medgivandet!
Nu har jag officiellt ett medgivande att adoptera ytterligare ett barn!
Tjohoo!
Jag har aldrig varit orolig i och för sig även om jag nu i efterhand fått höra om personer i nästan exakt samma situation som jag som faktiskt inte fått medgivande.
Men nu har jag mitt (sedan nästan två veckor egentligen) :-)
Och det personliga brevet skrev jag nästan färdigt igår och jag skickade efter foto på mig själv som också ska med i mappen till AC.
Det kommer om 2-5 arbetsdagar vilket känns väldigt länge nu.
Förstår inte att jag helt plötsligt blivit så otålig - även om jag känner igen det hos mig själv ;-)
Men jag vill verkligen höra om hur AC ser på min situation - det känns jättespännande och ganska ovisst.
Imorgon firar vi med lite komp och en tidig dag med fika på stan med älskad dotter - som KANSKE ska bli storasyster en dag! :-)
måndag 20 februari 2012
lördag 18 februari 2012
Nähäpp
Nu börjar jag bli otålig - nu vill jag ha beskedet och hemutredningen i handen.
Vore jag smart så skrev jag färdig det där personliga brevet som AC vill ha och fixade ett foto på mig att skicka med så att det bara var att skicka in mappen när jag väl får utredningen. (och ja, jag skulle ju kunna ha fått ett nej, men det utgår jag alltså ifrån att jag inte har fått)
Ska ta tag i det där - ska bara se till att fixa färdigt jobbansökan först...
Vore jag smart så skrev jag färdig det där personliga brevet som AC vill ha och fixade ett foto på mig att skicka med så att det bara var att skicka in mappen när jag väl får utredningen. (och ja, jag skulle ju kunna ha fått ett nej, men det utgår jag alltså ifrån att jag inte har fått)
Ska ta tag i det där - ska bara se till att fixa färdigt jobbansökan först...
söndag 12 februari 2012
Tvåbarnschock?
Först och främst - jag tar verkligen inte för givet att jag kommer att få lyckan att få ett andra barn. Verkligen inte - vad som helst kan hända och vägen är krokig inom adoptionsvärlden men OM, OM jag får ett andra barn så funderar jag över detta med tvåbarnschock som man hör om.
Kan jag inte föreställa mig vad det kommer att innebära?
Nej, det känns svårt att företälla sig faktiskt. Hur skulle det bli? Vad är det för liten parvel som skulle komma in i vårt hem och faktiskt bli lika viktig och älskad som min A - för jag förstår ju att det skulle bli så även om det känns svårt att greppa.
Och skulle jag drabbas av tvåbarnschocken - att det inte bara är dubbelt så svårt som med ett barn utan mångdubbelt.
Och har det betydelse att jag aldrig drabbades av någon "få-barn-chock"?
Jag har läst - flera gånger faktiskt - att de som inte tyckte att det var särskilt svårt eller jobbigt eller jättestor omställning att bli förälder var de som oftare drabbades av tvåbarnschocken medan de som så att säga blev chockade redan vid första barnet oftare blev överraskade av att det inte var så svårt att få ett andra barn.
Hur mycket det ligger i det här har jag förstås ingen aning om - om någon läser och vill kommentera så är det välkommet :-)
I alla fall så hör jag alltså till kategorin som inte drabbades av någon bli-mamma-chock. Jag hörde så mycket innan att man inte kan föreställa sig omställningen men jag tyckte inte att den var svår.
Jag kunde så klart inte veta hur livet skulle bli med just det barn som blev mitt, men jag tyckte att allt flöt på och kändes självklart från början.
Rent praktiskt tycker jag nog att det inte var några konstigheter alls. Jag undrar hur stor betydelse det har att jag gick från att arbeta på en småbarnsavdelning på förskola till att bli förälder.
Ibland märker jag att föräldrar tycker att just det här ständiga passet är en stor omställning och även om jag så klart inte jobbade dygnet runt så tror jag ändå att det kan ha underlättat att ha vanan inne att alltid alltid vara fokuserad på små barn runt omkring sig i vardagen.
