Hur går det?

Ja hur går det?
Nu har lillan och jag tillbringat 2 veckor på förskolan och helt enligt min plan så har jag inte gjort minsta försök att lämna henne än. Så det går ju bra ;-)

Jag är glad över att jag tycker att pedagogerna har en fin barnsyn, de bemöter barnen på ett sätt som gör mig trygg och det är det viktigaste. Jag är också glad över att barnen sinsemellan är väldigt rara. Det är en vänlig stämning i barngruppen och min lilla tjej har fått ett hjärligt mottagande.

Jag är inte glad över att dotterns ansvarspedagog är gravid och därför kommer att försvinna. När jag var på inskolningssamtal innan sommaren så sa jag att det var viktigt för mig att så långt som möjligt undvika onödiga separationer och bad dem att inte ge henne en pedagog som var gravid eller som hade vikariat. Det var redan bestämt vem som skulle ha henne, man arbetar efter ett system med åldersgrupper och 08-ornas fröken fick en glimt i ögat som jag lade märke till. Jag tänkte att antingen tycker hon att jag är väldigt överdriven och har konstiga krav - eller så är hon gravid. Och det var hon alltså...

Jag är glad över att den pedagog som har hand om 07-orna och som arbetar nära och parallellt med lillans grupp känns varm, mjuk, duktig och äkta kärleksfull.
Jag är inte glad över att jag faktiskt inte kände att jag nådde fram från början - att de inte förstod varför jag ville göra som jag gör, att de inte alls förstod eller egentligen inte alls frågade om varför. Jag är glad för att de ändå har låtit mig hållas och ännu mer glad att de verkligen har läst den bok jag gav dem (jag vet - jag ÄR en jobbig förälder ;-))

Jag är lite irriterad över att jag trots all denna information ändå bli uppmanad att inte sitta i samma rum när lillan skulle äta ganska tidigt i inskolningen men glad att jag klarar av att fortsätta vara besvärlig och istället gå hem och äta om jag nu inte kan sitta vid bordet.

Jag är glad över att min lilla tjej är supersugen på allt som sker på förskolan, det enda hon är missnöjd med är att samlingarna är för korta - hon vill sjunga mer och mer och mer.

Jag är inte glad över att jag faktiskt ska lämna henne - att jag inte ska vara med henne varje dag, varje ögonblick...

Jag är glad över att hon kommer få korta dagar och på så sätt en mjukstart.
Jag är som sagt var inte glad över att inte få vara med henne hela tiden.

Så går det...
Imorgon har jag enligt min plan tänkt säga hejdå till henne för första gången. Hoppas, hoppas, hoppas att det kommer att gå bra.
Jag känner mig väldigt tveksam till om jag gör rätt i att redan nu innan prata med henne om det men det har jag gjort. Jag har sagt att jag ska vinka, pussa, säga hejdå och åka till jobbet. Att hon ska vara med barnen och fröknarna på förskolan och sen kommer jag tillbaka och kramar henne igen och då går vi hem.
Hon sa då - "mamma åka bilen" "A inte åka jobbet, A förskolan barnen" Om hon förstår vet jag inte (jag förstår att hon inte förstår innebörden men det känns som om hon förstår det rent konkreta) Vi har läst många förskoleböcker och där ingår ju lämning och hämtning.

Håll alla tummar för mig och min älskade lilla älva imorgon. Jag tror att det kommer att gå bra (för henne - jag är säker på att det kommer vara hemskt för mig). Bara tanken på att det inte skulle gå bra för henne - nej, jag hoppas och tror att det kommer att gå bra!

Vi överlevde ;-)

Idag var det alltså dags för mig att säga hejdå och åka ifrån mitt barn för första gången. Bara det - att sitta i bilen utan henne var en skum känsla.
Men visst gick det bra. När jag sa att jag skulle gå så sa hon "neej" först men det var inga problem att få henne att sätta sig och baka med play-doh med mormor och morfar och då säga hejdå med både puss och kram och vink till mamma så det var skönt.
Fast att det gick utan problem, fast att jag kunde åka hem när jag ville och fast att det var med mormor och morfar hon var så kom det allt en liten tår i bilen när jag körde därifrån...

