och jag tänker tillbaka på förra året... Det kan kanske tyckas vara konstigt att hålla på och tänka på hur det var då - men för mig förstärker det på något sätt lyckan nu att jämföra hur det var då. Skillnaden är så svindlande!
Jag fick ju bb i januari och beskedet att jag skulle räkna med att hämta henne i maj, juni eller juli och jag måste säga att jag hade en förhoppning om att vara hemma till midsommar - eller åtminstone på väg. Med allt strul och alla förseningar så var det ju inte så, och till på köpet så gick jag då igenom en väldigt tuff period på ett annat plan just då. Jag vet att jag bara antydde det då för ett år sedan och jag tänker nog inte göra mer än att antyda nu heller men samtidigt så är det så sammanvävt med den jobbiga väntan så det blir konstigt för mig själv att inte ta med det...
I alla fall så innebar det där andra att både mina midsommarplaner ändrades, att mina semesterplaner ändrades och en hel del av tankarna på hur livet med lillan skulle bli framöver också förändrades totalt och det var tufft!
Faktiskt är hela perioden från mitten av juni till jag fick resebesked målad i svart i mina tankar. Jag vet ju att jag gjorde roliga saker, jag vet att solen sken ibland och jag vet att jag också var glad och drömde om framtiden men känslan som finns kvar från den tiden är just - svart!
Jag ser att det låter som om jag var deprimerad när jag skriver det men så illa var det inte - men jag gick igenom en sorgeperiod som krockade med väntan på att få hämta lillan.
Jag har svårt att dela på vad som var vad - hade jag klarat av väntan bättre om det här andra inte hade hänt, och hade det andra varit lättare att hantera om jag inte var i den mest känsliga perioden i mitt liv just då? Ja säkert plussade det på varandra även om båda situationerna hade varit jobbiga hur som helst...
Så - förra midsommarhelgen så gick jag med gråten i halsen hela tiden. Jag fick otaliga frågor som jag inte kunde svara på och jag var så rastlös, så rastlös. Jag försökte tänka på att nästa år -nästa år då gör jag allt det här med henne - och nu är det nästa år!!!
Nu är dagarna målade i alla regnbågens färger, och den lycka jag drömde om är så oändligt mycket större än jag kunde föreställa mig! Jag visste att jag skulle älska henne men inte hur högt, jag visste att jag skulle vara lycklig, men inte hur lycklig!
Och faktiskt - så här i efterhand så tror jag att även den där andra händelsen var till det bästa. För alla inblandade - det visste jag inte heller då!
Ibland kan jag känna att det nästan begränsar mig i diskussioner och umgänge med andra -att allt gått så lätt för oss! Jag kan nästan förstå min mamma som ibland var frestad att hitta på bråk mellan mig och min syster när vi var små för att kunna vara med i samtalen med de andra mammorna ;-)
Och självklart så är inte alla stunder bara lätta. Oron som följer med kärleken är inte alltid lätt att bära, velandet fram och tillbaka om man tar rätt beslut, att ha känslorna utanpå kroppen när det handlar om henne är inte heller alltid lätt.
Och rent praktiskt så är det ju onekligen jobbigt att vara magsjuk och ha hela ansvaret för ett litet barn eller ha ryggskott eller annat skoj... Men det går och det hamnar i skymundan för vardagslyckan!
I år dansar jag kring midsommarstången med min egen underbara unge! :-)
söndag 20 juni 2010
måndag 14 juni 2010
Vi är på plus!!
I torsdags hade lillan levt lika många dagar utan mig som med mig - så sedan dess är vi på plus.
Jag tycker faktiskt att det känns väldigt stort och speciellt! En milstolpe som jag har räknat ner dagarna till.
Och samtidigt som det känns bra så blir det också tydligt för mig hur många dagar, nätter, timmar, stunder, ögonblick som hon har levt innan vi träffades. Jag tycker att vi har haft varandra ganska länge nu - och lika länge har hon levt utan mig. Tänk alla måltider, alla nattningar, tvättningar - ja ni förstår!
Älskade älskade unge - för varje dag som går hamnar vi ännu mer på plus.