Sen att jag inte reagerar med att få känslan av att aldrig vilja släppa ner barnet på golvet igen om ett litet förskolebarn råkar slå sig är en annan sak ;-)
jag vill så klart inte att de ska slå sig heller men känslan när lilla A slog sig gräslig!
Just detta - att allt som kan vara smärtsamt för henne skulle vara såå smärtsamt för mig hade jag nog inte kunnat föreställa mig fullt ut.
Inte heller hur det skulle kännas att älska henne. Jag visste att jag skulle älska henne - det visste jag, men jag föreställde mig nog inte att det skulle kännas så överväldigande starkt varje dag - även så här 2,5 år senare. (jag trodde ju inte att jag skulle sluta älska henne så klart, men det där kärleksruset som går genom kroppen, lyckokänslorna - de hade jag nog inte föreställt mig)
Men det praktiska och hur livet skulle te sig - ja, där blev det nog mycket som jag trodde - om inte bättre och lättare.
Jag trodde nog att jag skulle vara tröttare, att det skulle vara slitsammare och svårare än vad det är.
Så - enligt min första teori så är jag den perfekta kandidaten att drabbas av ett rejält tvåbarnstrauma ;-)
Kommentarer flerbarnsföräldrar? Hur var det för er?
Kan jag inte föreställa mig vad det kommer att innebära?
Nej, det känns svårt att företälla sig faktiskt. Hur skulle det bli? Vad är det för liten parvel som skulle komma in i vårt hem och faktiskt bli lika viktig och älskad som min A - för jag förstår ju att det skulle bli så även om det känns svårt att greppa.
Och skulle jag drabbas av tvåbarnschocken - att det inte bara är dubbelt så svårt som med ett barn utan mångdubbelt.
Och har det betydelse att jag aldrig drabbades av någon "få-barn-chock"?
Jag har läst - flera gånger faktiskt - att de som inte tyckte att det var särskilt svårt eller jobbigt eller jättestor omställning att bli förälder var de som oftare drabbades av tvåbarnschocken medan de som så att säga blev chockade redan vid första barnet oftare blev överraskade av att det inte var så svårt att få ett andra barn.
Hur mycket det ligger i det här har jag förstås ingen aning om - om någon läser och vill kommentera så är det välkommet :-)
I alla fall så hör jag alltså till kategorin som inte drabbades av någon bli-mamma-chock. Jag hörde så mycket innan att man inte kan föreställa sig omställningen men jag tyckte inte att den var svår.
Jag kunde så klart inte veta hur livet skulle bli med just det barn som blev mitt, men jag tyckte att allt flöt på och kändes självklart från början.
Rent praktiskt tycker jag nog att det inte var några konstigheter alls. Jag undrar hur stor betydelse det har att jag gick från att arbeta på en småbarnsavdelning på förskola till att bli förälder.
Ibland märker jag att föräldrar tycker att just det här ständiga passet är en stor omställning och även om jag så klart inte jobbade dygnet runt så tror jag ändå att det kan ha underlättat att ha vanan inne att alltid alltid vara fokuserad på små barn runt omkring sig i vardagen.
Sen att jag inte reagerar med att få känslan av att aldrig vilja släppa ner barnet på golvet igen om ett litet förskolebarn råkar slå sig är en annan sak ;-)
jag vill så klart inte att de ska slå sig heller men känslan när lilla A slog sig gräslig!
Just detta - att allt som kan vara smärtsamt för henne skulle vara såå smärtsamt för mig hade jag nog inte kunnat föreställa mig fullt ut.
Inte heller hur det skulle kännas att älska henne. Jag visste att jag skulle älska henne - det visste jag, men jag föreställde mig nog inte att det skulle kännas så överväldigande starkt varje dag - även så här 2,5 år senare. (jag trodde ju inte att jag skulle sluta älska henne så klart, men det där kärleksruset som går genom kroppen, lyckokänslorna - de hade jag nog inte föreställt mig)
Men det praktiska och hur livet skulle te sig - ja, där blev det nog mycket som jag trodde - om inte bättre och lättare.
Jag trodde nog att jag skulle vara tröttare, att det skulle vara slitsammare och svårare än vad det är.
