Var ganska så säker på att ingen läste...

så jag har inte ens tittat in för att se om någon kommenterat men det var det ju. Tack för dem!

Ja, jag har alltså startat upp en ny hemutredning. Jag har lite svårt att veta hur öppen jag ska vara med det i verkliga livet.
Det känns inte särskilt hemligt alls egentligen - det enda som stoppar mig är att jag faktiskt inte vet om jag kommer att få ett barn till och i så fall så kommer det ju inte att hända snart och med omorganisering på jobbet och nya tjänster och så så vill jag ligga lite lågt.
Men jag kan nog skriva här ändå utan "fara".

Jag svarar på bloggkommentererna här - ja, jag har sett att ni är på gång till Kina igen J:s föräldrar. :-) Så roligt!
Jag vet inte vilket land det skulle bli för mig om det nu blir - funderar mycket på det fast det inte går att veta hur det kommer att bli. Återkommer till ämnet...

Modigt - ja hu... Eller dumt? Eller?
Jag vet inte - det är ett väldigt mycket större beslut den här gången tycker jag.
Inte för att jag inte funderade innan jag satte igång processen förra gången - det är klart att jag gjorde det, men det var ändå så mycket lättare.
Alla osäkra faktorer kunde jag på något sätt ta genom att tänka att jag får hantera det utifrån hur det blir. Så är det ju så klart nu med - men nu tillkommer faktorn att jag redan har ett barn att ta hänsyn till. Det måste ju bli bra för henne också.
Och också att jag ju faktiskt är själv - ett barn som behöver allt av mig - ja då hade jag ju fått ge allt helt enkelt. (och vilket barn behöver och får inte allt av en - men jag tänker på barn som behöver ännu lite mer än "allt")
Nu ska mitt allt räcka till två barn - och jag måste komma fram till att jag tror att det gör det.

Men jag känner att jag tror att jag räcker till - och jag vet att jag i hjärtat vill!
Men det är också en annorlunda känsla - innan jag fick dottern så var det så livsavgörande. Jag vet att jag skulle sörja hela livet om jag inte fick leva med barn på ett eller annat sätt.
Nu känns det inte lika hjärtknipande viktigt. Får jag bara ett barn - ja då kommer livet ändå kännas komplett.
Är det då fel att ändå försöka få ytterligare ett barn?
Ännu en tanke som jag brottas med men kommit fram till - att nej, det kan det inte vara. Självklart måste barnet vara både efterlängtat och önskat och det är det ju ingen tvekan om att mitt barn skulle vara. Det är ju inget som bara händer hux flux precis - att det dyker upp ett barn i familjen.

Och ibland tänker jag - vi har det ju så bra nu - dottern och jag. Ska jag verkligen riskera det? Men - det är ju när man har det bra som förutsättningen finns att det ska finnas plats för någon mer. Annars hade det ju så klart inte gått...

Jag har i alla fall kommit en bit i processen och min socialsekreterare har redan sagt att hon inte tycker att något talar emot att jag ska få medgivande :-)
Nästa steg är nätverksträff vilket är inbokat i november. Läkarbesök och referentbrev återstår också - och jag drar nog ut lite på något av det.
För det gör mig inget om medgivandet kommer en bit in på nästa år. Dottern är tre år nu - hon får gärna bli lite större och då är det bra att ha marginal i tiden. Jag kan visserligen göra både en och två utredningar till innan jag blir för gammal men det är ju skönt att slippa.

Spännande är det i alla fall!
Och nu har jag köpt en fin bok att skriva i till lilla tvåan om nu lilla tvåan kommer att komma.
När jag väntade på min lilla etta så skrev jag mycket med det blivande barnet i tankarna och kommer det ett litet barn till in i familjen - ja då vill jag ju att han/hon också ska kunna läsa om väntan, längtan och alla tankar och känslor som jag har...

Skulle bli väldigt förvånad om någon fortfarande läser här...

men kanske har jag tagit det första lilla steget på ytterligare en tusenmilaresa.
Kanske...
Ville bara skriva det

Vända Vagn...

Oavsett om jag hade adopterat eller inte så skulle jag välja en vagn där barnet är vänt emot föräldern.
Jag minns att jag läste en forskningsrapport för många år sedan som redovisade hur många fler gånger ett barn log under en promenad om det var vänt mot föräldern. Jag kommer inte ihåg några siffror men det var en markant skillnad och jag minns att jag tänkte då att ingen som fått veta detta skulle väl välja att vända bort sitt lilla barn ifrån sig.
Nåväl - numera så får man ju nästan leta efter vagnar där barnen är vända mot sin förälder - lite överdrivet men ändå.