En annan sak - fick välkomstbrev från lillans blivande förskola idag! Jag ska inte börja jobba förrän i oktober - och dit är det ju jättejättejättejättejättelänge. Det måste det vara för annars går jag sönder! Jag ska visserligen bara jobba 50% och jag tror på det upplägget. Jag hade gärna varit hemma längre men då tror jag inte att jag skulle ha kunnat arbeta så lite och jag tror att det är bättre för henne att få en mjukstart.
Jag tycker på ett sätt att det är spännande att få ta del av förskolevärlden från föräldrasidan och det vore ju kul alltihop - om det inte vore för att jag inte ska vara med henne där! :-(
Ja, ja... Nästa vecka ska vi på introduktionssamtal i alla fall. I brevet stod att man skulle komma utan barn med det går ju inte så hon får allt följa med. Jag fick också ett material som jag skulle fylla i och ta med till samtalet. En fråga var "erfarenhet att vara utan familjen". Ja, vad ska jag skriva - hon har inte varit utan mig överhuvudtaget sedan vi fick varandra, jag har visserligen varit i ett annat rum än henne då och då, men aldrig med stängd dörr och jag har aldrig sagt hejdå till henne...
Jag undrar vad de kommer att tänka - pedagogerna. Dels detta då - och sedan kommer jag att säga att jag vill vara med henne på förskolan i ca 2 veckor utan att lämna överhuvudtaget - sedan tänker jag börja den vanliga inskolningen...
Det ska verkligen bli intressant att se om de kommer att kunna hantera mig ;-)
Jag ber om kommentarer - blir så glad när jag får någon/några och så följer jag inte upp dem sedan. Fy på mig - ska skärpa mig - det ska jag verkligen göra!
Jag tycker faktiskt att det känns väldigt stort och speciellt! En milstolpe som jag har räknat ner dagarna till.
Och samtidigt som det känns bra så blir det också tydligt för mig hur många dagar, nätter, timmar, stunder, ögonblick som hon har levt innan vi träffades. Jag tycker att vi har haft varandra ganska länge nu - och lika länge har hon levt utan mig. Tänk alla måltider, alla nattningar, tvättningar - ja ni förstår!
Älskade älskade unge - för varje dag som går hamnar vi ännu mer på plus.
En annan sak - fick välkomstbrev från lillans blivande förskola idag! Jag ska inte börja jobba förrän i oktober - och dit är det ju jättejättejättejättejättelänge. Det måste det vara för annars går jag sönder! Jag ska visserligen bara jobba 50% och jag tror på det upplägget. Jag hade gärna varit hemma längre men då tror jag inte att jag skulle ha kunnat arbeta så lite och jag tror att det är bättre för henne att få en mjukstart.
Jag tycker på ett sätt att det är spännande att få ta del av förskolevärlden från föräldrasidan och det vore ju kul alltihop - om det inte vore för att jag inte ska vara med henne där! :-(
Ja, ja... Nästa vecka ska vi på introduktionssamtal i alla fall. I brevet stod att man skulle komma utan barn med det går ju inte så hon får allt följa med. Jag fick också ett material som jag skulle fylla i och ta med till samtalet. En fråga var "erfarenhet att vara utan familjen". Ja, vad ska jag skriva - hon har inte varit utan mig överhuvudtaget sedan vi fick varandra, jag har visserligen varit i ett annat rum än henne då och då, men aldrig med stängd dörr och jag har aldrig sagt hejdå till henne...
Jag undrar vad de kommer att tänka - pedagogerna. Dels detta då - och sedan kommer jag att säga att jag vill vara med henne på förskolan i ca 2 veckor utan att lämna överhuvudtaget - sedan tänker jag börja den vanliga inskolningen...
Det ska verkligen bli intressant att se om de kommer att kunna hantera mig ;-)
Jag ber om kommentarer - blir så glad när jag får någon/några och så följer jag inte upp dem sedan. Fy på mig - ska skärpa mig - det ska jag verkligen göra!
onsdag 2 juni 2010
färdigheter
Har många trådar hängande här känner jag. Tankar kring att välja att döpa, tankar kring att sova i eget rum, tankar kring kommentarer från främlingar, tankar som era kommentarer här har väckt hos mig men jag skriver inte om något av det den här gången utan om nya färdigheter som mitt hjärta har erövrat.