Så - enligt min första teori så är jag den perfekta kandidaten att drabbas av ett rejält tvåbarnstrauma ;-)
Kommentarer flerbarnsföräldrar? Hur var det för er?
torsdag 9 februari 2012
har kanske ett nytt medgivande nu
kanske och troligtvis.
Mitt ärende har varit uppe i nämnden och jag skulle bli väldigt förvånad om jag inte fick mitt medgivande.
Inget i utredningen talar emot och samma personer (åtminstone ordföranden och en av de andra) har klubbat igenom mig två gånger förut.
När jag fick mitt första medgivande så ringde jag nämndsekreteraren och fick ett förhandbesked - hon sa att båda de fall som varit uppe samma dag hade gått igenom.
:-)
(vilket ju var lite speciellt eftersom jag visste vilka de andra var och visste innan dem att de också hade sitt medgivande)
Såå lycklig jag var! Då hade jag inte tagit ut något i förskott. Jag var ensamstående, jag visste inte om de av princip skulle vara emot det. Jag var jättenervös eftersom orföranden är KD-politiker och KD gick officiellt ut med att de inte tyckte att ensamståendeadoptioner var önskvärda. (jag vet inte vilken deras officiella linje är nu)
Och när jag fick beskedet - jag grät av lycka! Och ringde och berättade för de som vetat om att jag utreddes, och talade om det för arbetskamraterna och ordnade en månad senare en stor fest med rubriken Medge att det är givande med medgivandefirande ;-)
Och jag köpte den första saken till mitt blivande barn - jag bestämde mig för att ta vara på all glädje.
Undrar hur mycket av detta jag kommer att göra nu. Något inom mig tycker att resan till detta barn borde få bli lika "stor" och det är klart att den är det men det allt är väldigt annorlunda - och så måste det kanske vara också.
Den här gången har jag tänkt att jag lugnt ska vänta på beskedet från socialsekteraren istället för att ringa och få förhandsbesked och så kommer det att bli - men samtidigt så känns det lite konstigt - har jag mitt medgivande nu tro? Har mina två år börjat ticka?
Och framför allt - skulle jag på allvar kunna ansöka om att få bli förälder till ett barn som söker familj på organisationernas hemsida?
Såg att AC vill ha ett personligt brev med när man skickar in ansökan med tankar om länder, SN och annat.
Känns jättesvårt tycker jag - men det är ett annat inlägg.
Ett annat inlägg är också tankar kring att söka nytt jobb i detta läge. (samma arbetsgivare - inget som påverkar medgivandet men ändå ett nytt jobb)
Det känns inte som att jag är i ett sådant läge att jag behöver tala om adoptionen med dem, det är för osäkert, för långt borta. Samtidigt så känns det konstigt att inte vara helt ärlig och SKULLE jag få jobbet - ja då vill jag kunna vara öppen mot kollegor om väntan och längtan och prognoser och köer och och...
Jag som talade om allt om mina adoptionsplaner tidigt förra gången tyckte inte att det var jobbigt alls vilket jag vet att andra har tyckt.
Jag älskade att bli betraktad som en blivande mamma :-)
Ja ja - nu har jag skrivit kort om flera teman som jag tänker är egna teman
Nu får jag sätta punkt.
Mitt ärende har varit uppe i nämnden och jag skulle bli väldigt förvånad om jag inte fick mitt medgivande.
Inget i utredningen talar emot och samma personer (åtminstone ordföranden och en av de andra) har klubbat igenom mig två gånger förut.
När jag fick mitt första medgivande så ringde jag nämndsekreteraren och fick ett förhandbesked - hon sa att båda de fall som varit uppe samma dag hade gått igenom.
:-)
(vilket ju var lite speciellt eftersom jag visste vilka de andra var och visste innan dem att de också hade sitt medgivande)
Såå lycklig jag var! Då hade jag inte tagit ut något i förskott. Jag var ensamstående, jag visste inte om de av princip skulle vara emot det. Jag var jättenervös eftersom orföranden är KD-politiker och KD gick officiellt ut med att de inte tyckte att ensamståendeadoptioner var önskvärda. (jag vet inte vilken deras officiella linje är nu)
Och när jag fick beskedet - jag grät av lycka! Och ringde och berättade för de som vetat om att jag utreddes, och talade om det för arbetskamraterna och ordnade en månad senare en stor fest med rubriken Medge att det är givande med medgivandefirande ;-)
Och jag köpte den första saken till mitt blivande barn - jag bestämde mig för att ta vara på all glädje.