Min A har alltså suttit vänd emot mig - när hon väl har åkt vagn. Nästan hela första året så var hon stor vagnmotståndare - nu åker hon en del men föredrar fortfarande att bli buren - om hon inte går förstås - det gör hon ju en hel del också.

Nu när hon är 2,5 år så börjar hon ju bli tung att bära så jag försöker allt få henne att sitta i vagnen.
Hon har inte visat några tendeser till att vilja se framåt - förrän nu...
Nu har det hänt flera gånger på kort tid att hon faktiskt har vänt sig framåt i vagnen och jag börjar tänka att min uppgift som förälder till just detta barn är att följa den signalen.

Min A är inte det minsta distanslös - hon är snarare ganska försiktig av sig och fortfarande väldigt väldigt nära mig. Men just nu är hon mitt inne i en självständighetsfas med allt vad det innebär ;-)
Ja - det handlar om att kunna själv, att testa gränser, att göra tvärtom - men också genom att hon faktiskt tar små steg ifrån mig som hon inte har gjort förut.
Hon har inte lekt med andra barn utan mig eller någon annan trygg vuxen i samma rum förut - men nu börjar det hända lite då och då. Hon stannar också oftare kvar i ett rum om jag ska gå och hämta något -förut var det otänkbart och andra sådana små steg som de flesta jämnåriga tagit för länge sedan.

Jag tänker att det inte på något sätt är min uppgift att "knuffa henne ur boet" men däremot att stötta henne när hon testar sina vingar - för det är just det som hon behöver...

Så - idag när hon vände sig framåt så frågade jag henne om jag skulle trolla med vagnen så att hon kunde åka framlänges och det ville hon. Hon tyckte att det var jättespännande - hon vände sig visserligen om för att titta på mig flera gånger men ville ändå inte att jag skulle trolla tillbaka vagnen.

Jo - när vi skulle hem från vår utflykt - då ville hon det och då körde jag henne som vanligt igen.

Min älskade lilla unge!

Såå mycket bättre...

I oktober skrev jag detta inlägg:
http://mintusenmilaresa.blogspot.com/2010/10/kluvet.html
(gör man så när man länkar tro)
I alla fall så kände jag mig så otroligt kluven och sliten mellan mitt barn och mitt jobb och jag tyckte mig inte få något av det att fungera. Jo det fungerade med lillan hemma - men inte i relation till jobbet.
Jag tyckte heller inte att jag gjorde ett bra jobb - och då var det inte heller särskilt roligt att gå till jobbet. Jag arbetade också korta dagar utan rast och fick i princip inga möjligheter att vare sig prata privat eller diskutera pedagogik med mina kollegor - utan jag lämnade mitt barn för att ta hand om andra barn - och kände inte att jag gjorde det bra.
Jag visste heller inte hur jag skulle få det att funka med våra kvällsmöten...
Det var då...

Nu - så jobbar jag 25% - alltså 10 timmar som utvecklingsledare. Jag jobbar utanför barngrupp och en stor del av den tiden så diskuterar jag intressanta frågor med andra vuxna. Jag styr också till stor del mitt schema själv och kan anpassa det efter Alvas behov och vardagsform.
Förutom dessa 25 roliga procent på jobbet så pluggar jag 50% på förskolelyftet och det är superkul!
Intressant litteratur, intressanta möten med nya människor, spännande uppgifter - och inte minst - större delen av tiden är självstudier så trots att jag har gått upp i tid så har lillan gått ner. :-)
Det är inneveckor i skolan med långa dagar - och då kommer mormor hit och tar hand om lillan (och mig ;-)) och de har så mysigt ihop!

Och kvällsmötena - ja de har också ordnat sig - åtminstone ganska bra. Det är fortfarande jobbigt för både lilla A och mig att vara ifrån varandra på kvällen men nu kan jag i alla fall se till att anpassa hennes tider under dagen när vi har möte.
Och vi har skaffat en fast barnvakt - en tjej som läser till förskollärare som som gjorde praktik på A:s avdelning och därför kände henne väl redan innan. Inte nog med det - kommunen betalar större delen av hennes lön. Hade ingen aning om att man kunde ansöka om barnomsorg på obekväm arbetstid men det kunde man visst och det har vi fått beviljat...