Hon har lärt sig att dra ner och ta av sig sin blöja själv, och hon har också lärt sig att hennes mamma inte tycker att det är jätteroligt när hon gör det vilket tydligen gör det jätteroligt i hennes ögon ;-)
Hon har också lärt sig att klättra upp på toalettstolen och sträcka sig så långt hon bara kan och öppna badrumsskåpet och svepa ner sakerna från nedersta hyllan. Båda dessa nya färdigheter upptäckte jag i går morse ;-) Barn är sannerligen kompetenta - puh!
En annan sak som jag upptäckte idag och som jag alltid tycker är häftigt när det kommer hos små barn är förmågan att byta ord när mottagaren inte förstår vad man försöker säga.
Lillan pratar och pratar och pratar och oftast förstår jag henne men det är ju småbarnsspråk och ibland hänger jag inte med.
Idag upprepade hon ett ord som jag inte förstod om och om igen. Till slut sa hon sängen och då förstod jag - hon hade sagt sova stackars utmattade barn ;-) Likadant ikväll så sa hon ett ord jag inte förstod om och om igen. Jag gissade på allt möjligt innan hon sa akta. Hon hade på sig en tröja med sniglar på och det var snigel hon hade sagt.
Det är en av milstolparna i språkutvecklingen/kommunikationen det här - när barnet förstår att omgivningen inte förstår, ändå inte ger upp utan försöker med ett annat ord för att få fram budskapet. (kanske är jag bara yrkesskadad - jag är ju van att regelbundet göra språkanalyser av de barn jag arbetar med och tycker att det är så kul att vara med och notera när sådana här saker händer)
Jag upptäckte en annan lustig sak angående hennes språk här i veckan. Hon har länge sagt AHA när hon kommer till en trasig sida i en bok. (hon är ingen bokrivare egentligen men några små missöden har vi haft) Jag har inte fattat var AHA står för men insett att hon alltid säger det när hon kommer till en sönderriven sida. Trasig - aha - tja kanske har jag tänkt...
Men så tog jag fram en bok som hon fick i samband med att vi kom hem. det var den första bok som råkade gå sönder och jag har lagt undan den för lagning vilket inte blivit av än. I alla fall så läste jag den boken för henne i oktober och lade då till det som stod på den trasiga sidan för att få ihop berättelsen. Och - det som stod där var AHA - fiffigt!
Jag inser nu att min lilla skrutta har trott att detta AHA har stått för trasigt blad. Visst är det lustigt? ( utnyttjar ännu en gång fördelen med att blogga - man kan utan dåligt samvete dela med sig av små vardagshistorier som egentligen inte är särskilt intressanta för någon annan än de närmaste ;-))
I övrigt så refererar lillan allt som händer när vi är någonstans. Ja, någon springer, någon cyklar, ja där står en bänk och där en buske. Ja mamma tar ner ett filter till kaffet och ja, flickan gråter, skrattar hostar osv osv.
Allt ser hon och allt kommenterar hon! :-)
Hon har lärt sig att dra ner och ta av sig sin blöja själv, och hon har också lärt sig att hennes mamma inte tycker att det är jätteroligt när hon gör det vilket tydligen gör det jätteroligt i hennes ögon ;-)
Hon har också lärt sig att klättra upp på toalettstolen och sträcka sig så långt hon bara kan och öppna badrumsskåpet och svepa ner sakerna från nedersta hyllan. Båda dessa nya färdigheter upptäckte jag i går morse ;-) Barn är sannerligen kompetenta - puh!
En annan sak som jag upptäckte idag och som jag alltid tycker är häftigt när det kommer hos små barn är förmågan att byta ord när mottagaren inte förstår vad man försöker säga.
Lillan pratar och pratar och pratar och oftast förstår jag henne men det är ju småbarnsspråk och ibland hänger jag inte med.
Idag upprepade hon ett ord som jag inte förstod om och om igen. Till slut sa hon sängen och då förstod jag - hon hade sagt sova stackars utmattade barn ;-) Likadant ikväll så sa hon ett ord jag inte förstod om och om igen. Jag gissade på allt möjligt innan hon sa akta. Hon hade på sig en tröja med sniglar på och det var snigel hon hade sagt.
