje gång jag kräktes stackars liten.
Ja som sagt - det kan allt vara en utmaning att vara ensam förälder ibland - men å andra sidan så blir ju ofta hela familjen sjuk samtidigt och då hjälper det ju inte att vara två. ;-)
Liten tjej med feber och hosta - råkade säga i förrgår att jag var förvånad att hon inte dragit på sig något än - vi har ju ändå varit i förskolemiljön sedan den 1/9 och många barn blir ju sjuka i samband med inskolningen.
Igår natt blev hon sjuk. Hon har ju varit frisk nästan hela tiden sen vi fick varann med undantag för några dagar kring jul.
Då var vi hos mina föräldrar så det här var premiär för mig som förälder till ett sjukt barn och ingen annan som kunde fixa sådant som kan behöva fixas.
Idag har vi klarat oss - vi hade allt hemma som vi behöver men ibland är det ju mer eller mindre tomt i kylskåpet dagen innan det är dags för att handla. Jag vet att det finns vänner som hjälper mig om det skulle behövas men visst finns det utmaningar i att vara ensam vuxen i familjen. Bara en sådan enkel sak som att slänga sopor i sophuset på andra sidan gården. Inte ringer man hit någon för att göra det för att man har ett febrigt barn. ;-)
Nu är det väl sällan man är så sjuk så att det skulle göra något att komma ut den lilla stunden - men det kan ju vara jobbigt.
Nu - i efterhand - så fattar jag inte hur jag tog mig igenom dagarna med den hemska magsjukan som jag drabbades av förra året. Hu!
(och utan att vara skrockfull egentligen flög tanken igenom huvudet på mig nu - i förrgår pratade jag om lillans friskhet, nu om att inte vilja bli magsjuk ;-)
Vi hade så nyss kommit hem då så även om någon hade erbjudit sig att komma in i vårt magsjukehem så hade jag med all säkerhet sagt nej.
Men jag grät och höll ett gråtande barn i famnen under attackerna - hon blev livrädd varje gång jag kräktes stackars liten.
Ja som sagt - det kan allt vara en utmaning att vara ensam förälder ibland - men å andra sidan så blir ju ofta hela familjen sjuk samtidigt och då hjälper det ju inte att vara två. ;-)
tisdag 12 oktober 2010
Lång frånvaro - långt inlägg
och anledningen har varit ett datorhaveri först och främst, sedan blir det som varje gång det dröjt lite mellan inläggen för mig - det blir så mycket jag tycker att jag borde skriva så det tar emot att börja. Inte nog med det - när jag väl bestämt mig för att ändå skriva något så kom jag återigen inte in på sidan. Ibland funkar det inte - men nu är jag här.
Mitt lilla hjärta är inskolad och klar men trots att jag måste säga att det gått bra så har det inte varit utan tårar från vare sig mor eller dotter.
De första lämningarna gick ju alldeles utmärkt, sedan blev hon ledsen en dag då jag i efterhand vet att hon var supertrött och bara inte orkade och dagen efter hade hon blivit ledsen på utflykten men tagit emot tröst vilket ju är toppen. För det är klart att hon kommer att bli ledsen av en eller annan anledning då och då. Det förstår till och med jag att det är oundvikligt...
Efter dessa 2 dagar med lite tårar från dottern vilket gjorde mig superledsen bara det, så gick det bra igen. Det gick bra att lämna henne, hon var glad medan hon var där och det flöt på. Till två dagar innan jag skulle börja jobba. Kanske var det jag som påverkade henne genom att börja bli stressad över att det var på väg att bli allvar - jag vet inte, men är nästan säker på att det var så min första arbetsdag i alla fall.
I alla fall så hade hon blivit ledsen återigen när de var på utflykt. Jag tror att hon inte var tillräckligt trygg i den situationen min lilla skrutta. Jag hade så dåligt samvete över att jag utsatte henne för detta och nästa dag - dagen innan jag skulle börja jobba - hade hon blivit ledsen igen men kommit till ro i en frökens knä och somnat där. När hon vaknade så var hon nöjd och glad och jag kom och hämtade henne.