Undrar hur mycket av detta jag kommer att göra nu. Något inom mig tycker att resan till detta barn borde få bli lika "stor" och det är klart att den är det men det allt är väldigt annorlunda - och så måste det kanske vara också.
Den här gången har jag tänkt att jag lugnt ska vänta på beskedet från socialsekteraren istället för att ringa och få förhandsbesked och så kommer det att bli - men samtidigt så känns det lite konstigt - har jag mitt medgivande nu tro? Har mina två år börjat ticka?
Och framför allt - skulle jag på allvar kunna ansöka om att få bli förälder till ett barn som söker familj på organisationernas hemsida?
Såg att AC vill ha ett personligt brev med när man skickar in ansökan med tankar om länder, SN och annat.
Känns jättesvårt tycker jag - men det är ett annat inlägg.
Ett annat inlägg är också tankar kring att söka nytt jobb i detta läge. (samma arbetsgivare - inget som påverkar medgivandet men ändå ett nytt jobb)
Det känns inte som att jag är i ett sådant läge att jag behöver tala om adoptionen med dem, det är för osäkert, för långt borta. Samtidigt så känns det konstigt att inte vara helt ärlig och SKULLE jag få jobbet - ja då vill jag kunna vara öppen mot kollegor om väntan och längtan och prognoser och köer och och...
Jag som talade om allt om mina adoptionsplaner tidigt förra gången tyckte inte att det var jobbigt alls vilket jag vet att andra har tyckt.
Jag älskade att bli betraktad som en blivande mamma :-)
Ja ja - nu har jag skrivit kort om flera teman som jag tänker är egna teman
Nu får jag sätta punkt.
måndag 30 januari 2012
AC svarar
Fråga:
Hej! Visst stämmer det att Indiens nya riktlinjer är klara och att ni nu kan börja skicka handlingar snart igen. Hur ser kraven ut på ensamstående nu? När jag läser informationen från den indiska hemsidan så hittar jag inga större restriktioner.
Och jag undrar också om ni fått besked från MIA angående den ansökan om att starta upp i Vietnam igen som ni skulle skicka i december. Om ni fått svar - vad är nästa steg för er?
Svar:
Ja, Indiens nya riktlinjer är klara.
Vi har för närvarande ett antal färdiga ansökningar som kommer att registreras i enlighet med det nya systemet. För närvarande startar vi inga nya familjer (eller ensamstående) innan vi sett hur det nya systemet fungerar. Kraven på ensamstående enligt riktlinjerna är: Inte yngre än 30 år, inte äldre än 50 år. Den äldre åldersgränsen gäller adoption av äldre barn. Goda finansiella resurser för att kunna finansiera sitt barns uppväxt God hälsa En manlig ensamstående kan inte adoptera en flicka. I Indien adopteras små och friska barn i första hand till familjer inom landet, i andra hand till personer med indiskt ursprung och i tredje hand till utlänningar.
Vad gäller Vietnam har vi inte fått något besked från MIA.
Japp - min fråga :-)
Och svaret - ja, jag vet inte men jag känner mig väldigt hoppfull!
AC ansökte om auktorisation för Vietnam någon gång i december. Jag tror inte att de kommer att få ja redan nu. Haag-konventionen börjar gälla den 1 februari och jag tror nog att man behöver se att det börjar fungera, men jag blir ändå hoppfull av att de inte fått ett nej med vändande post.
Och Indien - visst låter det väl hoppfullt?
Nu skickar man visserligen inga nya handlingar dit förrän man vet hur det ska fungera men förhoppningsvis fungerar det bra och får jag det där medgivandet (och det är inte lång tid kvar innan mitt ärende är uppe i nämnden) ja då hoppar jag in där först i kön som det ser ut nu.
Jag kanske är för optimistisk och positiv - men varför inte! Det är underbart att drömma!