Det är en av milstolparna i språkutvecklingen/kommunikationen det här - när barnet förstår att omgivningen inte förstår, ändå inte ger upp utan försöker med ett annat ord för att få fram budskapet. (kanske är jag bara yrkesskadad - jag är ju van att regelbundet göra språkanalyser av de barn jag arbetar med och tycker att det är så kul att vara med och notera när sådana här saker händer)
Jag upptäckte en annan lustig sak angående hennes språk här i veckan. Hon har länge sagt AHA när hon kommer till en trasig sida i en bok. (hon är ingen bokrivare egentligen men några små missöden har vi haft) Jag har inte fattat var AHA står för men insett att hon alltid säger det när hon kommer till en sönderriven sida. Trasig - aha - tja kanske har jag tänkt...
Men så tog jag fram en bok som hon fick i samband med att vi kom hem. det var den första bok som råkade gå sönder och jag har lagt undan den för lagning vilket inte blivit av än. I alla fall så läste jag den boken för henne i oktober och lade då till det som stod på den trasiga sidan för att få ihop berättelsen. Och - det som stod där var AHA - fiffigt!
Jag inser nu att min lilla skrutta har trott att detta AHA har stått för trasigt blad. Visst är det lustigt? ( utnyttjar ännu en gång fördelen med att blogga - man kan utan dåligt samvete dela med sig av små vardagshistorier som egentligen inte är särskilt intressanta för någon annan än de närmaste ;-))
I övrigt så refererar lillan allt som händer när vi är någonstans. Ja, någon springer, någon cyklar, ja där står en bänk och där en buske. Ja mamma tar ner ett filter till kaffet och ja, flickan gråter, skrattar hostar osv osv.
Allt ser hon och allt kommenterar hon! :-)
söndag 30 maj 2010
Tack
för kommentarerna.
De gav mig nya tankar kring hur jag ska hantera liknade situationer i framtiden. Skriver antagligen mer om det senare men nu ska jag krypa ner i badet med en ny bok - vardagslyx! (på en söndag visserligen ;-))
De gav mig nya tankar kring hur jag ska hantera liknade situationer i framtiden. Skriver antagligen mer om det senare men nu ska jag krypa ner i badet med en ny bok - vardagslyx! (på en söndag visserligen ;-))
torsdag 27 maj 2010
Sjungande tanter i blommiga hattar
eller en sådan i alla fall råkade vi ut för i kassakön idag. Som ni kanske förstår så var det en lite udda människa som hamnade bakom oss och det gjorde situationen som uppstod lite svårhanterelig tycker jag.
Följande samtal utspelade sig:
Tant i Blommig Hatt - fin flicka du har där...
Jag: Tack!
T i B H: är det ditt barn?
Jag: Ja...
T i B H: Hon har svart hår
Jag: Ja det har hon *ler snällt*
T i B H: Hon är inte född i Sverige va? Är hon adopterad?
Jag: Nej, hon är född i Vietnam och jag har adopterat henne...
T i B H: Då har hon 2 mammor då...
Jag: *småpratar med lillan, försöker ta mig ur samtalet*
T i B H: Hon har 2 mammor - hon har en riktig mamma i det landet...
Jag: Ja, hon hade en mamma där, nu är jag hennes mamma.
T i B H: Varför tog inte hennes riktiga mamma om henne. Jag tycker inte man ska skaffa barn om man inte tar hand om dem.
Jag: Det är ju inte alltid så lätt
T i B H: Usch, jag tycker inte att man ska skaffa barn om man inte kan ta hand om dem...
Jag: Men det är ju inte alltid så lätt...
T i B H: *pratar vidare* - vi kommer fram till kassan och betalar och flyr...
Jag kände att det var jättesvårt att hantera samtalet - jag tror inte att tanten skulle förstå hur pedagogisk jag än hade varit, men jag tänker också på alla som stod runtomkring - de hörde ju också allt som sades. Och så tänkte jag på hur det hade varit om lillan varit äldre - om hon hade förstått vad som sagts, hur skulle jag ha gjort då? Jag tycker att jag svarade så gott jag kunde, jag försökte att inte uppmuntra henne, jag försökte att ge henne korta svar som ändå visade mitt ställningstagande, men jag kände mig kränkt å hennes biologiska mammas vägnar.
Att hon kallade henne för den riktiga mamman kändes inte jobbigt för mig, men tänk om min dotter varit äldre - då hade jag behövt vara tydligare kring det begreppet också.