Fram tills den dagen hade hon varit glad hemma, det hade inte varit några problem att säga att vi skulle gå till förskolan och jag har varken då eller nu senare märkt något på hennes beteende hemma. Hon verkar inte orolig utan är samma glada arga tjej som förut.
Så kom dagen då jag skulle börja jobba - och då gråter min älskade skrutt redan hemma när vi skulle gå dit. Jag vet inte om det går att fatta hur hemskt det kändes i mitt hjärta då! Jag gick och lämnade henne i alla fall och åkte med tårarna rinnande till mitt jobb. Där frågade givetvis varenda människa hur det gick för dottern och varje undrare fick se vilken labil kollega de fått ;-)
Jag ringde efter ett tag och fick veta att hon återigen somnat i frökens knä vilket kändes både hemskt och skönt. Hemskt om hon somnade för att hon var ledsen och blev trött av det och skönt dels för att hon slappnade av i frökens famn och dels för att hon helt krasst sov bort tiden tills jag skulle hämta henne igen.
Men när jag hämtade henne så hämtade jag en glatt lekande liten tjej! Hon hade vaknat och fått sitta i en frökens knä som hade gett henne massage och enligt pedagogerna så hade de sett hur hon liksom slappnat av och blivit glad! Sedan den stunden hade det inte varit några problem!
Och sedan dess så går det bra! Jag lämnar henne i famnen till en fröken och några gånger har hon gråtit till lite men numera så vinkar hon till mig och jag kan gå utan problem.
Tack gode gud!
Jag var beredd på - ja vad som helst. Banklån, sälja lägenheten, råna en bank för att vara hemma med henne men det verkar inte behövas!
Nu går det som sagt bra - lämningarna är riktigt ok, och varje gång jag hämtar henne blir hon glad men hon är alltid inne i något slags samspel när jag kommer och verkar nöjd.
Under de jobbiga dagarna så gjorde jag små pekböcker till henne - A på förskolan, A går på utflykt etc. Vi läste dem om och om igen och pratade om de situationer som hon skulle vara med om ända fram till de happy end då mamma kom och hämtade igen. Jag tror faktiskt att det har hjälpt henne och det är ett hett tips till andra inskolande föräldrar. Hon hade med sig böckerna till förskolan och läste dem själv.
Hon säger ofta också "mamma hämtar A varje dag - så klart" så jag tror att hon verkligen behöver bekräftelse på det.
De första böckerna jag gjorde så var A glad i alla situationer innan jag kom på att det går emot vad jag tror är rätt. Jag tror inte på att alltid hurtigt låtsas som om allt är ok om ens barn visar att det inte är det, så jag lade till en sida där det stod - om A är ledsen så kan fröken trösta vilket hon också tagit fasta på märker jag.
Så i det stora hela så har vår inskolning gått riktigt bra även om jag gråtit och gråtit och gråtit här hemma och på väg till jobbet. Nu har jag inte ens gråtit i bilen de 2 sista dagarna och inte heller ringt och hört om hur det går - för det går bra! :-)
Jag är fullkomligt medveten om att även jag har haft svårt att hantera separationen från henne och fortfarande så stressar jag som en tok när min arbetstid är slut för att komma till henne så fort det bara går - men jag trivs på jobbet och tycker att det är roligt att jobba ändå.
Puh!
Mitt lilla hjärta är inskolad och klar men trots att jag måste säga att det gått bra så har det inte varit utan tårar från vare sig mor eller dotter.
De första lämningarna gick ju alldeles utmärkt, sedan blev hon ledsen en dag då jag i efterhand vet att hon var supertrött och bara inte orkade och dagen efter hade hon blivit ledsen på utflykten men tagit emot tröst vilket ju är toppen. För det är klart att hon kommer att bli ledsen av en eller annan anledning då och då. Det förstår till och med jag att det är oundvikligt...
