Hon är min - på alla sätt och vis! :-)

Vad kul med några kommentarer - får genast lite mer energi att skriva :-)

Igår var ännu en milstolpe i vårt liv för då fick jag hem beskedet från tingsrätten att adoptionen hade gått igenom och XX är nu YY:S adoptivbarn :-)

Hon har varit min sedan jag först fick henne i famnen så klart men nu är hon det på alla sätt och vis! Härlig känsla! :-)
Nu dröjer det ju 3 veckor tills domen vunnit laga kraft men det har ju ingen större betydelse även om jag får vänta lite till på att allt praktiskt ska fungera. Hon blir nu svensk medborgare och jag kommer vara registrerad som hennes förälder. 2 gånger under den här tiden har jag fått kommentaren att "ja hon har ju ingen förälder nu" från skattekontoret... Det har hon ju haft i praktiken men inte på papper. Jag kommer också att kunna använda försäkringskassans internettjänster, jag kan ansöka om adoptionsbidraget, anmäla hennes svenska namn, hon kommer att få mitt efternamn och jag kan inte bara sätta in pengar på hennes bank-konto utan också ta ut dem ;-)

Idag har vi också träffat vår hemutredare för sista gången. Det börjar närma sig 6-månadersrapporten och den ska vara skriven av socialsekreteraren. Idag har jag alltså fått sitta och berätta om mitt barn och det är ju härligt det med! Jag är så stolt över henne och det är så roligt att få visa upp henne och berätta om henne. Jag känner att jag kan skryta ohämmat om hennes förmågor - de är ju inte min förtjänst ;-) Så när folk säger något om hur söt hon är eller något annat positivt så säger jag bara "Ja, visst är hon" Kanske gör man det med biobarn också - jag vet inte - varför inte förresten för vem tycker inte att deras barn är fantastiskt... Ja, ja never mind!

Så -jag skulle ju skriva sådant som egentligen bara är kul för mig skrev jag i förra inlägget och här kommer några exempel på mitt smarta fantastiska barn ;-)

När jag räknar något (d-dropparna, trappstegen, eller några mått i matlagningen) så säger hon fem (eller häm egentligen) Nu har hon börjat göra det innan jag har börjat räkna i räkningssituationer - när jag mäter upp vällingpulvret till exempel. Hon har också börjat kommunicera mer medvetet med mig -både med gester och ord. 2 gånger har hon pekat på sängen när hon varit trött och velat gå och lägga sig och hon har också sagt till att hon vill ha välling utan att jag börjat prata om det. Det känns som ett stort steg i hennes språkutveckling - att inte bara upprepa ord eller namnge saker hon ser utan att säga nenne till mig som en uppmaning att ge henne välling.

Hon har också börjat sortera och ställa saker och ting tillrätta. När vi kommer in så låter jag henne klä av sig jacka, mössa och fuskpolon själv och när hon gjort det och lagt dem där de ska vara så ställer hon upp mina skor på skohyllan (de har jag allt som oftast bara klivit ur på hallmattan ;-)) Sedan blir hon ju så glad över all positiv förstärkning så hon måste ju oftast kasta ut alla kläder igen för att börja om och få ytterligare beröm och glada tillrop...

Hon är också otroligt busig och upprepar med glädje sådant hon inte får - som att trycka på alla tillgängliga knappar på alla apparater som finns, gunga på tavlor och speglar och det senaste - vrida på tv:n så att den så när åker i golvet. Det sista var ju inte roligt alls så nu är tv:n fastmonterad i tv-bänken. Ja, det var lite exempel på sådant bara en mor kan tycka är intressant ;-) (och en mormor och morfar och ett helt gäng till i och för sig)

Idag har vi också varit på öppna förskolan (i adoptionscentrums regi) för första gången för i år. Kul! Det var många nya barn där - och jag förundras över barnens fantastiska förmåga att klara av och hantera alla förändringar i sina liv.

Inflyttade

Min blogg verkar halvt som halvt ha somnat in - som jag skrivit förut så vet jag inte riktigt vad jag ska ha den till. Jag tycker själv att det är roligt att gå tillbaka och läsa om hur jag kände vid olika tidpunkter och det är ju ett tillräckligt syfte egentligen...

Har också en fundering på att skriva ner alla sådana där detaljer som gläder ett mamma-hjärta men som är ganska ointressant för omgivningen - här kan jag ju berätta för världen - tycker världen att det är tråkigt så kan den ju låta bli att läsa...