Men det som störde mig mest och som kändes så orättvist och fördömande var det hon sa om lillans bio-mamma och hur skulle jag ha hanterat det på bättre sätt? Att säga att det inte alltid är så lätt var mitt sätt att "försvara, förklara och försöka vidga hennes vyer", men det är klart att det inte funkar på sjungande tanter i blommiga hattar.
Samtidigt så varken kan eller vill jag ge mig in i någon diskussion kring skäl till att hennes bio-mamma inte kunde ta hand om henne, så vad göra? För jag kan ju inte bara låta henne uttala sig fördömande heller...
Tar gärna emot kommentarer och reflektioner - är såå roligt och givande att läsa vad andra tänker...
Följande samtal utspelade sig:
Tant i Blommig Hatt - fin flicka du har där...
Jag: Tack!
T i B H: är det ditt barn?
Jag: Ja...
T i B H: Hon har svart hår
Jag: Ja det har hon *ler snällt*
T i B H: Hon är inte född i Sverige va? Är hon adopterad?
Jag: Nej, hon är född i Vietnam och jag har adopterat henne...
T i B H: Då har hon 2 mammor då...
Jag: *småpratar med lillan, försöker ta mig ur samtalet*
T i B H: Hon har 2 mammor - hon har en riktig mamma i det landet...
Jag: Ja, hon hade en mamma där, nu är jag hennes mamma.
T i B H: Varför tog inte hennes riktiga mamma om henne. Jag tycker inte man ska skaffa barn om man inte tar hand om dem.
Jag: Det är ju inte alltid så lätt
T i B H: Usch, jag tycker inte att man ska skaffa barn om man inte kan ta hand om dem...
Jag: Men det är ju inte alltid så lätt...
T i B H: *pratar vidare* - vi kommer fram till kassan och betalar och flyr...
Jag kände att det var jättesvårt att hantera samtalet - jag tror inte att tanten skulle förstå hur pedagogisk jag än hade varit, men jag tänker också på alla som stod runtomkring - de hörde ju också allt som sades. Och så tänkte jag på hur det hade varit om lillan varit äldre - om hon hade förstått vad som sagts, hur skulle jag ha gjort då? Jag tycker att jag svarade så gott jag kunde, jag försökte att inte uppmuntra henne, jag försökte att ge henne korta svar som ändå visade mitt ställningstagande, men jag kände mig kränkt å hennes biologiska mammas vägnar.
Att hon kallade henne för den riktiga mamman kändes inte jobbigt för mig, men tänk om min dotter varit äldre - då hade jag behövt vara tydligare kring det begreppet också.
Men det som störde mig mest och som kändes så orättvist och fördömande var det hon sa om lillans bio-mamma och hur skulle jag ha hanterat det på bättre sätt? Att säga att det inte alltid är så lätt var mitt sätt att "försvara, förklara och försöka vidga hennes vyer", men det är klart att det inte funkar på sjungande tanter i blommiga hattar.
Samtidigt så varken kan eller vill jag ge mig in i någon diskussion kring skäl till att hennes bio-mamma inte kunde ta hand om henne, så vad göra? För jag kan ju inte bara låta henne uttala sig fördömande heller...
Tar gärna emot kommentarer och reflektioner - är såå roligt och givande att läsa vad andra tänker...
söndag 23 maj 2010
Upp och ner, ner och upp...
Jag höll ju lillan i kyrkan -ganska länge och utan sele - och kände redan på kvällen att jag fått lite ont i ryggen. Detta lilla onda utvecklade sig till en rejäl ryggvärk eller kanske höftvärk - som inte var att leka med förra veckan.
Om inte förr så märker man då hur många gånger man böjer sig under en dag, hur många gånger man lyfter och bär och hur handikappad man blir när man försöker att undvika dessa aktiviteter.
Och kan ni föreställa er hur ett hem med en något slarvig mamma och en busig 1,5-åring ser ut efter en sådan vecka ;-)
Som tur är så känns inte golvet lika långt bort idag - det värsta är verkligen över - så nu är det bara att börja röja...
En annan sak som det här har fört med sig är att jag har sovit i ett annat rum än lillan. Jag har sovit inne i hennes rum sedan vi flyttade hit i februari. Men min rygg klarade inte av den sovlösningen nu så jag har inte sovit hos henne på en vecka nu. Jag har tagit över henne till mig när hon har vaknat men faktiskt sövt om henne och lagt tillbaka henne om hon vaknat alltför tidigt eftersom även hennes sällskap i sängen har gjort att jag hade svårare att komma upp ur sängen överhuvudtaget på morgonen.