Men jag varen bra stund - hon hade frågat efter mig några gånger men accepterat svaret att vi vinkade till mamma, hon åkte till jobbet och kommer hem lite senare. Hon hade blivit blyg ute i sandlådan en gång också och då sagt att hon ville till mamma, men ändrat sig till mormor direkt.
Det känns skönt - hon frågar - har kvar mig i medvetandet - och blir lugn av svaret. Hon väljer att ta den trygghet som finns till hands när hon behöver - det känns också bra!

Så - ett mycket lyckat första försök måste jag säga.
När jag kom hem blev hon i och för sig lite splittrad och ledsen först men då var hon också väldigt trött och så visste hon inte om hon skulle fortsätta leken med sin älskade morfar eller om det var i mammas famn hon ville vara.

Natten i nya sängen gick också bra - hon sov som vanligt fast när hon vaknade och jag gick in för att hämta henne så lång på tvärsöver sängen med huvudet ut mot golvet där det inte är någon stödbräda. Jag ska följa rådet i kommentaren till förra inlägget och se om det hjälper.

Imorgon är det dags för nästa stora steg - vi ska till lillans förskola för att påbörja inskolningen.
Det känns bara roligt och spännande eftersom jag inte ska lämna henne alls på några veckor.
Det ska bli så intressant att se hur hon beter sig och givetvis att se hur barn och pedagoger är och hur verksamheten är upplagd.

Nya tider

Imorgon ska jag vinka till mitt barn och åka ifrån henne för första gången!
Hon har varit mycket med sin mormor och morfar under sommaren, hon älskar dem, de älskar henne, de skulle kunna ta ner månen åt henne, hon skiner som en sol när hon ser dem. De är här hemma hos oss, vi har umgåtts hela dagen idag, de vet vad hon älskar att göra, de vet hur hon vill bli tröstad, jag kommer bara vara en kvarts bilresa hemifrån och kan åka på studs om de ringer, förutsättningarna är bra!

Hon ska börja på förskola snart, snart. Jag ska lämna henne då - jag kommer att behöva göra det, jag vill att hon ska ha en erfarenhet av att säga hejdå till mig och se att jag kommer tillbaka innan dess.

Men ändå har jag en klump i magen nu ikväll.

Jag tycker att mycket har blivit som jag trodde innan med lillan och med min föräldraroll. Jag har reagerat och handlar ungefär som jag trodde att jag skulle göra innan, men jag trodde faktiskt inte att jag skulle ha så här svårt att lämna henne.

Lilla älskade ungen min!

Det känns som om det börjar bli läge att vara uppmärksam på att inte jag ska överföra min separationsångest på henne. ;-)

Annars har jag tänkt väldigt positivt kring hennes blivande förskolestart de senaste dagarna. Jag har fått ett preliminärt schema och halvtid med 3 timmars förtroendetid dessutom blir väldigt få timmar. Jag kommer att jobba 4 dagar i veckan och ändå inte behöva hämta henne senare än absolut senast vid 14-tiden. Jag hoppas och tror att hon kommer att sova fram tills jag kommer och sen kommer vi att ha eftermiddagarna att umgås innan det blir kväll och rutinsysslor och nattning.

Jag hoppas att hon kommer att sova länge på förskolan så att hon inte somnar för tidigt - hon får baske mig sova bort förskolepedagogernas tid med henne - inte min ;-)

Ikväll har jag nattat henne i en riktig säng. Spjälsängen är borta och det gick jättebra!
Under sommaren har vi fått som vana att jag har nattat henne i min säng och sedan lyft över henne till spjälsängen vilket har varit ett riskmoment för vakning.
Nu kunde jag ligga bredvid henne i hennes säng och hon somnade sött. Nu gäller det bara att hon inte ramlar ur sängen - den har ju en stödbräda men den täcker ju inte hela sängen och lillan brukar snurra rejält när hon sover. Jag har bäddat med madrasser och kuddar under, och sängen är ju låg så det ska nog gå bra om olyckan skulle vara framme.

Lillan skulle få den här sängen i 2-årspresent i november men det kändes som fel tidpunkt att byta säng - en månad efter förskolestarten. Det här tror jag blir bättre.