Idag tänkte jag i alla fall skriva om vår flytt - för nu har vi flyttat. Det har gått bra för både mig och lillan, flyttkillarna och mina föräldrar är de som har kånkat och släpat...

Lillan har så klart gått på upptäcktsfärd i vårt nya hem - men hon har också varit fullt upptagen med att leka med sina julklappar. De flesta såg hon bara snabbt på julafton -sedan har de stått i mormor och morfar hus i väntan på att vi skulle flytta in. Det har varit en fröjd att se henne leka som hon har gjort! :-)

Jag tycker inte att hon verkar ha påverkats så mycket av att ha flyttat men första natten i lägenheten vaknade hon (som hon gör varje natt) och när jag flyttade över henne till mig så somnade hon om på min mage. Det var det jättelänge sedan hon gjorde men kanske behövde hon den där extra närheten nu. Som vanligt känner jag att min uppgift är att tolka hennes signaler och hänga med - hon är så bra på att se till att få det hon vill ha och behöver...

Idag har vi varit på babysim för andra gången - vi missade förra tillfället eftersom jag blev sjuk, men idag funkade det. Hon verkade uppskatta det mycket mer den här gången - blev glad när vi kom in i omklädningsrummet och var mer aktiv i vattnet! Kul! :-)

Idag så provade jag att låta henne dyka också. Jag har varit tveksam till om jag skulle komma att doppa ner henne under vattnet - det kändes konstigt att föreställa sig, men idag så testade vi och det funkade jättebra. Hon blev inte ledsen utan tog det med fattning :-)

Nu har vi en riktigt intensiv vecka framför oss - mycket roligt som väntar oss! :-)

En liten glimt av en liten tjej :-)

Idag fick jag se en liten glimt av min tös på ett foto taget i juni. En förälder som var på vårt barnhem för att hämta sitt barn till Canada har fångat henne på bild. (okej, bara halva hennes ansikte men ändå ;-))
Det känns jättespeciellt! Fast jag har så många foton på henne så är det ju så många dagar, så många tillfällen som jag inte vet något om. Hon var i famnen på en av sköterskorna vilket känns bra...
Det känns konstigt att hon kanske finns med på många foton på olika ställen i världen. Liksom att de barn som jag har på kort kanske har föräldrar som verkligen skulle vilja se dem just nu. Som kanske väntar på att få åka och hämta sin lilla och som våndas och längtar och drömmer och hoppas...

Jag läser olika bloggar och inlägg på forum om väntan mellan barnbesked och resebesked och tanken kommer flygande - skulle jag orka en gång till? Det känns som om kort väntetid mellan barnbesked och resebesked skulle vara nödvändigt för att jag skulle våga ge mig in i det här en gång till någon gång i framtiden (vilket jag inte vet om jag vill/ska men om)

I nästa stund slår det mig - det är på något sätt en värdemätare på om jag verkligen är redo att få ett barn till. För om jag ska ge mig in i det så måste jag ju vilja ha detta barn lika hett som jag ville ha min lilla. Än känns det naturligt nog inte så - än är jag fullkomligt lycklig som det är. Förhoppningsvis kommer den känslan att finnas kvar - att jag har allt jag behöver i livet för att vara lycklig även om jag börjar längta efter ytterligare en familjemedlem. Men längtan efter barnet måste vara starkare än rädslan för den svåra väntan som processen för med sig. Kanske kommer jag dit en dag - kanske inte (men så mycket som jag funderar på det redan nu så tror jag att jag vet vart det lutar ;-) - sen får vi ju se om det blir praktiskt möjligt också)

En kompis som är höggravid berättade att hon hört en läkare säga att man ska vara rädd om sina psykiska försvarsmekanismer när man diskuterade att många tänker "det händer inte mig" Att man skyddas från de värsta tankarna när man behöver skyddas och så efteråt - när allt gått bra´, så inser man vad som skulle ha kunnat gått snett. Även om det handlade om graviditet och förlossning så tror jag att det är samma fenomen som man kan gå igenom när man väntar på sitt lilla hjärtebarn.

Som jag har skrivit tidigare så var jag medveten om allt som kunde hända medan jag väntade och jag oroade mig men på något sätt så var det bara tvunget att gå bra. Alternativet fick inte riktigt plats i mitt medvetande medan et verkligen slog mig efter att vi kommit hem. Olyckor, naturkatastrofer, tillbakadragen adoption, sjukdom - allt tänkte jag på och förfasade mig över. Som tur var var det bara en kort period som jag brottades med de skräck-tankarna men jag tror att jag inte hade vågat släppa fram alla rädslor medan jag väntade - eller att försvarsmekanismerna gjorde sitt jobb helt enkelt ;-)

Lättad och glad!

