Först - jag kan inte läsa kommentarerna på mina inlägg av någon anledning. Jag ser att det har kommit kommentar men sidan laddar inte upp dem för närvarande.
Annars så är nu min utredning färdig och inlämnad i tid för nästa nämndmöte.Det är några veckor kvar - men det är på gång.
Och då blir jag otålig direkt ;-)
Jag inser att det kommer att dröja innan jag har medgivandet i handen - först ska tiden gå fram till nämndmötet, sedan ska det skickas till hemutredaren och sedan hem till mig innan jag kan skicka in det till AC. Och sedan kommer det att dröja innan de kontaktar mig - och det är det där samtalet som jag ser så mycket fram emot.
Jag vill höra vad de tror, hur de resonerar kring mitt ärende - och innan de har mitt medgivande så kan man ju inte få så mycket information.
Jag kommer förresten väl ihåg förra gången AC ringde - då jag fått mitt första medgivande. De ringde till jobbet, jag sade att jag inte kunde prata eftersom jag var just på jobbet. Jag tror att hon tolkade mig som att jag inte kunde prata för att andra kunde höra och hon svarade - ok, men jag kan ju prata eller något liknande. ;-)
Jag kunde inte prata för jag var ensam med ett antal barn på förskolan så det blev ett väldigt kort samtal.
Ja ja...
Den här gången kommer jag ju att hamna väldigt väldigt högt upp i de landköer som jag kommer att vilja ställa mig i - så det blir högintressant att se vad de säger.
Alldeles i dagarna har en person framför mig försvunnit ur kölistorna. Jag hoppas att det beror på att hon fått skicka sina handlingar till något land - inte att hennes medgivande gått ut utan att hon fått barn.
Så - i nuläget hoppar jag in på första plats i Nigeria-kön (och i Indien-kön) och på 3.e plats i Lesotho-kön.
och så drabbas jag av det där dåliga samvetet igen - som jag varit inne på flera gånger tidigare.
Om man ser till Nigeria-kön så har det inte hänt något i toppen på länge.
Nu försvinner en och så står en sökande med kötid från tidig 2006 överst. Jag hoppas hoppas att det är en person som har barn eller som har tiden på sig - för snart kommer jag att hoppa in före henne - med några veckor längre kötid.
OM det är någon som har väntat på barn så länge - lika länge som jag men med den skillnaden att jag har fått barn under tiden - ja då känns det grymt!
Väldigt grymt!
Och det känns svårt att hantera.
Det jag kan tänka på är att OM det inte är så att det är superont om tid för den personen pga ålder så borde det bli hennes tur relativt fort.
Och kanske kommer jag inte alls att skicka till Nigeria - kanske får hon skicka före mig.
Och ja, jag vet att jag inte har medgivande än - men det känns inte så troligt att jag inte skulle få det.
Det är ju åtminstone samma ordförande i nämnden som vid de andra 2 tillfällena jag fått medgivande och det finns inga tveksamheter i min utredning.
Hoppas för övrigt att snart få goda nyheter från Vietnam! Hoppas, hoppas, hoppas!
Apropå Nigeria så har det gått trögt sedan i höstas. Vad jag känner till har det inte skett några matchningar sedan oktober/november (men det är möjligt att jag inte har full koll). Vi har ju fått förfrågan om barn på annat sätt, två gånger under den tiden. Så detta med att det går fortare med SN och äldre barn gäller verkligen också Nigeria. AC flaggar för att väntetiderna till RB också ökar.
SvaraRaderaMen tycker inte du ska känna dåligt samvete för din köplats, man vet aldrig vem som får BB och när. Visst känns det trist när man ännu inte fått ngt barn och andra som redan har ett går före i kön, men det är ju bara så som livet är. De flesta av oss är vana att bli förbisprungna och till slut så får ju de flesta sina barn ändå.
Ska bli spännande att se vilket land det blir för dig. :)
Det kan ju faktiskt vara så att h*n som står på andra plats, efter dig om du ställer dig i kö för Nigeria, också har ett barn sedan tidigare. Du kan inte veta, men jag kan förstå att som ensamstående sökande känns det extra mycket att "tänga" sig före i kön framför någon annan ensamstående...
SvaraRaderaJag vet ju inte alls hur livet är för den personen som står överst i kön nu - och jag hoppas verkligen att personen redan har barn eller att hon har många år på sig - för jag kan lätt sätta mig in i hur det skulle kännas annars.
SvaraRaderaInte alla par men definitivt inte alla ensamstående får sina efterlängtade barn till slut.
Nu går det ju inte att tänka så - det går ju inte att ett system som sätter de blivande föräldrarnas längtan emot varann - det är inte rimligt på något sätt men ändå...
Får jag inga fler barn så kommer det att kännas och göra ont - men jag skulle ändå känna en oerhörd lycka och tacksamhet över att ha fått det barn som jag har.
Jag skulle inte gå igenom livet men en livssorg som ofrivillig barnlöshet är för många.