Jag återkommer nog imorgon om hur avskedet gick för dotter och mor ;-)

Ett år tillsammans!

För ett år sedan klev jag in genom dörren till barnhemmet. Pirrig, skakig, förväntansfull och - ja , jag vet faktiskt inte hur man ska beskriva hur det kändes.

Och där låg hon - det lilla barn som jag väntat på så länge! Hon låg och sov i en säng och det var så skönt att få sitta en stund och känna känslosvallet inom sig utan att hon märkte något.
Jag tittade på henne, jag rörde vid hennes lilla hand och lilla fot och nu gråter jag när jag skriver det!
Sen - när jag fick henne i famnen så var allt bara så självklart!

Jag förväntade mig inte att det skulle kännas så enkelt och det vore inte konstigt om det inte hade gjort det. Men det kändes just enkelt och självklart!

Givetvis var jag på helspänn, jag ville ju verkligen inte skrämma henne eller tränga mig på men att hon var min och jag var hennes - så var det bara!

Jag har läst igenom hela min resedagbok och jag är så glad att jag skrev en. För även om många ögonblick är fastetsade i minnet så blev jag ändå påmind om andra.

Jag vill skriva så mycket om hur stort det var och hur stort det är, men orden fastnar och räcker inte till.

Nu har vi haft varandra ett år och jag kan inte fatta att det bara är ett. Det känns som om hon alltid har varit en del av mig! Det har hon inte - hon har levt i 9,5 månad utan mig. Hennes liv började inte när jag klev in genom dörren och jag är så tacksam över att det har funnits människor där som uppenbarligen har brytt sig om henne och tagit hand om henne och älskat henne.

Men vårt liv tillsammans - det började för ett år sedan.
Ett år som har varit så fyllt av lycka och tacksamhet och kärlek!

Idag har vi firat tillsammans med familjen. Nästa år kommer hon vara knappa 3 år när vi firar. Då kommer hon förstå vad det är vi firar på ett annat sätt.
Vårt liv tillsammans har bara börjat och jag kommer aldrig att sluta förundras över att just jag fått den stora gåvan att få bli hennes mamma.

Älskade lilla älvetrollet mitt!

Jubilera mera

Nu - idag - är det ett år sedan jag satt på planet tillsammans med min syster.

På väg mot mitt barn.

På väg mot ett nytt liv som jag kunde drömma om men inte veta hur det skulle bli.

På väg att bli en ny människa - för ja, efter den resan är jag mamma och även om mycket är sig likt så förändrar det också allt!

Känslan var så konstig när vi satt där. Det liksom bara hände - jag kände att jag var med - men ändå inte. På något sätt så känns det även så här i efterhand lite drömlikt. Fast ändå så nära, så nära så att jag får tårar i ögonen när jag ska prata om det!

Det är också svårt att beskriva hur stort det kändes, hur fint det var - orden räcker liksom inte till. Fast nu går jag händelserna i förväg - själva flygresan gick bra på alla sätt och vis men jag vill inte beskriva den som just fin ;-)

Jag önskar att alla de som ännu inte varit med om detta och som ibland våndas över beslutet att adoptera och kanske sörjer de barn som de aldrig fick föda kunde få känna hur det kändes och känns.

Det finns ingen tvekan, det kan inte kännas större än så här. Visst - det kanske kan kännas lika stort men inte större - det går bara inte.

Bered er på fler sentimentala 1-år-sedan-inlägg ;-)
Jag är i högform! ;-)

För ett år sedan...

För ett år sedan hade jag ingen aning om hur nära det var. Jag visste inte att jag hade genomlevt den sista tunga tunga väntansdagen. Jag visste inte att min rastlösa krypande stress snart skulle vara över. Jag visste inte att det bara var dagar kvar tills jag skulle hålla min dotter i famnen.

Jag visste inte att det var dagen innan jag äntligen skulle få resebesked!

För att inte tala om att jag inte visste hur fantastiskt allt skulle vara på resan, och sedan alla dagar med mitt lilla hjärta!
Snart har jag levt ett år tillsammans med min älskade unge!