Idag har jag skrivit kontrakt på försäljningen av min lägenhet och det känns så sköönt! Jag köpte ju en lägenhet innan jul och var tvungen att få den här såld för att ha råd med den... Även om mäklaren och "alla" runtomkring intalar mig att det inte skulle bli några problem så är det ju ändå nervöst tills allt är klart. Inte blev det bättre av att det var jättesegt med budgivningen i början heller. Jag fick bud under utgångspriset och sedan var det stopp. Visserligen räckte det för att jag skulle ha råd att köpa den andra men det kändes lite surt ändå. Men så i onsdags tog budgivningen fart och nu är jag suupernöjd. Och inte blev det några dubbla hyror heller - köparen vill flytta in så fort som möjligt så om 2 veckor flyttar vi! :-)

Jag hoppas och tror att lillan ska klara flytten bra. Jag tror faktiskt inte att det blir några problem men är så klart uppmärksam på om hon skulle visa några otrygghetstecken.
Det känns också bra att vi bara flyttar några portar bort - vi kommer fortfarande att leka på samma gård.

Det ska bli såå skönt att dels få lite större så klart, men också att slippa alla trappor som vi har nu, att få en diskmaskin och en frys och en balkong :-)

Nöjd - tja lite :-)

Intensiva umgängesdagar

Det har slumpat sig så att praktiskt taget alla mina närmaste vänner antingen har barn som är i princip jämngamla med min dotter eller så får de barn nu och är alltså mammalediga samtidigt som mig. Det är såklart ett jätteplus i en redan drömlik tillvaro. Gud så jag njuter av att vara hemma med min tös! Idag tänkte jag med viss bävan på när jag ska börja jobba igen. Kontrasten kommer bli så stor - hade man gått från det gamla arbetslivet och lagt till hämta/lämna/få ihop-livetansträngningen så hade det varit en sak - men att gå ifrån den här lyxtillvaron till det? Hur är det meningen att man ska klara det liksom? ;-)

Men som jag började skriva - så ger det ju en extra gudkant på tillvaron att mina vänner också är hemma nu och att lillan kommer att kunna få jämnåriga kompisar i familjerna där jag umgås helst. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så. De flesta av mina vänner får ju sitt andra eller tredje barn, det är bara ett annat barn som är förstabarn i sin familj. :-)

I lördags var hon och hennes mamma här hos oss - det första besöket vi har haft förutom den närmaste familjen. Vi har träffat dessa vänner ganska mycket och i torsdags var lillan så social med mamman så, och bjöd in henne till samspel. I lördags när de var här så rynkade hon pannan åt henne. Hon var nöjd och glad större delen av besöket och hade inga problem med att dela på leksakerna med lillkompisen men hon var väldigt allvarlig när hon tittade på mamman.

Idag kom en adoptionskurs-kompis på besök för att låna några böcker av mig - och även hon möttes av en rynkad panna. Jag vet inte om det är en slump eller om lillan tycker att det är konstigt att de kommer hem till oss. I vilket fall som helst så känns det rätt att fortsätta ta hem vänner nu - jag är givetvis lyhörd inför hennes signaler och bär henne när hon vill - hon kan verkligen vara blyg nu -och jag känner att hon blir trygg bara hon får vara i min famn.

En annan intressant iakttagelse är att leksakerna aldrig har varit så intressanta som när någon annan är här. Hon leker inte mycket alls med sina saker - hon läser böcker och hejar och pussar på sin docka och trycker på en del ljudleksaker men annars bryr hon sig inte. Nu när vi hade besök plockade hon fram leksak efter leksak. Hon hade som sagt inga problem med att dela med sig av dem, men de var mycket mer spännande än vanligt.

Imorgon kommer mormor och morfar på besök - ska bli intressant att se om de också möts av en rynkad panna. :-)

För övrigt så har mitt lilla barn nu lärt sig att dra ut köksstolen, klättra upp, stå och vingla en stund och sedan krypa upp på köksbordet - hjälp!!!

Ett år sedan jag fick barnbesked!

Den 12 januari 2009 ringde telefonen och sedan dess har livet inte varit sig likt!
Det fanns en liten flicka som väntade på mig i Vietnam och jag kan inte ens beskriva hur stort det kändes eller känns! När jag tänker tillbaka på den där dagen för ett år sedan så är det en dimmig yr lyckokänsla som träder fram. Jag kunde nästan inte fatta att det var sant - jag skrattade, grät, skakade och var så glad, så glad, så glad! Jag bar med mig fotona på henne överallt, och hade dem precis bredvid sängen så att jag kunde titta på dem och inse att jag inte hade drömt alltihop.