Så allt har blivit såå mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro. Jag kommer att läsa även nästa termin - sen till nyåret 2012 så måste jag nog tyvärr börja jobba 75% - men då är lilla A dryga 3 och som det ser ut så kommer jag att kunna fortsätta med det här roliga jobbet på "hel"tid då - vilket gör att jag även då kommer att kunna anpassa schemat till viss del och inte heller ha någon som är beroende av att jag är på minuten i tid - behöver en lämning få ta längre tid så är det bara att låta den göra det.
Min lilla A verkar trivas på förskolan också - jag märkte att jag hade fastnat i tanken på att hon inte gjorde det - men när jag tänkte efter så hade det hänt massor med henne. Nu har vi visserligen nyss tagit oss igenom ett litet bakslag efter sjukdom och trötthet, men nu verkar allt vara bra igen...
Om jag kunde välja så hade jag gärna haft henne hemma längre, men nu kan jag ju inte det och då har vi fått så mycket bättre förutsättningar än vad jag kunnat drömma om. :-)
Och ja, det är inte heller dumt att ha studiedagar hemma - man kan faktiskt passa på att slänga i en tvättmaskin eller två under tiden för även om jag tror på att skapa rutiner där det är självklart och naturligt att barnen är med och delaktiga (Daah, hur skulle det annars funka i en familj med en förälder bara ;-)) så är det ju onekligen skönt att då och då få göra en del saker själv -både för mig och lillskruttan.

Glada hälsningar från en som borde ägna sig åt kurslitteratur istället

Har faktiskt flera inlägg i huvudet

men skriver inget av dem nu.
Utan jag skriver om nyheten att AC sökt auktorisation för Vietnam igen. (jag väljer att tro på uppgifterna även om jag inte försökt få dem bekräftade själv)

Ett av inläggen jag tänkte skriva handlade om min ambivalens kring syskon eller inte (igen ;-)) men även om hjärnan tvekar, att tankar och tvivel och tveksamhet finns där så är det bara att inse att hjärtat inte gör det...
I samma stund som jag läste nyheten så reagerade jag med att bli tårögd av glädje...

Jag är faktiskt förvånad själv över att det känns så starkt men det gör det!

Samtidigt så är inte landet avgörande för mig - även om det både känns och verkar så just nu. Det handlar mer om att de villkor som Vietnam hade tidigare i alla fall.(medgivandeålder, resan och sådant - sådant som gör att det känns mer rimligt att jag kommer att kunna genomföra det i praktiken)
Men det är inte bara det - i Vietnam fick jag mitt barn! I Vietnam förändrades mitt liv för alltid och det kommer alltid alltid att kännas speciellt.

Jag återkommer med hjärnans tankar kring ev syskonförsökande...

Lever bloggen?

Jag vet inte men ska skriva något bättre "eventuellt-sista-inlägg" innan den får dö om den nu kommer att dö.
Inte idag - idag gick jag mest in för att se om jag kom ihåg lösenordet och det gjorde jag ju i alla fall ;-)

Grämer mig lite

eller ganska mycket känner jag.
När jag fick bb i januari 2009 så valde jag att bara stå kvar i en adoptionskö eftersom jag är säker på att om jag vill adoptera igen så är 2 barn absolut max och jag hade ju nästan 10 månader längre kötid i AC än i FFIA och FFIA hade bara ett land kvar som tillät singlar så valet var inte svårt vilken organisation jag skulle vara kvar i.

Nu verkar det som att det var ett väldigt dumt beslut. Enligt FFIA så hade de singlar som fått skicka sina handlingar till Indien senast haft en handläggningstid på ca 4,5 år - och det skulle jag ha haft i april i år.
I AC är jag ännu inte framme i någon kö som är möjlig för mig att skicka till.
Jag ÄR framme i deras Indienkö också men då handlar det om ett högt medgivande. För högt för att det ska kännas ok för mig om det hade varit möjligt (och det är det ju inte eftersom min A är så liten som hon är)
Om inte Vietnam öppnar igen så är Lesotho min bästa (och enda?) möjlighet. Jag har antagligen åtminstone 2 år kvar innan jag är framme i den kön och då med medgivande upp till 3 år.

Indien via FFIA - då hade det handlat om ett spädbarnshem vilket hade inneburit att barnet med största sannolikhet hade varit högst 1 år vid bb och högst 1,5 vid hemkomst. Om jag hade kunnat få skicka mina handlingar i höst när min tjej hunnit bli 3 och det hade tagit ett år till vi var hemma så hade det kunnat bli - så bra liksom :-)

Men - det är ju verkligen ingen idé att gråta över spilld mjölk i det här fallet - gjort är gjort och så är det med det.

Håller tummar och tår för Vietnam - och annars - jag har sedan jag börjat min a-process sett bilden av ett barn med afrikanskt ursprung framför mig.
Kanske blir det så en gång ändå...