Efter dessa 2 dagar med lite tårar från dottern vilket gjorde mig superledsen bara det, så gick det bra igen. Det gick bra att lämna henne, hon var glad medan hon var där och det flöt på. Till två dagar innan jag skulle börja jobba. Kanske var det jag som påverkade henne genom att börja bli stressad över att det var på väg att bli allvar - jag vet inte, men är nästan säker på att det var så min första arbetsdag i alla fall.
I alla fall så hade hon blivit ledsen återigen när de var på utflykt. Jag tror att hon inte var tillräckligt trygg i den situationen min lilla skrutta. Jag hade så dåligt samvete över att jag utsatte henne för detta och nästa dag - dagen innan jag skulle börja jobba - hade hon blivit ledsen igen men kommit till ro i en frökens knä och somnat där. När hon vaknade så var hon nöjd och glad och jag kom och hämtade henne.
Fram tills den dagen hade hon varit glad hemma, det hade inte varit några problem att säga att vi skulle gå till förskolan och jag har varken då eller nu senare märkt något på hennes beteende hemma. Hon verkar inte orolig utan är samma glada arga tjej som förut.
Så kom dagen då jag skulle börja jobba - och då gråter min älskade skrutt redan hemma när vi skulle gå dit. Jag vet inte om det går att fatta hur hemskt det kändes i mitt hjärta då! Jag gick och lämnade henne i alla fall och åkte med tårarna rinnande till mitt jobb. Där frågade givetvis varenda människa hur det gick för dottern och varje undrare fick se vilken labil kollega de fått ;-)
Jag ringde efter ett tag och fick veta att hon återigen somnat i frökens knä vilket kändes både hemskt och skönt. Hemskt om hon somnade för att hon var ledsen och blev trött av det och skönt dels för att hon slappnade av i frökens famn och dels för att hon helt krasst sov bort tiden tills jag skulle hämta henne igen.
Men när jag hämtade henne så hämtade jag en glatt lekande liten tjej! Hon hade vaknat och fått sitta i en frökens knä som hade gett henne massage och enligt pedagogerna så hade de sett hur hon liksom slappnat av och blivit glad! Sedan den stunden hade det inte varit några problem!
Och sedan dess så går det bra! Jag lämnar henne i famnen till en fröken och några gånger har hon gråtit till lite men numera så vinkar hon till mig och jag kan gå utan problem.
Tack gode gud!
Jag var beredd på - ja vad som helst. Banklån, sälja lägenheten, råna en bank för att vara hemma med henne men det verkar inte behövas!
Nu går det som sagt bra - lämningarna är riktigt ok, och varje gång jag hämtar henne blir hon glad men hon är alltid inne i något slags samspel när jag kommer och verkar nöjd.
Under de jobbiga dagarna så gjorde jag små pekböcker till henne - A på förskolan, A går på utflykt etc. Vi läste dem om och om igen och pratade om de situationer som hon skulle vara med om ända fram till de happy end då mamma kom och hämtade igen. Jag tror faktiskt att det har hjälpt henne och det är ett hett tips till andra inskolande föräldrar. Hon hade med sig böckerna till förskolan och läste dem själv.
Hon säger ofta också "mamma hämtar A varje dag - så klart" så jag tror att hon verkligen behöver bekräftelse på det.
De första böckerna jag gjorde så var A glad i alla situationer innan jag kom på att det går emot vad jag tror är rätt. Jag tror inte på att alltid hurtigt låtsas som om allt är ok om ens barn visar att det inte är det, så jag lade till en sida där det stod - om A är ledsen så kan fröken trösta vilket hon också tagit fasta på märker jag.
Så i det stora hela så har vår inskolning gått riktigt bra även om jag gråtit och gråtit och gråtit här hemma och på väg till jobbet. Nu har jag inte ens gråtit i bilen de 2 sista dagarna och inte heller ringt och hört om hur det går - för det går bra! :-)
Jag är fullkomligt medveten om att även jag har haft svårt att hantera separationen från henne och fortfarande så stressar jag som en tok när min arbetstid är slut för att komma till henne så fort det bara går - men jag trivs på jobbet och tycker att det är roligt att jobba ändå.
Puh!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)