Och nu - ett år senare så är lyckan fortfarande total! Jag älskar det där lilla barnet så vanvettigt mycket!

Hon blev verkligen min så fort jag fick barnbeskedet. Ikväll har jag tittat igenom alla de bilder jag fick under väntan på att få hämta henne. Det känns underligt. Jag tittar på bilderna och kommer ihåg känslan varje gång de kom. Den nästan febriga ivern och lyckan när jag såg mailen och tårarna som följde över att vara så långt borta. Jag kommer ihåg hur lycklig jag blev över de enda små ord jag fick som beskrev henne under väntanstiden. Very quick and active :-)
Ja, det är hon - hon är full av liv, framåt, glad, våghalsig och busig. Men också gosig, kramig, försiktig och blyg för främlingar som är för "på".

Jag visste att jag skulle älska henne - det var jag aldrig orolig för - men jag visste inte hur högt!

Jag är så oändligt tacksam över att få vara hennes mamma. Ibland känns det som om jag saknar någon/något att rikta tacksamheten emot. Jag har ett stort behov av att få utrycka känslan för den är så stark!

Jag hoppas verkligen att jag kommer räcka till för henne. Att jag kommer att kunna ge henne det hon behöver, att hon ska bli lycklig och trygg!

Segt med bloggandet

Jag har ännu en gång en massa jag skulle vilja skriva om men ju längre det går desto större blir det ju (mer att "beta av") och då skjuter jag på det igen...
Men nu bestämde jag mig för att ändå skriva några rader bara för att... har inte bestämt om vad - fingrarna och tankarna får flyga som de vill. :-)

Jag är i alla fall mitt uppe i visning av min lägenhet - hade visning igår och har visning imorgon. Riktigt nervöst är det och jag rekommenderar ingen att försöka fixa lägenhet med en 14-månaders som hjälpreda. Mamma mia vilket evighetsjobb det är - jag plockar upp, hon kastar ner... :-)
Vi var borta i 2 veckor och firade jul och nu när vi är hemma igen så upptäcker hon nya saker och allt som är på lite hög höjd verkar vara extremt åtråvärt... Hon skriker uppmanande om hon inte lyckas klättra på något för att få tag på - vad det än kan vara som jag försöker ställa undan.

Igår var vi på julgransplundring som anordnades av den lokala adoptionsorganisationen. Jag gick ärligt talat mest dit för att ha någonstans att vara när det var visning i lägenheten - tänkte att hon var för liten för att få ut något av det - men vi hade jättekul både hon och jag! Hon uppskattar verkligen att få träffa andra barn och vi träffade en del trevliga bekanta från öppna förskolan + att vi träffade en liten flicka som också kommer från Vietnam och hennes mamma och mormor. De läser/har läst här i bloggen så ni kanske läser det här nu ;-)

Det var i alla fall jättekul att träffa dem! Jag har inte träffat någon annan Vietnamfamilj här i min hemstad förut och det känns speciellt! Sötnosen var bara lite yngre än min tjej och vi kommer att ses på ÖF sen - ska bli roligt!

Vår barnhemskompis med familj ska också börja gå där + en av tjejerna som jag gick medgivandekursen med - ser fram emot ÖF i vår! :-)

Lillan har också varit sjuk för första gången sedan vi fick varandra. Jag har funderat på hur jag skulle reagera när hon väl blev sjuk. Innan jag fick henne så hade jag inte en tanke på att jag skulle tycka att det var hemskt med vanliga sjukdomar, men jag trodde ju inte heller att jag skulle få tårar i ögonen av en lungröntgen så jag hade börjat fundera ;-)

Men det var ingen fara - så klart att det inte är roligt när ens barn är sjukt men vi överlevde ;-)
Hon hade feber och hängde mest som en trasa - förutom när hon fick alvedon - hon blev alldeles sjövild då och sprang omkring och skrattade och skrek... Måste säga att sjukdomsdagarna var lättare än dagarna efter då hon bara var orkeslös och missnöjd. Jag insåg då än en gång hur nöjd och glad hon är i vanliga fall. Visst blir hon arg och ledsen vid motgångar och visst gråter hon när hon slår sig men annars är hon nästan aldrig missnöjd.

På tisdag är det ett år sedan jag fick barnbesked - jag ryser bara jag tänker på det!!!