Nu går vi in i en tid av ettårsfirande! :-)

Vi lever och mår toppen! ;-)

Hade inte tagit ett aktivt beslut om att inte blogga i sommar - men vad tiden går fort när man har roligt!
När jag väl satte mig för att uppdatera för någon vecka sedan så hade jag glömt lösenordet :-D men nu är jag tillbaka igen - eller åtminstone så gör jag ett litet gästspel.

Vi har det så bra man bara kan ha det - jag och min galenpanna och gullegris till dotter. Vi bor i vår lilla stuga på mormors och morfars gård, vi lever storfamiljsliv med kusiner, morbröder, moster och många goda vänner. Lillan har kommit så nära hela familjen och det är fantastiskt att se hur hon verkligen gör skillnad på familj, vänner, bekanta och obekanta.
Hon älskar verkligen alla i vår stora familj och de älskar henne. Det är underbart att se dem! Hon är fortfarande väldigt blyg för främlingar - lite jobbigt blyg ibland - i alla fall för de som vill ha och ta kontakt med henne och som inte väntar in hennes initiativ.

Förutom umgänge med familjen så har många av våra vänner från vår hemstad besökt oss här i vårt sommarparadis och det känns bra att på det sättet knyta ihop världarna för lillan. För det är det enda som inte känns 100 - att jag kommer att ta henne ifrån det här sammanhanget snart. Att hon inte kommer att kunna busa och gosa med mormor och morfar varje dag, eller leka med kusinerna och allt annat hon roar sig med. Vi har varit här sedan innan midsommar med undantag för en vecka i hemstaden. Det kändes bra att åka dit och påminna både henne och mig om att det är där vi bor. :-)

Förutom allt roligt, soligt vi ägnat oss åt så har jag brottats med funderingar kring när och hur jag ska träna oss på att säga hejdå till varandra.

Om man är 2 föräldrar så kommer det ju så naturligt - att en av föräldrarna försvinner ur synhåll och kommer tillbaka. För mig och lillan gör det ju inte det. Hon har (inte haft) någon erfarenhet av att jag kan lämna henne för att sedan komma tillbaka. Jag har inte heller velat ha det på något annat sätt fram till nu - och tro mig - vill egentligen inte ha det annorlunda nu heller - men för hennes skull så har jag börjat öva oss.

Jag har släppt en hel del på gummibandet - jag har låtit henne gå ut i trädgården med någon ur familjen utan att följa med till att börja med. Sen har jag börjat med att introducera att hon skulle säga hejdå till mig när hon gick till soptunnan eller vinbärsbusken el dyl. Från början fick det henne att välja att inte gå - men efter ett tag vinkade hon och sa hejdå och gick.

Sen tog jag steget och sa själv hejdå till henne. Efter nästan 11 månader tillsammans så duschade jag utan henne fast hon var vaken. Vi har varit så täta fram tills nu och jag måste för hennes skull ge henne erfarenheter av att lämna och komma tillbaka.

Nu har jag till och med sagt hejdå 2 gånger och lämnat gården i ca 15 minuter - och i veckan så gick jag och lade mig och fortsatte sova medan lillan var med mormor och morfar på morgonen.

Och det har gått bra! Jag har verkligen studerat hennes reaktioner och efter alla anknytningsteori så kan man ju lätt bli nojig men hon har verkligen reagerat efter läroboken. Hon har blivit glad när jag kommit tillbaka, inte visat någon stor oro, utan bjudit in mig i den aktivitet hon höll på med.

Kanske hade det gått lika bra även om jag gjort på något annat sätt, men jag är i alla fall glad att jag låtit det ta den tid det har fått ta. Hade jag bara tänkt på mig hade jag väntat ännu längre men nu ska hon ju faktiskt börja på förskola om en inte allt för avlägsen framtid...

Det här blev långt men uppehållet har också varit långt och jag hade visst en del tankar i huvudet. :-)

Snart närmar sig de magiska datumen från förra året - resebeskedet, resan, första mötet!
Snart snart har vi haft varandra i ett år - den allra underbaraste ungen och jag.
Jag är så tacksam, så tacksam, så tacksam! <3 <3 <3