För hennes del har det inte varit något problem. Hon har ju i praktiken sovit själv halva nätterna förut också eftersom jag lägger mig många timmar efter henne och hon verkar inte ha reagerat på att jag kommit in i rummet till henne när hon har vaknat. Själv har jag sovit mycket sämre.
De första nätterna var jag inne hos henne 5-10 gånger innan klockan var 3 - jag hörde henne vända sig, hosta, tappa flaskan etc och inbillade mig att hon var vaken och var rädd för att hon inte skulle ropa på mig. (när jag läser vad jag skriver så blir jag full i skratt - det är inte precis hennes stil att tyst vänta på det hon vill ha) De 2 senaste nätterna så har jag sovit lite bättre och kanske kommer jag att fortsätta så här nu när jag tagit steget - jag vet inte...
Om inte förr så märker man då hur många gånger man böjer sig under en dag, hur många gånger man lyfter och bär och hur handikappad man blir när man försöker att undvika dessa aktiviteter.
Och kan ni föreställa er hur ett hem med en något slarvig mamma och en busig 1,5-åring ser ut efter en sådan vecka ;-)
Som tur är så känns inte golvet lika långt bort idag - det värsta är verkligen över - så nu är det bara att börja röja...
En annan sak som det här har fört med sig är att jag har sovit i ett annat rum än lillan. Jag har sovit inne i hennes rum sedan vi flyttade hit i februari. Men min rygg klarade inte av den sovlösningen nu så jag har inte sovit hos henne på en vecka nu. Jag har tagit över henne till mig när hon har vaknat men faktiskt sövt om henne och lagt tillbaka henne om hon vaknat alltför tidigt eftersom även hennes sällskap i sängen har gjort att jag hade svårare att komma upp ur sängen överhuvudtaget på morgonen.
För hennes del har det inte varit något problem. Hon har ju i praktiken sovit själv halva nätterna förut också eftersom jag lägger mig många timmar efter henne och hon verkar inte ha reagerat på att jag kommit in i rummet till henne när hon har vaknat. Själv har jag sovit mycket sämre.
De första nätterna var jag inne hos henne 5-10 gånger innan klockan var 3 - jag hörde henne vända sig, hosta, tappa flaskan etc och inbillade mig att hon var vaken och var rädd för att hon inte skulle ropa på mig. (när jag läser vad jag skriver så blir jag full i skratt - det är inte precis hennes stil att tyst vänta på det hon vill ha) De 2 senaste nätterna så har jag sovit lite bättre och kanske kommer jag att fortsätta så här nu när jag tagit steget - jag vet inte...
torsdag 20 maj 2010
äsch - lägger in den andra också :-)
http://www.youtube.com/watch?v=Ye8Xw_i_JGg
Den här sången sjöngs också på dopet - (solisten sjöng "Du är välkommen du lilla" istället för "Du är välkommen till jorden")
"Det var den vackraste dagen i mitt livet,
den morgonen du såg på mig
och jag kände mig så stolt som en människa kan bli
den morgonen du såg på mig och jag på dig.
Jag lyssnar efter dina andetag,
så lätta som en fjärils vinges slag.
Jag ska alltid minnas den dagen,
jag ska alltid finnas här för dig!
Du är välkommen du lilla, välkommen min vän,
må lyckan följa med dig på din väg från himmelen.
Som en ängel har du landat här i vårat hem
välkommen, välkommen min vän
välkommen hem!"
Den här sången sjöngs också på dopet - (solisten sjöng "Du är välkommen du lilla" istället för "Du är välkommen till jorden")
"Det var den vackraste dagen i mitt livet,
den morgonen du såg på mig
och jag kände mig så stolt som en människa kan bli
den morgonen du såg på mig och jag på dig.
Jag lyssnar efter dina andetag,
så lätta som en fjärils vinges slag.
Jag ska alltid minnas den dagen,
jag ska alltid finnas här för dig!
Du är välkommen du lilla, välkommen min vän,
må lyckan följa med dig på din väg från himmelen.
Som en ängel har du landat här i vårat hem
välkommen, välkommen min vän
välkommen hem!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)