Drakens år har börjat alldeles utmärkt! Må det fortsätta så (peppar, peppar - jag som inte är det annars blir som vanligt skrockfull när viktiga saker ställs på sin spets)
Hej! Visst stämmer det att Indiens nya riktlinjer är klara och att ni nu kan börja skicka handlingar snart igen. Hur ser kraven ut på ensamstående nu? När jag läser informationen från den indiska hemsidan så hittar jag inga större restriktioner.
Och jag undrar också om ni fått besked från MIA angående den ansökan om att starta upp i Vietnam igen som ni skulle skicka i december. Om ni fått svar - vad är nästa steg för er?
Svar:
Ja, Indiens nya riktlinjer är klara.
Vi har för närvarande ett antal färdiga ansökningar som kommer att registreras i enlighet med det nya systemet. För närvarande startar vi inga nya familjer (eller ensamstående) innan vi sett hur det nya systemet fungerar. Kraven på ensamstående enligt riktlinjerna är: Inte yngre än 30 år, inte äldre än 50 år. Den äldre åldersgränsen gäller adoption av äldre barn. Goda finansiella resurser för att kunna finansiera sitt barns uppväxt God hälsa En manlig ensamstående kan inte adoptera en flicka. I Indien adopteras små och friska barn i första hand till familjer inom landet, i andra hand till personer med indiskt ursprung och i tredje hand till utlänningar.
Vad gäller Vietnam har vi inte fått något besked från MIA.
Japp - min fråga :-)
Och svaret - ja, jag vet inte men jag känner mig väldigt hoppfull!
AC ansökte om auktorisation för Vietnam någon gång i december. Jag tror inte att de kommer att få ja redan nu. Haag-konventionen börjar gälla den 1 februari och jag tror nog att man behöver se att det börjar fungera, men jag blir ändå hoppfull av att de inte fått ett nej med vändande post.
Och Indien - visst låter det väl hoppfullt?
Nu skickar man visserligen inga nya handlingar dit förrän man vet hur det ska fungera men förhoppningsvis fungerar det bra och får jag det där medgivandet (och det är inte lång tid kvar innan mitt ärende är uppe i nämnden) ja då hoppar jag in där först i kön som det ser ut nu.
Jag kanske är för optimistisk och positiv - men varför inte! Det är underbart att drömma!
Drakens år har börjat alldeles utmärkt! Må det fortsätta så (peppar, peppar - jag som inte är det annars blir som vanligt skrockfull när viktiga saker ställs på sin spets)
torsdag 26 januari 2012
funderar igen :-)
Först - jag kan inte läsa kommentarerna på mina inlägg av någon anledning. Jag ser att det har kommit kommentar men sidan laddar inte upp dem för närvarande.
Annars så är nu min utredning färdig och inlämnad i tid för nästa nämndmöte.Det är några veckor kvar - men det är på gång.
Och då blir jag otålig direkt ;-)
Jag inser att det kommer att dröja innan jag har medgivandet i handen - först ska tiden gå fram till nämndmötet, sedan ska det skickas till hemutredaren och sedan hem till mig innan jag kan skicka in det till AC. Och sedan kommer det att dröja innan de kontaktar mig - och det är det där samtalet som jag ser så mycket fram emot.
Jag vill höra vad de tror, hur de resonerar kring mitt ärende - och innan de har mitt medgivande så kan man ju inte få så mycket information.
Jag kommer förresten väl ihåg förra gången AC ringde - då jag fått mitt första medgivande. De ringde till jobbet, jag sade att jag inte kunde prata eftersom jag var just på jobbet. Jag tror att hon tolkade mig som att jag inte kunde prata för att andra kunde höra och hon svarade - ok, men jag kan ju prata eller något liknande. ;-)
Jag kunde inte prata för jag var ensam med ett antal barn på förskolan så det blev ett väldigt kort samtal.
Ja ja...
Den här gången kommer jag ju att hamna väldigt väldigt högt upp i de landköer som jag kommer att vilja ställa mig i - så det blir högintressant att se vad de säger.
Alldeles i dagarna har en person framför mig försvunnit ur kölistorna. Jag hoppas att det beror på att hon fått skicka sina handlingar till något land - inte att hennes medgivande gått ut utan att hon fått barn.
Så - i nuläget hoppar jag in på första plats i Nigeria-kön (och i Indien-kön) och på 3.e plats i Lesotho-kön.
och så drabbas jag av det där dåliga samvetet igen - som jag varit inne på flera gånger tidigare.
Om man ser till Nigeria-kön så har det inte hänt något i toppen på länge.
Nu försvinner en och så står en sökande med kötid från tidig 2006 överst. Jag hoppas hoppas att det är en person som har barn eller som har tiden på sig - för snart kommer jag att hoppa in före henne - med några veckor längre kötid.
OM det är någon som har väntat på barn så länge - lika länge som jag men med den skillnaden att jag har fått barn under tiden - ja då känns det grymt!
Väldigt grymt!
Och det känns svårt att hantera.
Det jag kan tänka på är att OM det inte är så att det är superont om tid för den personen pga ålder så borde det bli hennes tur relativt fort.
Och kanske kommer jag inte alls att skicka till Nigeria - kanske får hon skicka före mig.
Och ja, jag vet att jag inte har medgivande än - men det känns inte så troligt att jag inte skulle få det.
Det är ju åtminstone samma ordförande i nämnden som vid de andra 2 tillfällena jag fått medgivande och det finns inga tveksamheter i min utredning.
Hoppas för övrigt att snart få goda nyheter från Vietnam! Hoppas, hoppas, hoppas!
Annars så är nu min utredning färdig och inlämnad i tid för nästa nämndmöte.Det är några veckor kvar - men det är på gång.
Och då blir jag otålig direkt ;-)
Jag inser att det kommer att dröja innan jag har medgivandet i handen - först ska tiden gå fram till nämndmötet, sedan ska det skickas till hemutredaren och sedan hem till mig innan jag kan skicka in det till AC. Och sedan kommer det att dröja innan de kontaktar mig - och det är det där samtalet som jag ser så mycket fram emot.
Jag vill höra vad de tror, hur de resonerar kring mitt ärende - och innan de har mitt medgivande så kan man ju inte få så mycket information.
Jag kommer förresten väl ihåg förra gången AC ringde - då jag fått mitt första medgivande. De ringde till jobbet, jag sade att jag inte kunde prata eftersom jag var just på jobbet. Jag tror att hon tolkade mig som att jag inte kunde prata för att andra kunde höra och hon svarade - ok, men jag kan ju prata eller något liknande. ;-)
Jag kunde inte prata för jag var ensam med ett antal barn på förskolan så det blev ett väldigt kort samtal.
Ja ja...
Den här gången kommer jag ju att hamna väldigt väldigt högt upp i de landköer som jag kommer att vilja ställa mig i - så det blir högintressant att se vad de säger.
Alldeles i dagarna har en person framför mig försvunnit ur kölistorna. Jag hoppas att det beror på att hon fått skicka sina handlingar till något land - inte att hennes medgivande gått ut utan att hon fått barn.
Så - i nuläget hoppar jag in på första plats i Nigeria-kön (och i Indien-kön) och på 3.e plats i Lesotho-kön.
och så drabbas jag av det där dåliga samvetet igen - som jag varit inne på flera gånger tidigare.
Om man ser till Nigeria-kön så har det inte hänt något i toppen på länge.
Nu försvinner en och så står en sökande med kötid från tidig 2006 överst. Jag hoppas hoppas att det är en person som har barn eller som har tiden på sig - för snart kommer jag att hoppa in före henne - med några veckor längre kötid.
OM det är någon som har väntat på barn så länge - lika länge som jag men med den skillnaden att jag har fått barn under tiden - ja då känns det grymt!
Väldigt grymt!
Och det känns svårt att hantera.
Det jag kan tänka på är att OM det inte är så att det är superont om tid för den personen pga ålder så borde det bli hennes tur relativt fort.
Och kanske kommer jag inte alls att skicka till Nigeria - kanske får hon skicka före mig.
Och ja, jag vet att jag inte har medgivande än - men det känns inte så troligt att jag inte skulle få det.
Det är ju åtminstone samma ordförande i nämnden som vid de andra 2 tillfällena jag fått medgivande och det finns inga tveksamheter i min utredning.
Hoppas för övrigt att snart få goda nyheter från Vietnam! Hoppas, hoppas, hoppas!
onsdag 18 januari 2012
Indien??
Indien verkar vara på gång att öppna igen efter en omorganisation av adoptionerna och av vad jag läser så verkar det vara öppet för ensamstående.
Man får vara max 40 år för 0-3-åringar.
Indien minsann - tänk om det blir ett alternativ?
Jag hoppas verkligen på Vietnam men törs inte tro på det. jag tror att de kommer att öppna igen men under en rimlig framtid för mig - nja, det undrar jag.
Lesotho är ett alternativ men där är jag inte framme i kön och det kommer få barn därifrån och det är är VÄLDIGT osäkert med väntetid mellan bb och rb.
Nigeria är ett väldigt bra alternativ om det inte vore så förbenkat dyrt och om det inte var en sådan lång vistelse.
Vistelsen oroar mig med tanke på lillan, och priset gäller ju inte bara mig utan också mitt resesällskap.
Men en sådan lång vistelse så måste nog några ur familjen växla med varann, det blir dyra resor och dyrt uppehälle.
Indien hade i alla fall fördelen med kort vistelse i landet och jag tror inte att det heller är så jättedyrt.
Jag var ju på väg till Indien en gång tidigare - jag hade i princip hela ansökan klar när det blir övergångsregler i Vietnam.
Jag har drömt om en indisk prinsessa (för i alla fall tidigare så var det så att ensamstående kvinnor fick flickor har jag förstått det som)
Även om jag drömde om den lilla indiska tösen med gråten i halsen eftersom jag så tydligt kände att det fanns ett barn i Vietnam som skulle ha blivit mitt.
Och det fanns det ju - och så blev det ju tack vare övergångsreglerna!<3 <3 <3
Jag måste förresten maila min hemutredare snart igen - jag läste igenom utredningstexten och mailade in det som jag ville ha ändrat (några få faktafel) och skickade in nya referensbrev eftersom männens titlar inte nämndes i breven.
Det var för en och en halv vecka sedan och jag har inte fått någon respons på mail el brev - ens att hon mottagit det.
Ja ja - Indien kanske? :-D
Man får vara max 40 år för 0-3-åringar.
Indien minsann - tänk om det blir ett alternativ?
Jag hoppas verkligen på Vietnam men törs inte tro på det. jag tror att de kommer att öppna igen men under en rimlig framtid för mig - nja, det undrar jag.
Lesotho är ett alternativ men där är jag inte framme i kön och det kommer få barn därifrån och det är är VÄLDIGT osäkert med väntetid mellan bb och rb.
Nigeria är ett väldigt bra alternativ om det inte vore så förbenkat dyrt och om det inte var en sådan lång vistelse.
Vistelsen oroar mig med tanke på lillan, och priset gäller ju inte bara mig utan också mitt resesällskap.
Men en sådan lång vistelse så måste nog några ur familjen växla med varann, det blir dyra resor och dyrt uppehälle.
Indien hade i alla fall fördelen med kort vistelse i landet och jag tror inte att det heller är så jättedyrt.
Jag var ju på väg till Indien en gång tidigare - jag hade i princip hela ansökan klar när det blir övergångsregler i Vietnam.
Jag har drömt om en indisk prinsessa (för i alla fall tidigare så var det så att ensamstående kvinnor fick flickor har jag förstått det som)
Även om jag drömde om den lilla indiska tösen med gråten i halsen eftersom jag så tydligt kände att det fanns ett barn i Vietnam som skulle ha blivit mitt.
Och det fanns det ju - och så blev det ju tack vare övergångsreglerna!<3 <3 <3
Jag måste förresten maila min hemutredare snart igen - jag läste igenom utredningstexten och mailade in det som jag ville ha ändrat (några få faktafel) och skickade in nya referensbrev eftersom männens titlar inte nämndes i breven.
Det var för en och en halv vecka sedan och jag har inte fått någon respons på mail el brev - ens att hon mottagit det.
Ja ja - Indien kanske? :-D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)